Afskedsdrycken

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Vid den gamla ekens rötter,
Där den klara källan rann,
Dammiga, med trötta fötter,
Sökte hvila hon och han.

Här, bland mossans dagg-juveler,
Skogen tog i huldt förvar
Fågelfria ministreler,
Fredlöst albigenser-par.

Pilgrimshatt med breda skyggen
Dolde kinden hvit och röd,
Ränseln, kastad öfver ryggen,
Gömde landsflykts grofva bröd.

Under kappans veck en cittra
Sakta klang i sitt gehäng,
Van att söfva allt det bittra
Med melodisk silfversträng.

När en kvist de undanböjde,
De i kvällens rosenfärg
Dalen nedanföre röjde
Med sin gräns af blåa berg.

Kransadt af oliv och ranka,
Sågo de sitt land, Provence,
Och bland lundarne det blanka
Spegelbandet af Durance.

Hatten han af henne löste
Och på bruna lockars svall
Med sin hand ur källan öste
Feberstillande kristall.

»Drick», han sade ömt, »det lenar
Ljufligt ditt betryckta bröst!
Med min maning sig förenar
Vattnets egen joller-röst.

»Drick, en lönlig läkdom dväljes
Här i jordens rena saft --
Underbar en sägn förtäljes
Om den lilla källans kraft:

»En och hvar, som omildt öde
Fjärmar från vårt sköna land,
Afskedsdryck ur detta flöde
Upp må hämta i sin hand;

»Då skall för hans öga falla
Stoftets gröfre skiljemur,
Och med sinnen, nya alla,
Fattar han sin mor, Natur.

»I en enda hastig hägring
Klart han skönjer och förstår
Själen af sin hembygds fägring
Genom prisman af en tår.

»Tungan då sin tvekan mister,
Och liksom en källas språng
Känslan ur hans hjärta brister,
Och hans tal är genast sång.

»Rankans rus och rosens anda,
Skiftningen af ängens skrud,
Sötma, doft och syner blanda
Magiskt sig med språkets ljud.

»Kastad se’n till fjärran zoner,
Midt i främlingshopens larm,
Han sin fosterjord i toner
Bär bevarad i sin barm.

»Ett Provence, som ler och skimrar
Likt en bräddfull blomsterskål,
Dubbelt skönt han åter timrar
Upp i sångrikt modersmål.

»Kom och låt oss källan smaka!
Ljufva hjärta, drick du först:
Hämta näring, ädla maka,
För din andes skönhets-törst!

»Nu Provence, du gyllne, kära,
Draga vi på okänd led,
Men hvart våra vägar bära,
Taga vi dig alltid med!» --

Än en sista blick de skänkte
Åt den kända landskapsscen,
Och i deras ögon blänkte
Redan dryckens återsken.

Snart af deras fjät det svaga
Ljudet hän i dalen dog,
Källan ensam sjöng sin saga
Snart för slummerdrucken skog.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter