Ölandslegend

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En dag då molnens jakter gledo röda
för morgonvind från Ottenby mot Böda,
då gick en yngling genom prästgårdsgrinden,
där balsampoppeln lutar sig mot linden,
och han gick ilande på vida vägar,
som den av vårens ande drivne plägar.

Det var den tid då Ölands rika lunder
förnya sagans lek och mytens under.
Här jagar Zephyr Chloris genom snåret,
tills jungfruns murgrön glider loss ur håret
och flämtande hon ser hur guldet regnar
kring grön paulun, som spjutigt hagtorn hägnar.

Nu gråter Venus lös med varma tårar
Adonis, sedan tusenden av vårar
försmäktande i Orcus vintervälde,
dit galtens bett den sköne jägarn fällde.
Än ser Diana genom silverporten
inunder ekens grenverk ner på hjorten,
som betar fredligt, medan skytten vilar
på strandens sand i havets ljumma ilar.

Det far en sky, en skimrande, för solen,
och i dess pärlmoskugga drar violen
ett lättat andetag och sår sin ånga
som vällustsuckar, smäktande och långa.
I häcken vaknar lättsövd Philomela
och börjar yr och brinnande att spela,
i tro att kvällen sänkt sin vallmoskugga,
att ambradropparna från havet dugga
och att den gud hon tjänar, världssultanen,
beprydd med stjärneblänkande turbanen
på Orchisängens praktbädd gått att trona
i älskogshovet under almens krona.

Det går en väg bland vilda, vita aplar,
där landborgsmuren sina hällar staplar.
Han steg dit upp i Ölands ljusa öken,
som dallrar sommarn lång av skira töcken --
där sista oxeln sköt sin gråa blomma,
han såg dem sväva utåt mot det tomma.
Han följde dem, som drömde han att fånga
en slöjgestalt, en utvald bland de många,
ett barn av himlens vind och jordens anda,
den som hans hjärta helgat till Amanda.

Och han gick längre ut, där hedens vipor
beständigt gny i sina klagopipor;
från myren, torkande i solskensimmen,
hörs ödslighetens härold, alvargrimmen,
och hav mot hav i suckar tyckes vandra,
förgäves trånande att nå varandra.

I springan mellan röda kalkstenstiljor,
rann upp en flock av klara Saronsliljor.
I deras kalkar glänste än de tårar
dem Psyche, irrande i jordens vårar,
mot sina blomstersystrar lutad gråtit
vid tanken på det hemvist hon förlåtit.
Det var som liljans klocka rörde kläppen
och ljudlöst ringde sabbat över stäppen.
Det var som himlens vilsna flicka lade
en osedd hand i hans och vindlikt sade:
"Kom, fly med mig från näktergalens nästen!
Hör sången, dalande från himlens fästen!"
Högt över kärrets bon och tuvors reden
klang lärkekören: "Eden, upp mot Eden"
och det var saligt att tillsammans vandra
mot dimblå synrand, ledande varandra.

Ölandslegend. Läsaren torde erinra sig att skalden Stagnelius var född och uppväxt på Öland.




Flora och Bellona
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter