Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans krog, i Torshella

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Storm och böjlor tystna ren,
 Himla-hvalfvets matta sken
 Mer och mer försvagas,
 Ren det börjar dagas,
 Molnen simma,
 Qualm och dimma
 Bådar solens bleka strimma.
 Vädren spela fritt och täckt,
 Fönstren ristas vid hvar fläkt,
 Lönn och aspar susa,
 Kärr och källor brusa,
 Orren spelar,
 Tömmar, selar,
 Bonden åt sin fåle delar.
 Ren i hvar spis,
 Fladdrar och fräs
 Spånor och ris,
 Stickor och gräs,
 Redan vällings-grytan kokar.
 Ren med yfvig lugg,
 Torparn uti mjugg,
 Efter tobaks-elden snokar;
 Och på ängen ren,
 Lutad mot en sten,
 Dalkarln i sin skyffel tar.
  
 * * *
  
 Krögarn stöfveln på sig drar,
 Skurar bränvins pannan klar,
 Ren i stopet fattar,
 Står i dörrn och skrattar;
 Pipan blossar,
 Gubben trossar
 Bygdens kämpar, barn och gossar.
 Gumman på sin vagn vid grind
 Håller handen under kind,
 Af och an hon vickar,
 Slumrar in och nickar;
 Solen sticker,
 Gumman qvicker,
 Vaknar och ur stopet dricker.
 Qvarnar och hjul
 Börjar sin fart;
 Hör, från et skjul
 Hörde du klart,
 Första slaget uti smedjan;
 Smeden smal och lång,
 Med en glödgad tång,
 Naken ända up til medjan,
 Mellan eld och sand,
 Med en pust i hand,
 Sjunger ni sin morgonbön.
  
 * * *
  
 Luften spelar frisk och skön,
 Minsta blomma, växt och frön,
 Öpna sina knoppar,
 Le åt daggens droppar,
 Prägtigt randas,
 Vällukt andas,
 Med Zephirens fläktar blandas.
 Skogen skymtar mörk och blå,
 Berg och kullar prydda stå,
 Med båd' Lamb och qvigor;
 Bygdens barn och pigor
 Gå och valla,
 Le och tralla,
 Sina hjordar sammankalla.
 Lärkan i skyn
 Fläktar så sval,
 Tuppen i byn,
 Flaksar och gal;
 All naturen börjar vakna
 Til ny glans och prål,
 Nya göromål;
 Och at ingen skönhet sakna,
 Steg nu Movitz opp,
 Tog sin färge-kopp,
 Satt' sig vid sin tafla ner.
  
 * * *
  
 Nå, Bergströmskan! hvad jag ser!
 Med Bindmössa, kors jag ber!
 Bröst bouquet i barmen,
 Och en Mops på armen,
 Girandoller,
 Parasoller,
 Ve den Movitz, tocken fjoller!
 Nå, så dumt! jag dör af skratt;
 Se den Son med Schäfer-hatt,
 Prägtig som en annan,
 Med en Musch i pannan.
 Såg jag maken!
 Isterhakan;
 Hänger på den gamla draken.
 Bröstet så spändt,
 Skjuter hon fram,
 Och excellent
 Liljans Madam,
 Har du skildrat, Bror, på väfven.
 Men säj mig reson,
 Hvarför sitter hon
 Med en fogel uti näfven?
 Jo reson är den,
 At dess ägta vän,
 Fader Bergström lefver än.

Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman, 1790)


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter