387

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

O Jesu! när jag hädan skall,
Och andan min uppgiva,
För vinning skattar jag det fall;
Hos dig får jag då bliva.
Min kropp han sås här dödelig,
Men skall stå upp odödelig,
Fast härlig och förklarad.

Jag kläder av förgänglighet,
Blir lös av syndsens bande;
Ikläder mig stor salighet,
Uti de levandes lande.
Där Himmelskronan för mig står,
Den jag av Herrans hand då får,
Som jag har efterlängtat.

Jag kommer av ett brusand' hav
På rätta glädjestranden,
Min kropp han lägges ned i grav,
Men Gud upptager andan.
Ur mörkret kommer jag till ljus,
Ur fattigdom till ett rikt hus,
Från oro till god vilo.

Min sorg i fjöjd förvandlad är,
För jordisk hyddon slätta
Ett Paradis Gud mig beskär,
Ett evigt liv för detta.
Min ögon öppnas, varda klar,
Jag liv i döden funnit har:
Så har all sorg en ända.

Ty detta liv är idel död,
Man må det liv ej nämna,
Behäftat med stor ångst och nöd,
Och tar i graven ända.
Ju längre jag här leva får,
Ju närmar jag till graven går.
Min dödsstund äntlig nalkas.

O usle liv! o bräcklighet!
Ho dig kan rätt betrakta,
Han må din lust och härlighet
Ej sunnerligen akta.
Men döden är nu ingen död,
En gång till livet, fri från nöd,
Förlossning av elände.

O död! du äst dem fromom god,
Och bitter för de arga:
Saktmodigheten ger du ro,
Men fäller högmod marga:
Och fattigdom förevigt nog,
Men girigheten måste dock
I evigheten brista.

Kom JEsu, du min Frälserman,
Kom för mig till det livet,
Där du äst på Guds högra hand,
Det du mig haver givit.
Lät mig fullborda så mitt lopp,
Att själen tages till dig opp,
Till de utvaldas skara.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter