Över dem som stupat i förtid
Väl den som tågar
i väntans gryningsglans.
Väl den som faller
långt innan seger vanns.
Framom den kämpande hären växer en skara,
väsen av ljus med väldiga vapen att föra:
alla de trogna som föll innan skörden var mogen,
alla de unga som aldrig hann falna till aska.
Väl den som byter
det trånga liv han haft
mot deras välde
och deras segerkraft.
Pelare lika, som stöder en bro över djupen,
lösta från mänskliga gränser av människors längtan,
bär de på skuldror av dröm de trötta som dignar,
leder med armar av trygghet de svaga som tvekar.
Väl den som stupar
och lever likaväl.
Han tusenfaldigar
i själarna sin själ.
Vilan och döden fick aldrig en del i de starka.
Än är de med i vår kamp. De är våra för alltid.
Högt över skarorna flammar som eld deras lansar,
lyfta till löften och tecken och fanor att följa.
Väl oss, som följer,
väl oss för deras skull.
De är de levande,
och vi är stoft och mull.
Aktivera autouppdatering av kommentar