Ögonkast.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Du kom en qväll — jag mins det som i går
Och strök ur pannan sakta bort mitt hår
Och sade stilla:  »låt ditt grubbel fly,
Du ser ej stjernan för den mörka sky!»

Se'n dess ha dagar gått och år också,
Den snabba flykten knappt jag aktat på:
Jag vet, du lemnat mig, jag vet, du gick, —
Du var ju hos mig blott ett ögonblick.

Må lifvets glädje gälla hvad den vill!
Jag kan den vackra sagan utantill,
Och, hur det är: jag hoppas mången gång,
En vacker saga kan ej vara lång.

Och dimman stiger upp i enslig qväll
Och sveper in i töcken skog och fjäll,
De mörka moln i tunga massor stå —
Men oförfäradt är mitt bröst ändå.

Ty ofta hör jag, fördt af vindens bud,
Din ljufva stämmas välbekanta ljud;
Det hviskar stilla:  »låt ditt grubbel fly,
Du ser ej stjernan för den mörka sky!»

Då ser jag upp och molnet delar sig,
Och dimman skingras öfver dal och stig,
En stjerna rinner klar på fästet fram,
Ditt öga lik, så mild och allvarsam.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter