Över världenes fåfängligheter

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

      Vad mest alle
      efter falle,
      vi här kalle
 ljuvt och sött, förnämt och högt,
      mig kan detta
      varken lätta
      eller mätta;
 hjärtat blir dock oförnögt.
      Vad är världen?
      Bara flärden,
 vällust, ära, rikedom!
 Allt vad vi här drömma om,
      vi ju sakna;
      då vi vakna,
      ä vi nakna
 och vår pung och maga tom;
      kropp utsliten,
      lönen liten,
 räkenskapen ganska sträng
 har fåfänglighetens dräng;
      lapprisfläder,
      lätt som fjäder,
      snällt som väder,
 men en evig eftersläng.
 
      Vad är släkten,
      silkesdräkten
      och respekten?
 Vars mans stam är väl bekänd.
      Flöt än bloden,
      purpurfloden,
      ifrån Oden,
 källan är dock Adams länd.
      Av din kläder
      och förfäder
 blir du ingen adelsman;
 egen dygd är adel sann.
      Res ej kammen!
      Vem var stammen?
      Leta fram`en!
 Far din plöjde, mor din spann.
      Gack till Skriften,
      gack till griften,
 se, vad döda släkten tror!
 Jorden är ju allas mor.
      Sköld och glaven
      mött` i graven
      tiggarstaven
 och erkände`n för sin bror.
 
      Vad är lusten?
      Vad är musten?
      Bara pusten,
 kärnlöst skal och matkebo.
      På det söta
      och på blöta
      följer röta;
 samvetsmatken vill då gro.
      På odygden
      följer blygden.
 Lysten, akta dig för fall!
 Minns, hur Smekfält sist for vall,
      som av lättja
      först i flättja,
      se`n i kättja
 föll och fastna` vid en pall.
      Du fyllhunder,
      hör vad under
 nyss är hänt i Bacchi stat:
 Öhlström, fuller som ett fat,
      gick från vinet,
      föll på skrinet,
      mötte svinet
 och skrek: hej, goddag, kamrat!
 
      Vad är gullet,
      röda mullet
      i schatullet?
 Vem syns ej dukaten täck?
      En hel punger,
      tämlig tunger,
      givs i hunger
 bort för skarn och duveträck.
      Dyrke Näcken
      gåla träcken,
 svarta jordens exkrement!
 Vem gullgudens släkt ej känt,
      känn kamraten
      vid dukaten,
      som med maten
 genom judetarmen ränt.
      Du girbuker,
      penningsluker,
 som av ett förtjusat sinn
 ett gålt skarn i katteskinn
      gräver neder
      och med heder
      det tillbeder:
 tvi bå` dej och guden din!
 
      Jag ger världen
      med högfärden,
      vällust-flärden,
 ja med pick och pack god dag;
      ger bå` plåten
      och smulgråten
      uppå båten;
 alltihop bespottar jag.
      Säger mången,
      att den sången
 skämmer bort min födekrok
 och gör mig till världens tok.
      Lät så vara,
      lät det fara,
      jag vill svara:
 var en tycker han är klok.
      Stora herrar
      ha sin` narrar,
 som dem följa ut och in;
 jag och världen ha var sin.
      Vill du höra`t
      och utföra`t,
      må du göra`t:
 Jag är hennes, hon är min.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter