A:O 1726. den 10. April

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Nu sjunga Fåglar gällt på Trädens gröna grenar;
Och vattnets tysta Folk slå ut de blanka fenar;
    Den stela Svalan som i Floden haft sin grav,
    I luftens öppna vidd nu svävar till och av.
De vida Åkrar stå i växt och skjutand' gröda,
Och visa oss det gräs som bliva skall vår föda.
    Kort sagt: Naturen sig nu allra ljuvast ter,
    Men ingen Årsens tid mig nånsin gläder mer.
Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda:
Min Gud! vi ẗanker du då icke på mitt bästa?
    Jag usle! ligger jämt i Fjäder-Bojor tryckt:
    Ach! finns dock ingen hjälp, ell' någon undanflykt?
Dock, innan Skörden blir och bleka Skylar binnas,
Så hoppas jag, jag lär bland vissne Skuggor finnas;
    Men till min Själ uti de sälla Landen stå,
    Och mine kärvar där med glädje bära få.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter