317 En sommarvisa

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Nu nalkas ljuve Sommar,
Då gräs och örter gror.
Den blida Sol uppvärmer
Allt vad har varit dött;
Då hon oss skrider närmer,
Blir det på nyo fött.

De fagra blomsteränger
Och åkrens ädla säd,
De grönskand' örtesängar
Och alla gröna träd,
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
Att vi Guds nåd besinna,
Som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
Med mångahanda ljud;
Skall icke då vår tunga
Lovsäga Herran Gud?
Min själ, upphöj Guds ära
Med lov och glädjesång,
Som fröjda vill och nära
Oss med välgärning mång.

Du ädle Jesu Kriste,
Vår glädje-Sol och skin,
Bliv hos oss till vårt siste;
Uppvärm vårt kalla sinn:
Giv kärleks eld i hjärta:
Förnya själ och and:
Vänd bort all sorg og smärta,
Med dina milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
Du Lilja i grön dal,
Ack! värdes själen kröna
Med dygder till stort tal:
Din nåd låt henne fukta,
Som dagg utav Sion:
Att hon må ljuvligt lukta,
Som ros i Libanon.

Välsigna årets gröda,
Och vattna du vårt land:
Giv oss nödtorftig föda;
Välsigna sjö och strand.
Din fotspår drype av fetma.
Bespisa med ditt Ord,
Och med dess ljuve sötma,
Oss uppå denna jord.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter