Åttonde sången

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Sång, låt höra hvad allt den förståndige Petrus i stugan
Såg, då han tågade in och stannade häpen vid dörren.
Tolf tättskockade par kringsvängde på golfvet i polska.
Stolta, med ögonen blängande qvinnorna, männerna, åter
Ödmjukt böjande hufvudet ned, med blickarna sänkta.
Dansen skötte nu dessa och främst af alla Mathias,
Hvilken med glam kringförde den aktade Anna och Hedda,
Medan på närmaste bänk två tagelbespända fioler
Strökos af kunnige män och ljödo med gigor i samklang.
Närmare bordet satt Zacharias, värden på Hjerpvik;
Ensam, stolt som en kung, och med armarna knutna på bröstet
Såg han på dansen, så ofta han ej ölstäfvan iakttog.
Gent mot den ärades plats vid den blossande brasan på härden
Värmde sig tiggaren Aron i bredd med den gamla Rebecka.
Aron ställde som bäst jerngigan i ordning, Rebecka
Gungade stilla och smekte på knä’t den spräckliga katten.
Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus,
Ropte i hvimlet och höll aflägsna de dansande paren.

Tvenne kamrater han re’n bragt under en bänk, och i trygghet
Hvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen.
Denne, fast oförmögen att stå på de svigtande benen,
Stretade mot och ville ej lemna den glädtiga dansen.
Honom dock, jemnt kringknuffad och stött, framsläpade Ontrus,
Mödosamt trängande fram till den rymliga bänken omsider.
Sådant betraktade der den förståndige Petrus med undran,
När han till bordet gick och tog välvördig sin plats in.
Tiggaren Aron, så snart han lagat sin giga och värmt sig,
Gick att sätta sig vid spelmännernas sida på bänken.
Honom, straxt då han kom, tilltalte den ärlige Anders,
Hvilken med ledsnad gned på fiolen, begärlig att dansa:
"Skulle så sant du spela fiol, som du knäpper på giga,
Kunde den yngre en stund få glädjas af dansen i afton;
Men som ett väggspel sitter du nu och förmådde väl knappast
Styra en takt, om ej jag med fiolen regerade polskan."

Till smålöje sin mun drog tiggaren Aron, betänkligt
Skrapande sig vid örat och halfbrydd talande detta:
"Månne jag komme i hog kanhända en polska på gamla
Dagar ännu, fast på länge jag ej haft stråke i handen."
Sagdt, och den bjudna fioln med förställd okunnighet tog han.

Sakta spelte han först, försökande; men om en kort stund
Fyllde sig tonen, och takterna rullade snabbare, hastigt
Tvang han ur strängarna ljud med en svingande stråke; på en gång
Klingade bas, qvint, alt och tenor: vid hans sida förstummad
Gapade grannen och sänkte fioln; men till stormande ifver
Växte de dansandes lust. Svett lyste på parenas pannor,
Pertorna flögo ur klykorna, stolar och bänkar förströddes,
Fallandes rop, taktstampningar, gapskrattsalfvor och rökmoln
Hvirflade om hvartannat, och svigtande brakade golfvet.

Gamla Rebecka, fast tätt till den blossande brasan hon trängt sig,
Stöttes af våda också, att så när hon fallit af muren:
Klagande drog hon sig undan och satte sig närmare dörren.

Af medlidande rördes den ärlige Petrus i hjertat,
När han den åldriga såg, hur af alla förskjuten hon satt der;
Bordet förlät han och ölet och gick till den gamla och talte:
"Hej dock, Rebecka, hvad båtar det här att klaga och sörja?

Kom och jag leder dig fram till det rymliga bordet i trygghet!"

Honom svarade åter den skröpliga, halta Rebecka:
"Nej, förståndige Petrus, i vrån må jag gömma mig undan;
Närmast grafven är vrån mest passlig ändå för den arma.
Som på det skjutande trädet ett löf, fjolgammalt och vissnadt,
Sitter jag har bland unga, som fröjdas af lifvet och dansen.
O, att jag toges bort till de andra, som myllas i jorden!"

Sade, och snyftade bittert och gret. Välaktade herren,
Nyss inkommen att se för en stund det glada gelaget,
Stod, åhörande rörd de vexlade orden, och talte:
"Önska ej slikt, Rebecka, och tänk ej på grafven i otid!
Hvem, då ej du mer rörs i den rymliga stugan, skall väcka
Pigorna opp till rock och till väf, hvem pyssla med katten,
Hvem ge hönorna mat, och akta på äggen beständigt?
Lyft ditt öga och se der borta på bänken den gamle
Aron, hur hjerteligt lugn han gnider fiolen och svettas;
Sådan han syntes mig sist, då han spelade giga på tingsgåln,
Syns han ännu, okufvad af ålderdom och bekymmer.
Armen han svänger med kraft, lätt löpa de rörliga fingren,

Ögonen lysa af frid, att med himmelens stjernor förliknas,
Modig, Rebecka, som han må du möta den svårare dagen."
Sade och forslade sakta den gamla till bordet; och gumman,
Stolt af den heder, hon rönt, förglömde sin jämmer och satt se’n
Gungande stilla, och tyst välsignande gamla och unga.

Men när polskan var slut, och fiolerna tystnat och gigan,
Ryckte den kunniga Anna sin man förtroligt i rocken,
Och då hon fört till ett hörn den välförståndige Petrus,
Talte hon hemlighetsfullt och hviskade honom i örat:
"Ville du icke förmå Zacharias, värden på Hjerpvik,
Att för sin blifvande måg och sin hjertligt älskade dotter
Hålla som far ett förmanande tal, som de dag ifrån dag se’n
Skulle i vördsam hog förvara och rätta sig efter.
Så var fädernas sed: då de gåfvo sin dotter åt mannen,
Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne;
Aldrig glömde väl se’n de unga den varnande rösten,
Utan den följde dem åt som förlofningens minne beständigt.
Så för de ungas skull som för gästernas måste han tala,
Så att en hvar högtidligt må se de bådas förlofning."

Henne svarade sakta den välförståndige Petrus:
"Icke ännu är det tid att sätta din vilja i verket.

Sådan är Zacharias: han vill, då förplägningen börjar,
Dricka i ro, och han ger ej gerna sin granne ett svar då;
Men då han sutit en tid vid sitt stop, och det värmande ölet
Lossat hans tungas band, framflöda de sparade orden,
Bubblorna lika i mängd på den forsande bäcken om våren.
Ingen närmar sig då, som ej genast tvingas att lyssna,
Om han förtäljer en sak eller varnar och rättar de yngre,
Och man bytte väl straxt och gåfve med glädje emellan,
Kunde man skaffa sig så hans talande mun och hans klokhet.
Derför vänta allenast en stund tålmodigt; din önskan
Fyller han snart af sig sjelf, Zacharias, den ärlige gubben.
Ty lätt ser du dock re’n, hur hans panna förklaras, hur munnen
Ler mot drycken förnöjd som en and, der hon dyker i sunden,
Och hur han sitter som ängen i regn, upplifvad vid bordet.
Men mellertid är det bäst, att du sköter ett roande samtal,
Eller också till en artig minett uppmuntrar de unga;
Mitt skall det vara att ge Zacharias stämma och tunga."

Sade och lemnade snart den aktade Anna tillfredsställd,
Tog från det rymliga bordet ett stop förnöjsam i handen

Och tilltalte sin vän den ärade värden på Hjerpvik:
"Drickom ännu, Zacharias, i fröjd tillsamman, som fordom
Äfven i svårare dar vi drucko med modiga sinnen;
Ty det höfves dock bäst den förgängliga menskan att glädjas,
Likasom ekorn, lätt i sin hög, på det bräckliga flarnet
Seglar från våg till våg och väntar att hinna till stranden!"

Sade och drack; då höjde också Zacharias sin kanna,
Lifvande hjerta och själ med skummande öl, som hans lust var;
Men sin förståndiga vän se’n svarte han gladt och förnöjsamt:
"Visst må jag fägna mig nu, ty som ögonstenen och ljuset
Skattar en far hvar lycka, som händt det älskade barnet."

Så samtalade dessa och hörde fiolerna åter
Stämmas och sågo en artig minett tillställas på golfvet.
Men till bordet och till den förståndige torparen Petrus
Sällade mången sig då, som försmådde den glädtiga dansen,
Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal.
Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus.

Honom brydde der straxt den ärlige Petrus och sade:
"Se dock, dansar ej du, danskunnige broder? Kanhända
Fruktar du qvinnornas list, om de skulle förblinda ditt sinne,

Om, din värderade hustru till harm i det rika Archangel,
Flickorna skulle som skänk framlocka en duk ur din väska."

Så han sade och teg: men den brunskäggyfvige Ontrus
Satte sig nära intill och tog hans händer och svarte:
"Sådant fruktar jag ej, förståndige Petrus, och gerna
Ville jag dansa bland andra, ty sång och dans är det bästa;
Men jag finner ej lätt en flicka, som icke försmår mig.
Nalkas jag vänligt och räcker min hand, då springer hon undan,
Skrämd af mitt skägg, och hon ler, och de öfriga skratta med henne;
Ingen besinnar och tror, att äfven den främmande mannen
Äger ett hjerta, der glädje och sorg kan väckas af andra.
Ville helst du, min vän, åhöra och fylla min önskan,
Ber jag dig nämna vid namn och beskrifva till stånd och till vilkor
Några, som dansa här nu, den raske Mathias till ära.
Först, hvem är hon den vördiga, välansenliga gumman,
Som, framskridande främst som det gungande skeppet i hamnen,
Mäter sin takt och sin randiga kjol utbreder med fingren?
Ädel synes hon mig och ett mönster för gamla och unga."

Honom svarade glad den välförståndige Petrus:
"Anna och ingen annan det är, min aktade hustru,

Hvilken i många skiftande år, som kommo och flydde,
Trogen vårdat mitt hus och skänkt mig söner och döttrar.
Mig berömmer den man, som henne berömmer och ärar."

Och han sade igen, den varubeprisande Ontrus:
"Lycklig tyckte jag dig, min vän, tillförene redan,
Treflig och rask och förnöjd, som du var, och aktad af alla:
Trefalt kallar jag nu dig lycklig och säll, då en sådan
Hustru blifvit din lott; ty från himlen kommer det goda.
Nu må du säga också, hvem är han, den reslige gossen,
Som kringsvänger som bäst den unga, beskedliga Hedda?
Yster går han och stolt i sin valmarsjacka som fålen,
När på en grönskande äng han betar bland andra och modigt
Skakar sin fylliga man och gnäggar af glädje och kärlek."

Honom svarade åter den välförståndige Petrus:
"Denne är Karl, min älskade son; hur han artar sig framgent,
Vet Den, honom mig gaf: Han styre det allt till det bästa."

Härpå talade snart den varubeprisande Ontrus:
"Likasom odlarn vårdar det träd, han sådde, och ständigt
Ser på dess växande stam och vattnar och väntar sig fägnad,
Så gör äfven en far med sitt barn; må den unga beständigt

Tänka på fadrens bekymmer och bli hans glädje i stället.
Ännu finnas här två, som jag önskade känna: -- den raske
Ynglingen der och den blomstrande flickan, han leder behagligt?
Vacker är han, och hon kan bäst jemföras med Hedda."

Honom svarade åter den ärlige Petrus och sade:
"Drängen skådar du der, den snabbe, driftige Anders,
Son till en ädel man, Zacharias, värden på Hjerpvik.
Prisar du ynglingen nu som rask i den flyktiga dansen,
Dubbelt skulle du höja hans lof och beundra hans ifver,
Såge du honom en gång, der i svett han rödjar sin faders
Kärr och, stark som en björn, uppbryter den rotade granen.
Flickan, förståndige vän, är min dotter, den äldsta, vi äga,
Anna och jag; hon sköter vårt hus och spädare syskon,
Lindrande modrens möda med flit, som döttrarnes pligt är."

Honom svarade rörd den varubeprisande Ontrus:
"Lycklige, trefalt lycklige du, som sitter i vänners
Krets, värderad och känd, och trampar ej främmande trakter.
Lugn betraktar du här en trogen maka och skådar
Väl uppfostrade barn, som blomstrande plantor vid bäcken,
Medan en annan, från fädernebygd och bekanta och fränder

Skild, kringtågar, försmådd som den oupplösliga gåtan."
Sade och snyftade sakta och gret; klartindrande tårar
Rullade ned på hans kind och vätte det yfviga skägget,
Men som en honing ljuf flöt saknaden genom hans ådror:
Ty han mindes sitt hem, han mindes det isiga hafvets
Stränder och Dwinas flod och det varurika Archangel,
Och han tänkte dervid på sin hustru, som suckade ensam
Ofta i dagens bestyr och ofta i nattliga hvilan,
Samt på sin älskade son, den späda, som lemnades fjerran,
Jollrande än och stammande fadersnamnet med glädje.



Elgskyttarne (Johan Ludvig Runeberg, Utgifven första gången år 1832)

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter