Allan Roini

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En berättelse
FRÅN
HERZEGOWINA

Prisbelönt vid Kongl. Vetenskapsakad. 1886.
STOCKHOLM.


[redigera] Första sången.

Innerst i Herzegowina,
I det undangömda landet,
Der oräkneliga sjoar,
Sedda blott af skogens vilddjur
Eller fåglarne i bergen,
Spegla hundraåra furor,
Aldrig än med yxhugg märkta;
Der från snöbetäckta stupor,
Trampade af vargar endast,
Vreda forssar spruta fradga,
Tills i djupet de försvinna;
Der vid fjällens sunnansidor
Ett förtryckt, men hugstort slägte
Knappa skördar drar ur jorden;
Der sin underfulla saga
Ödemarkens ande hviskar
Om en flock af män och qvinnor,
Hvilken, trött vid okets nesa,
Rest sig upp i ädel vrede,
Brutit bojor, grusat fästen,
Sänkt sitt stål i turkars hjertan,
Offrat lif och blod med glädje
Hellre än att tjena turken: -
Der, för tvänne vintrar sedan,
Bodde bonden Allan Roini
Med sin hustru, Maronika,
Sina söner, Rolf och Silva,
Samt sin späda dotter, Miriam.
Allan sjelf i tjuguåtta
Runda år föraktat turken,
Tjugufyra somrars solar
Brynt hans fagra makas kinder,
Men af deras barn det äldsta,
Pilten Rolf nyss lärt sig tala.

Allan sjelf var skön att skåda:
Eld i ögat breda skuldror,
Höghvälft bröst och grofva näfvar
Vittnande om mod och styrka.
Gälde det att möta björnen,
Rytande bland snår och klyftor,
Eller att slå ned ett vildsvin,
Som med skri bröt fram ur skogen.
Då var Allan bland de främste.
Godsint var han, glad och vänsäll,
Slapp han blott att skåda turken.
Stundom skymtade bland bergen
En turban; då drogo skuggor,
Mörka, olycksdigra skuggor,
Öfver Allan Roinis panna.
Ty hans trogna, tappra hjerta
Sved af grämelse och vrede
Vid att se Herzegowinas
Fria jord af turkar skändad,
Vid att se det gamla kära
Fosterlandet öfversvämmadt
Af föraktliga osmaner.
Men han bar sin sorg inom sig,
Smed i tysthet djerfva planer,
Dvaldes gerna högst på bergen,
Der den fria nordanvinden
Blåste molnen från hans panna,
Tände hopp och mod i hjertat.
Ofta stod han der allena,
Lät sin falkblick fara öfver
Dalarne i djupet nedom,
Der de lågo solbeglänsta
I den friska morgonglansen.
«Herre, Du som bor i höjden«,
Bad han då, «sänd eld af himlen,
Hjelp, ack, hjelp Herzegowina!«

Gälde det att mot förtryckarn,
Mot den girige osmanen,
Träda upp, på folkets vägnar,
Eller att vid paschans domstol
Klaga öfver orättvisor,
Då var Allan genast redo.
Lugn och klarsynt, dök hans tanke
Strax till hvarje spörsmåls botten.
Ingen snara snärjde honom,
Intet våld hans mod förskräckte.
Likt ett skarpt, treegadt vapen
Trängde hans förstånd, hans allvar
Och hans kraft igenom alla
Turkens väfnader af falskhet.
Derför skyddes han af turken,
Ej blott skyddes: hat och ondska
Följde honom, hvar han framgick
Bland turbanbeprydda gråskägg.
Men han log ett ömkans löje,
Styrde lugnt sin gång mot bergen,
Sökte sina bröders hyddor,
Bjöd åt dem sitt mod, sin styrka.

Mod och styrka väl behöfdes;
Nöd och fasor, förr ej sporda,
Föllo öfver fosterbygden.
Ej mot svärd och ej mot kulor
Folket ännu börjat strida,
Kampen gälde andra makter,
Lika bistra, lika grymma,
Gälde skattetryck och hunger.
Hungern, likt ett gräsligt spöke,
Smög från dörr till dörr och blekte
Röda kinder, släckte elden
Skoningslöst i måget öga.
Månget varmt och trofast hjerta
Frös till is vid andedrägten
Af det hemska hungerspöket.
Barn och qvinnor, män och gubbar
Qväfdes vid dess bistra famntag.
Jorden vägrade att gifva,
Nakna stodo åkerns tegar.
Regn och torka, om hvart annat,
Sköflade hvart ax, som fyldes.
Maskar frätte trädens frukter,
Storm och ljungeld fälde skogen,
Strida hagelskurar togo
Allt det yppersta af humlen.
Hvad af haglen lemnats orördt,
Slöks af vinningslystne turkar,
Af jeminer, uppbördsmänner.
Kreaturens torra jufver
Krympte hop af brist på näring.
Icke mjölk, men blodig fradga,
Flöt ur spenarne i stäfvan.
Många dogo; de som lefde
Gingo under turkens klubba;
Ty med omild hand jeminen
Sålde bondens gård och bohag,
Tog med våld hans sista tröja,
Ryckte barnens bröd ur munnen,
Gjorde modern fräcka anbud -
«I Muhammeds namn, profetens.«

Mycken jemmer, mycken vånda
Qvalde då Herzegowina,
Och med dubbel styrka höjdes
Allan Roinis bön mot himlen:
«Hjelp, ack, hjelp Herzegowina!«
Dagar kommo dagar gingo,
Ingen hjelp likväl förspordes.
Sommans glans begynte blekna,
Gräset vissnade på marken,
Skogens fåglar flögo sydvart,
Stormen rasade kring fälten,
Röt med makt i bergens klyftor.

Hösten bredde ut sin likduk
Öfver höjder, fält och dalar.
Dagar kommo dagar gingo,
Julens högtid stod för dörren,
Ack, men ingen hoppets stjerna
Log utöfver dessa bygder!
Tystnad rådde allestädes,
Så som hade dödens ängel
Gästat nyss i hvarje hydda.
Smög sig stundom öfver tröskeln
Någon blek och hålögd skepnad,
Med en spann att hemta vatten,
Med en knif att skära tallbark,
Såg det ut, som om en skugga
Från de dödas tysta rike
Smugit fridlös öfver jorden,
Ödslig syntes hvarje stuga;
Inga barnaögon logo
Genom rutan; inga friska,
Fosterländska sånger hördes
I den klara vinterqvällen;
Inga raska qvinnohänder
Sysslade med väf och spinnrock;
Inga starka armar spändes
Under slagens tyngd och yxens.
Tomma stodo stall och fähus,

Inga får i hagen bräkte,
Hunden kröp försagd till spiseln,
Katten iddes ej att leka,
Liten gråsparf sökte fåfängt
Några spilda korn kring logen.

Vintern kom, den barske gästen,
Hvilken bringar fröjd och gamman
Åt de rike i palatsen,
Men som eger endast tårar
Ofta nog för fattigmannen.
Vintern kom med ökad jämmer
För de hungrande bland bergen.

Närmast spiseln i sin stuga
Satt bedröfvad Allan Roini,
Jemte honom Maronika,
Qvinnan med det trogna hjertat,
Men i hörnet gräto barnen
På sin bädd af torkadt björklöf
Med en björnhud bredd deröfver.
Mörk var stugan, mera mörk dock
Allan Roinis höga panna.
Äfven han begynte svigta
Under lifvets tunga börda.
Länge bar han lugnt sitt öde,
Stred för sig och för de sina
Manligen mot hungerns marter,
Halp och styrkte sina landsmän,
Gick från gård till gård i bygden,
Bud och tillitsfull och vänfast.
Länge lefde i hans hjerta
Hoppets underbara gnista.
Ack, men mörkret syntes tjockna,
Ingen hjelp och ingen räddning
Skönjdes nära eller fjerran.
Nyss från plågans läger stigen,
Der en feber fjettrat honom,
Satt han nu beklämd och maktlös,
Såg de späda barnen qväljas
Dag från dag af hungersnöden,
Såg den trogna modern sträfva
Kärleksfullt för allas bästa.
Maktlös sjeif, han såg de sina
Utan hopp i nöd försmäkta.
Detta sönderslet hans hjerta,
Maronikas runda kinder
Voro blekare än vanligt,
Och en blålätt rand kring ögat
Tydde ej på glada dagar.
Men en återglans af qvinlig
Kraft, beslutsamhet och ömhet
Spred sig öfver hennes anlet,
När hon slöt sin lilla flicka,
Slöt sin lilla sjuka Miriam
Kärleksfullt intill sitt hjerta.
Aldrig skimra solens strålar
Mera skönt, än när de brytas
Mot en grund af mörka skyar;
Aldrig är en moders kärlek
Mera ljuf, än när en fara
Lägrar sig kring hennes älskling.
Blicka då i moderns öga,
Och du ser en skymt af himlens
Omedvetna, rena klarhet...

Ljuflig syntes Maronika,
När hon slöt den lilla Miriam
Kärleksfullt intill sitt hjerta,
Smekte hennes heta kinder,
Vätte läpparne med vatten
Och begynte söfva barnet,
Nunnande en enkel vaggsång:

    «Dagen lider, spiselns ved
    Brinner sakteligen ned,
    Bergens skuggor falla.
    Men uti Gud faders hus
    Jesubarnets juleljus
    Skiner för oss alla.

    Ute blåser vintervind;
    Han vill isa barnets kind,
    Han är dödens broder.
    Men en moders andedrägt
    Värmer som en sommarflägt -
    Döden räds en moder.

    Sof, mitt barn i julefrid,
    Mamma sitter tätt bredvid,
    Sitter här och sjunger.
    Sof och glada drömmar dröm,
    Under änglars vård förglöm
    Fattigdom och hunger!«

Så den trogna Maronika
Söfde snart det sjuka barnet.
Men vid spiseln hennes make,
Dystert stirrande i glöden,
Rufvade på sina tankar.
Dystert lät han blicken fara
Då och då igenom rutan,
Såg de snöbetäckta bergen
Spegla aftonsolens strålar,
Såg den mörka furuskogen
Färgad af ett blodrödt skimmer.
Detta skimmer stack hans öga.
Åter lät han blicken falla
På den trogna Maronika,
På de trenne späda barnen
Utan bröd i julens stunder.
Denna anblick stack hans hjerta.
Med en suck, som bröt ur djupet
Af hans själ, den sjuke mannen
Reste sig och såg åt fönstret.
»Jag vill ut«, så föllo orden.
«Ännu fins ett skott i bössan.
Kanske Herren sig förbarmar,
Sänder i min väg en hare
Eller något svultet vildsvin«,
Sagdt. Från spiken ofvan bädden
Tog han ned sin säkra bössa,
Tryckte stum sin hustrus händer
Och gick ut att skaffa föda.

Maronikas varma blickar
Följde honom, der han långsamt
Genom snön sin bana röjde,
Tills emellan furustammar
Han försvann ur hennes åsyn.



[redigera] Andra sången.

Vintersolens bleka skimmer
Göt sig stilla öfver bergen,
Sänkte mildt en mattad purpur
Öfver skogens hvita drifvor.
Tyst lag nejden. Blott i fjerran
Hördes ljudet af en klocka,
Aftonklockan, som i staden
Manade till bön och andakt.
Tankfull styrde Allan Roini
Sina steg mot ödemarken.
Efter spår i nyfödd qvällsnö
Spanade hans skarpa öga,
Och med jägarns fina hörsel
Lyddes han, vid trädens susning,
Om ej dock en tjäderhöna
Häfde upp sitt gälla läte,
Eller något hungrigt vildsvin
Månde bryta fram ur snåren.

Intet spår han likväl skönjde;
Ingen tjäder sjöng i skogen;
Intet vildsvin sprang ur snåren.
Allt var tyst. Blott vindens klagan,
Trollsk och underbar som alltid,
Stilla ljöd bland trädens grenar.
Snart begynte solen stupa;
Bergens skuggor föllo tunga;
Skum och dyster syntes skogen;
Allan Roini vände kursen,
Gick med tunga steg mot hemmet.
Tom var väskan, bössan laddad,
Ej ett skott han kunnat skjuta.

När omsider han såg röken
Från sin lilla gråa stuga
Hvirfla lätt mot aftonhimlen,
Höll han inne med sin vandring,
Stödde sig mot bössans pipa,
Såg med tårfyldt öga uppåt
Och begynte bedja Herren,
«Du, de kristnes store fader,
Vill du icke dig förbarma?
Ej om späck och hvetekakor,
Ej om feta vildsvinsstekar,
Vin och olja jag dig beder,
Blott om bröd åt mina kära.
Gif mig bröd! Du vet, att barnen
Och min trogna Maronika
Lida hårdt af hungersnöden.
Gif oss bröd, Du himlens Herre!
Vattnet tryter ej i källan,
Bränsle finnes nog i skogen,
Björn- och räfskinn har jag flera,
Att de små mot kölden skydda.
Ack, men dagligt bröd jag har ej!
Barnen svälta. Kan Du, Herre,
Låta dem i nöd gå under,
Då det står likväl i Boken,
Att en hvar, som dig åkallar
I sin nöd, den vill Du hjelpa?«

Så han bad; och mindre hopplös
Återtog han sen sin vandring.
Natten kom, men öfver skogen
Höjde sig den blanka månen,
Spridande ett blåhvitt skimmer
Kring den vinterstilla nejden.
Långsamt styrde Allan Roini
Öfver drifvorna sin kosa,
Då han plötsligen vid skenet
Af den hvita snön på bergen,
Blandadt nu med månens strålar,
Varsnade en gubbes skepnad,
Såg en gubbe på sin mula
Sträfva varsamt nedåt stigen,
Som ifrån den stora vägen
Ledde till hans egen stuga.
«Om min blick mig ej bedrager«,
Tänkte Allan, «är det Miko,
Gamle rike judekrämarn,
Som på sjelfva högtidsqvällen
Drager bygden kring i kölden,
För att sälja sina varor.
Klen kommers lär gubben göra
Dock i qväll hos Allan Roini.»
Nu gaf Allan fart åt stegen.
«Stanna, gubbe!« ljöd hans stämma;
«Vänd din mula, gamle Miko,
Rid till staden! Guld och silfver
Finnas ej hos Allan Roini,
Endast tomma kärl och grytor.
Här kan ingen handel göras.«
Knappt fick gubben syn på Allan,
Förr'n han hejdade sin mula,
Väntande den andres framkomst.
Snart var Allan Roini framme.
Då, med utsträckt hand och hjertlig
Glädje så i blick som stämma,
Sade gubben: «Allan Roini,
Helsad vare du och dina!
Se, jag kommer till din stuga,
Bär ett budskap från en konung,
Starkare än alla paschor.
Denna korg och denna låda
Sändes dig på juleqvällen
Som en skänk i hårda tider,
Som en vink att ej förtvifla,
Som en pant på hållbarheten
Af de löften, Gud dig gifvit.
Fråga ej, men tag med glädje,
Hvad med glädje nu då bjudes.«
Så han lyfte ned från sadeln
Mödosamt en korg, en låda,
Bägge väl med varor fylda,
Räckte dem åt Allan Roini.
Häpen, undrande och rådvill
Allan Roini såg på Miko,
Såg på godset, men den gamle
Smålog lugnt och vände mulan
Uppåt stigen, fåfängt ombedd
Att i Allans stuga gästa.
Denne sporde: »Är jag vaken,
Eller gäckas jag af drömmar?«
Gubben svarte: «Juden glömmer
Ej den kristnes vänskap, Allan.
Mins du icke judeflickan,
Som en gång du halp ur nöden,
När af turkar hon förföljdes?
Jag är denna flickas fader.
Hård och sniken man mig kallar
Men, vid Abra'ms Gud och Isaaks,
Kunde jag en vän förgäta,
Som min enda dotter räddat
Undan lystna turkars fräckhet,
Då förtjente jag att spisas
All min tid med paschans fångbröd!
Tag min skänk, och måtte Herren
Nådigt låta solen lysa
Öfver dig och dina kära!
Nu farväl!« Med vänlig helsning
Red den gamle hän mot staden;
Snart försvann hans gråa kappa
Bakom bergens mörka väggar,
Men på stigen dröjde Allan,
Häpen undrande och rådvill.
Plötsligt hof han upp sin stämma,
Ropande, vid bergens genljud:
»Maronika, Maronika!
Kom! Kom genast! Rolf och Silva,
Bären hit er syster Miriam!
Läggen mera ved på spiseln!
Fejen stugan! Jul är inne!
Nu är glädjens timme kommen!«
Maronika spratt ur sömnen,
Der hon satt vid falna glöden,
Drömmande sin kärleks drömmar;
Lätt som hinden ut ur stugan
Sprang hon nu vid Allans anrop.
Snart hon stod vid mannens sida,
Blickade med glad förundran
Än på korgen, än på lådan,
Sporde Allan med sitt öga,
Hvad väl detta månde vara.
Stum han pekade mot höjden.
«Är det vårt?« hon sporde åter.
Svaret var ett kraftigt famntag,
Följdt af kärleksvarma kyssar.
Nu med friska krafter båda
Buro gåfvan in i stugan,
Der i bädden barnen sofvo.
Allan lade ved på spiseln,
Redde till en julebrasa,
Medan Maronika muntert
Sopade det röda golfvet,
Sköljde alla kärl och grytor,
Glad och tacksam i sitt hjerta.
Friskt begynte veden spraka,
Lågan spred sin glans kring stugan,
Och vid faderns glada anrop
Barnen vaknade, de späda,
Hvilka ej på tvänne dagar
Smakat bröd och nu med lystnad
Trängdes kring den fylda korgen,
Kring den än ej brutna lådan.
«Moder«, grät den lilla Miriam,
«Jag är hungrig!«
Rolf och Silva
Gräto ej, men sågo tyste
Än på fadern, än på modern.
Modern slöt dem till sitt hjerta.
Men med hammare och mejsel
Fadern öppnade försigtigt
Lådan först och sedan korgen,
Medan han med fröjd förtalde
Om den heliga Guds moder
Som i qväll sändt ut en ängel
Till de hungriga små barnen,
Rolf och Silva, liten Miriam -
Om det kära Jesusbarnet,
Som sändt ut sin gode ängel,
För att bringa barnen gåfvor,
Rika, underbara gåfvor,
Att på julens qvall de alla
Måtte dock sin hunger stilla
Och vid brasans trefna låga
Skåda bordet fullt af rätter,
Känna sina hjertan varmda
Och förgäta hungerns marter. -
Så med blida ord och later
Fyllde han, af hustrun hulpen,
Bordet upp med kostlig föda:
Tvänne stycken rökadt fårkött,
Ett mått vin, en kruka honung,
Röda äpplen, torra plommon,
Hvetemjöl och mera sådant,
Som en hungrig mage mättar.

Har du sett, hur sommarljuset
Bryter stundom fram ur molnen,
Våta än af regn och dimma?
Mörk är rymden, himlahvalfvet
Då och då af strimmor färgas,
Matta, rosenröda strimmor,
Liksom kämpande mot mörkret,
Tills så småningom en stråle
Efter annan vinner seger.
Töcknen skingras, sönderdelas,
Rymden klarnar, regnets droppar
Sugas upp i ljuflig värme,
Vinden vaknar, ljus och klarhet
Svämmar öfver himlahvalfvet,
Och i präktig glans den höga,
Underbara solens eldklot
Flammar oinskränkt på fästet. -
Så de trenne barnens blickar,
Mörka nyss och tårefulla,
Lystes upp af glädjens solsken,
Klarnade och logo åter,
När de skönjde Mikos gåfvor,
Tills omsider alla tårar
Byts i löjen, hvarje smärta
I ett obetvingligt jubel.
«Ära vare Gud i höjden,
Frid på jorden, menniskorna
En god vilje!« stod att läsa
I den glada kretsens ögon
När de satte sig vid bordet,
Läto födan väl sig smaka
Och förglömde alla sorger
Under harmlös juleglädje.
Efter slutad måltid Allan
Stämde upp en julsång, diktad
Bland Herzegowinas klippor,
Sjöng med fröjd: »Christos rodilsa»...

Plötsligt knarrar snön vid hästtraf,
Dåna starka slag på dörren,
Gjuter sig en fasans blekhet
Öfver Maronikas kinder,
Springer Allan upp på golfvet.
Än ett slag och dörren spränges;
Öfver snöig tröskel träder
Den förskräcklige jeminen
Alvazador, uppbördsmannen,
Prålande i turkisk hofdrägt.
«Ha, din hund!« med djefvulskt löje
Ropar han: «du kan ej gälda
Dina skatter, som du säger,
Men i löndom kan du fråssa,
Dricka vin och äta honung.
Vid profetens skägg! ditt bord är
Lika väl försedt som paschans.« -
Ödmjukt svarar Allan Roini:
»Store herre, hvad du skådar,
Är en gåfva, skänkt till julen.
Se'n vi svultit hela hösten,
Unna oss i qväll att äta«. -
«Nej, din hund, du far med lögner,
Ljuger nu, som förr du ljugit.
Nu likväl är måttet rågadt.
Du och dina trosförvandter,
Alla dessa kristna hundar,
Skall jag - så är paschans vilja -
Utan prat till lydnad tvinga.
Denna gård är nu förverkad,
Säljes på auktion till nyår.
Du och dessa tiggarungar,
Jemte qvinnan der, mig följa
Ögonblickligen till staden,
Att i häktets värsta håla
Lida straff för eder tredskhet.«
Ödmjukt svarar Allan Roini:
«Var barmhertig, store herre!
Tag vår julfröjd - tag allt samman -
Ack, men unna oss att lefva
Ostördt i vår lilla stuga.
Som en hund vill jag dig tjena,
Utan lön och utan städsel,
Blott du icke i din vrede
Kastar oss i fängselhålan!«
Allans stämma skalf, och blickea
Lyste med ett farligt skimmer.
Men med tårar i sitt öga
Bad den fagra Maronika:
«Var barmhertig, store herre!«
Likaledes båda barnen.

Så, som när en hungrig blodhund
Vädrar byte, Alvazadors
Lömska blick begynte glöda,
När han såg den unga modern,
Dubbelt skön i sina tårar, -
När han såg den blåa glansen
Djupt i Maronikas ögon, -
Såg den unga barmen häfvas
Vid förtviflans tunga suckar.
«Kanske«, sade han helt tankfull,
«Kanske paschan sig förbarmar,
Låter dig behålla gården,
Mot att sjelf han får din hustru
För sitt harem«...
      Orden qväfdes;
Ty för Allans knutna näfve
Alvazador stalp till golfvet;
Blodet forsade ur munnen;
Än en suck, och lifvet flydde.
Fruktansvärd stod Allan Roini,
Lugn och blek som hämdens ängel,
Men med lågor i sitt öga.
Hårdt sin makas hand han tryckte,
Kysste sakta hennes läppar.
«Nu är stormen lös,« han sade,
«Nu är hämdens timme slagen,
Länge stum jag orätt lidit,
Nu, vid Gud skall våldet straffas.
Härjad är vår julfröjd, hustru,
Glöden kallnar snart på härden.
Frosten tätnar öfver rutan.
Allan Roinis gråa stuga
Bäddas nu i hvita drifvor.
Hör du stormen, hur han rasar?
Ut i stormen! Ut mot döden!
Nu är hämdens timme kommen.
Må mig Gud så visst förlåta,
Som jag tror min sak är rättvis.«
Sagdt. I mjuka, varma björnskinn
Svepte han de trenne barnen,
Likaledes Maronika,
Satte dem uppå en kälke,
Varmt med torkadt björklöf bäddad,
Fylde så sin läderrensel
Brådskande med födoämnen,
Hängde bössan öfver axeln
Och beredde sig till affärd.
Stormen röt, och snön i hvirflar
Yrde argt kring Allan Roini,
Der han sköt sin kälke uppåt
Väl bekanta, öde stigen.
När han hunnit höjden, såg han
Än en gång i dalen neder,
Drog en suck och sade stilla:
«O farväl, min barndoms hydda,
Der jag jublat, der jag lidit!
O farväl, min faders boning,
Aldrig mer jag ser dig åter!«

Nu gick stigen åter nedåt,
Genom skogar, öfver slätter
Flydde de i vinternatten,
Friskt framåt i snö och yra!
Gråten icke, barn, er fader
Bringar eder lif och frihet!
Bakom eder lurar döden,
Bakom eder lurar turken.
Nästa morgon skola bergen
Återljuda af de fries
Segerskri mot trälars herre.
Våld skall hämnas, blod skall flyta,
Friskt framåt! I morgon tida
Börjas kampen för er frihet!...

Men med Miriam vid sitt hjerta
Satt den trogna Maronika,
Lyssnande till stormens brusning
I den kalla julenatten,
«Heliga Guds moder«, bad hon,
«Värdes nådigt oss beskydda!
Icke räds jag nattens faror.
Icke ödemarkens vilddjur,
Endast turkens vildhet räds jag.
Heliga Maria, blända
Fiendernas grymma ögon,
Att de våra spår ej finna!
Törst och hunger, storm och kyla,
Allt vi lida gladt och gerna,
Blott vi icke nås af turken.«

Högre, högre dånar stormen,
Trädens frusna kronor braka,
Vargar tjuta hemskt i natten,
Men med kraft sin snabba kälke
Allan skjuter nedåt bygden.



[redigera] Tredje sången.

Färden genom ödemarken
Ledde icke öfver rosor.
Brant och isbelagd var stigen,
Smög sig än längs efter bråddjup,
Än i djupa dalar neder.
Säker fot och säkert öga
Kräfdes väl vid sådan vandring
Allan Roini egde båda,
Kunde ej likväl betvinga
Vinternattens alla fasor.
Stormens vingar slogo bistert
Mot de späda barnens kinder,
Kylde deras fina lemmar,
Hvälfde stundom täta snömoln
Vidt och bredt kring öppen släde.
Rimfrost flög från trädens grenar,
Hvassa qvistar, snår och buskar
Refvo sönder slädens björnskinn.
Skogens vilddjur blängde ilsket,
Skreko vildt af köld och hunger,
När de menniskor förnummo.
Ingen stjerna log på fästet,
Intet norrsken lyste nejden,
Julens natt var mörk och ödslig,
Men framåt gick Allan Roini,
Lyst af branden i sitt sinne,
Hämdens brand, som släcks i blod blott.

Sent omsider grydde dagen.
Stark och vaksam fram han trängde
Nu igenom ödemarken.
Talte lugna ord och milda
Till sin trogna Maronika,
Qvinnan med den varma blicken.

När de små begynte gråta
Tog han dem på starka armar,
Bar dem, en och en i sänder,
Medan modern satt i släden,
Vårdande de båda andra
Hennes mod och hennes styrka
Sveko icke mer än faderns.
Ej en suck och ej en klagan
Bröt utöfver hennes läppar.
Lugn och stark uti sin kärlek,
Följde hon förutan tvekan,
Hvart det bar, sin man och herre.
Ofta såg hon upp till honom,
Såg och smålog varmt och stilla,
Så, som om hon velat säga:
»Mörker, solljus, smärta, glädje,
Allt är lika vid din sida.»
Barnen slöt hon till sitt hjerta,
Värmde dem, när kölden qvalde,
Kysste dem, när stormen blåste,
Log mot dem när frosten yrde,
Sjöng för dem, när vilddjur röto,
Sökte bär åt dem i skogen,
Huld och älskande och trofast.
Allan Roini såg sin maka,
Såg och sade i sitt hjerta:
»Ve och trefaldt ve den fräcke!
Ve den nedrige osmanen,
Som min blomma velat stjäla,
Röfva bort min ädla perla,
Stjernan i min lefnads mörker,
Hon, som strålar mera klart än
Alla himlahvalfvets stjernor
Skulle sådant brott ej straffas,
Då, vid Gud, då vore bättre,
Att Herzegowina sjönke,
Utan nåd, af Gud förbannadt,
Djupast ned i underjorden!»

Efter tjugo timmars vandring
Syntes Montenegros höjder
Dunkelt skymta fram i fjerran,
Mellan dem, det visste Allan,
Hade turken intet välde.
Der, vid Undas högsta forsar,
Bodde Maronikas broder,
Stengetsjägarn Sasa Jefro.
Bättre hem än Sasas hydda,
Bättre värn än Sasas bössa
Kunde icke Maronika
Och de trenne barnen finna.
Fyra mil ännu dem skilde
Från den raske broderns bostad
Redan skymde vinterqvällen,
Redan Allan Roinis krafter
Började att gifva vika,
Slädens fart begynte saktas,
Barnen gräto högt, och modern
Sökte dem förgäfves stilla.

Men i dalen nedom höjden,
Der de sutto på sin kälke,
Dref en forman sina hästar
Muntert inåt Montenegro,
Honom skönjde sent omsider
Allan Roinis skarpa öga.
Strax gaf Allan upp ett anskri,
Styrde kälken utför branten,
Han, den andre, som med glädje
Bjöd den trogna Maronika
Samt de trenne späda barnen
Sitta upp uti sin släde.
Kälken gömdes i ett grannsnår.
Allan stälde sig på meden,
Och i hurtigt traf begynte
Bondens hästar trampa stigen.
Re'n vid midnatt Allan Roini
Nådde Sasa Jefros hydda.
Liten var ej dennes undran,
När vid spiselns röda låga,
Allan Roinis smärta skepnad,
Maronikas blåa ögon
Samt de trenne barnens anlet'
Tedde sig i nattens dunkel.
Inga frågor dock han gjorde,
Bjöd dem lugnt sin brodershelsning,
Satte mat och dryck på bordet,
Bredde rena, hvita lakan
Öfver halmens friska lager,
Rikt vid spiselmuren bäddadt.
Se'n de komne hungern stillat,
Släckt sin törst med forsens vatten,
Gingo mor och barn till hvila,
Trötta efter färdens mödor.
Men den raske Allan Roini
Tände lugnt sin ekepipa,
Lyfte stolen närmre elden,
Tog sin frändes hand och sade:
»Gode Sasa, arm och hemlös,
Jagad bort från egen stuga,
Kommer jag till dig i natten.
Ej för mig, men för de mina,
Beder jag om värn och bistånd.
Turken, hvilken Gud fördöme,
Vill min fagra blomma stjäla,
Röfva bort min ädla perla,
Stjernan i min lefnads mörker,
Hon, som strålar mera klart än
Alla himlahvalfvets stjernor -
Henne vill osmanen stjäla!
Frände låt din syster stanna
Här hos dig med sina späda,
Medan jag med krut och svärdsqgg
Drifver fienden ur landet.« -
Sasa böjde tyst sitt hufvud,
Drog ett kraftigt bloss och sade:
«Här må Maronika stanna,
Här de trenne späda barnen,
Här har turken ingen talan.
Men till striden jag dig följer!
Sasa Jefros stengetsbössa
Aldrig än sitt mål förfelat
Kunde kanske göra nytta
I en dust mot dina paschor,
Kunde kanske klyfva månen
På en muselmanisk hjessa.
Frihetskampens fröjd och ära
Äfven jag vill gerna dela.« -
Rörd steg Allan upp och sade:
«Signe Gud ditt ädla hjerta!
Män behöfvas, män, som bäfva
Hvarken för en paschas vrede,
Eller en sultans kanoner.
Dock (här drog en hastig skugga
Öfver Allan Roinis panna),
Hvem skall skydda Maronika,
Hvem de trenne späda barnen?« -
«Fyra bösshåll från min stuga
Bor den gamla Arsen Stoie.
Frihetshjelten från Morenta,
Han skall skydda Maronika,
Han de trenne späda barnen!»

Knappast voro orden sagda,
Förr'n en klangfull stämma inföll
«Gud skall skydda Maronika,
Gud de trenne späda barnen!«
Männen vände sig med undran,
Sägo då, hur Maronika
Satt med tårar i sitt öga,
Men med glans likväl i blicken.
Det var hon, som legat vaken,
Hört de båda männcns samtal
Och till slut sin broder rättat:
«Gud skall skydda Maronika,
Gud de trenne späda barnen.«
Allan Roini tyckte varmt en
Kyss på hennes friska läppar,
Kyste tåren bort som glänste
Ljuft i hennes mörkblå öga,
Slog sin arm kring hennes midja,
Log så varmt och sade halfhögt:
Du min lefnads goda ängel,
Allt i verlden kan jag mista,
O, men aldrig Maronika!« -
Lade då den unga qvinnan
Varsamt ned på björnskinnsbädden,
Gick ett slag kring rummet, tankfull,
Rörde om bland spiselns bränder,
Rökte än en pipa - sedan
Äfven han sitt läger sökte.

Hos den gamle Arsen Stoie
Maronika fann en fristad,
Lefde der i frid och stillhet,
Sände tusen varma böner
Natt och dag till Jesu moder,
Tusen suckar för sin make,
Allan Roini, som vändt åter
Till sitt land, Herzegowina,
Full af hämdbegär och stridslust.
Der, i ödemarkens gömslor,
Lefde han med några trogne.
Fågelfri, förföljd och hatad
Af sultanens legodrängar,
Hedrad, understödd och älskad
Af sitt folk, det hårdt förtryckta.
Död åt turken! var hans valspråk
All sin kraft och all sin djerfhet
Bjöd han upp att trotsa turken.
Folkets mod, som hungersnöden
Krympt till samman, sjelftilliten,
Nästan qväfd af despotismen,
Visste han att lifva åter.
Hvar en gnista fans af smärta,
Harm och vrede mot osmanen,
Visste han att tända henne
Till en eld som grep omkring sig,
Göt förnyad kraft i gubben,
Bragte mannens blod i svallning,
Spred en varm och ädel rodnad
Öfrer qvinnans mjella kinder,
Sköt en blixt ur barnets öga...
Vida kring i landet drog han,
Halp sitt folk med ord och handling,
Stämde möten, sände budskap,
Styrkte modet hos de svage,
Närde styrkan hos de starke,
Bjöd de sorgsne ej förtvifla,
Tvang en hvar att dock betänka
Fosterlandets grymma öde,
Lärde dem att trotsa turken,
Lärde dem att skatta värdet
Af den frihet de förlorat.
Hvar hans starka stämma hördes,
Gick en bäfvan genom folket:
Hälften blygsel, hälften stridslust.
Hvar hans djerfva blick sköt blixtrar,
Tändes hjertan, värmdes själar.
Månget frö, af honom utsådt,
Grodde tyst i folkens hjerta,
Slog omsider djupa rötter,
Växte upp, bar rika frukter:
Hjeltemod och frihetskärlek
Hette dessa rika frukter.
Folkets blick begynte klarna.
Fosterlandet, halft förgätet,
Halft i glömskans natt begrafvet,
Trädde fram i glans för alla.
All dess smälek, all dess vanmakt,
Nyss med slöa blickar skådad,
Slog med blygseln nu hvart sinne,
Brände folket in i själen.
Men vid blygseln knöt sig kärlek,
Kärlek till den arma modern,
Som af egna söner svikits.
Snart igenom hela landet
Genljöd ropet: död åt turken!
Våldets frukt begynte mogna,
Skördestunden re'n var nära.

Våren kom med sol och värme.
Isen smalt. Från berget flödde
Strida strömmar nedåt bygden.
Späd och vacker, lyste grönskan
Mellan fjällens gråa väggar;
Fågelqvitter ljöd ur skogen;
Sädens brodd stack upp ur åkern;
Blomman prydde fält och ängar;
Himlens blå i vattnens spegel
Bröt sig, darrande och skiftadt.
Allt var lif och fröjd och skönhet;
Endast menniskornas blickar
Mörkt och hotfullt mätte rymden.
Bistra, blodiga gestalter
Drogo kring i spridda flockar.
Här och der en väpnad utpost
Stod på vakt i pass och klyftor,
Mellan träden blänkte sablar,
Skott och hornsignaler ljödo,
Högst på bergen brunno eldar,
Ilbud flögo, order gåfvos,
Hvarje man stod under vapen,
Barn och qvinnor stöpte kulor,
Brynte klingor, sydde bindlar,
Redde mat och dryck åt männen.
Hela landet var ett läger,
Rustadt väl mot paschans trupper.
Många mindre fejder redan
Slukat tusentals af turkar.
Blod i strömmar redan flutit.
Fruktansvärd var folkets vrede.
Död åt turken! Död åt turken!
Så ljöd vildt ett skri i landet.
Bojor brötos, fästen sprängdes,
Paschans tron begynte vackla
Från sultanen kom förstärkning
Fyra tusen janitscharer,
Jernbeklädde, vilde karlar,
Ryckte an med fältkanoner.
Nu mot folkets hufvudstyrka,
Hvilken, ledd af Allan Roini,
Bidde vid Muraworitza,
Medan andra, mindre skaror
Öfver allt bland bergen doldes.
Solen redan stod i Zenith,
Varm och lugn låg ödemarken,
Då en man till Allan Roini
Bragte bud om turkens antåg.
Allan log och såg mot höjden.

Allra främst stod Allan Roini.
Varm och lugn låg ödemarken,
Ej en vindflägt rörde träden,
Ej en fågel sjöng i skogen.
Bland Muraworitzas klippor
Turken skred framåt försigtigt,
Stolt i känslan af sin styrka,
Då med ens ett regn af kulor
Hven från alla håll och kanter
Kring de häpne muselmännen.
Hvarje klippa spydde lågor,
Hvarje buske sände kulor,
Bakom hvarje trädstam blänkte
Svärd och yxor, spjut och bössor.
«Död åt turken! Död åt turken!«
Ljöd det, som ur jordens inre
En minut - och Allan Roini,
Följd af trettonhundra bergsbor,
Sprängde fram utur en dalgång.
Nu begynte kampen rasa.
Man mot man, i hatfull brottning,
Turk och kristen spände samman.
Nåd begärdes ej och gafs ej.
Tunga föllo folkets yxor,
Tunga turkens krökta sablar.
Blodrödt lyste späda gräset,
Röken dref i tjocka skyar,
Mellan bergens branta väggar.
Rasslet af gevär och klingor
Hördes vida kring i nejden.
Trenne timmar räckte kampen,
Länge oviss, länge ojemn,
Tills omsider de förtrycktes
Vreda hjeltemod vann seger.
Aftonsolens sista stråle
Såg sultanens slagna trupper
Vildt och hejdlöst ta till flykten
Undan folkets svärd och kulor.
Hälften låg i blod på platsen
Dödad eller illa sårad,
Dyrköpt dock var folkets seger;
Månget varmt och tappert hjerta
Slog ej mer för fosterlandet,
Låg i dödens famntag kallnadt;
Mången blick, som klar och liffull,
Skådat dagens morgonrodnad,
Var i solnedgången brusten.
Mången hand, som riktat bössan.
Gladt mot fosterlandets ovän,
Nu var stel och kall och maktlös.
Mycken jämmer, mycken klagan
Mängde sig i glädjen öfver
Frihetens ech rättens seger.
Mödrar, hustrur, faderslöse
Vredo qvalfullt sina händer,
Gräto bittra sorgetårar
Vid de blodbestänkta liken,
Offren för en hjertlös vekling.
Under en af vårens björkar
Låg den tappre Allan Roini,
Sårad, äfven han, till döden.
Folkets hjelte gått till hvila;
Qvällen led. Hans värf var fullgjordt,
Se'n han stridt som ingen annan,
Ordnat, eldat, ledt de sina,
Fört dem slutligen till seger,
Låg han stilla nu, med bröstet
Genomborradt af en kula.
Kring hans bädd, i sorgsen tystnad,
Stodo några trogna vänner,
Sasa Jefro, stengetsjägarn,
Miko, krämaren, och andra.
Lugn låg hjelten. Aftonrodnan
Log, igenom trädens löfverk,
Vänligt mot hans bleka anlet;
Qvällens vindar smekte vänligt
Turkbetvingarns mörka lockar;
Djupt i skogen sjöng en talltrast
Sina ljufva skymningssånger;
Hvita dimmor smögo ljudlöst
Öfver höjder, fält och dalar!
Doft i fjerran hördes dånet
Af Muraworitzas forsar.
Tyst låg Allan. I hans öga
Röjdes sorg med glädje blandad, -
Sorg vid tanken på de kära,
Hvilka, utan skydd på jorden,
Måste nu med faror kämpa;
Men ovansklig gjädje öfver
Folkets ärorika seger.
«Öfvergif ej mina kära.«
Bad han matt, och Sasa Jefro
Tryckte stum hans hand till gensvar.
Allan log och slöt sitt öga,
Stora, glada framtidssyner
För hans inre blick sig tedde:
Fosterlandet såg han frigjordt;
Såg Herzegowinas bygder
Leende i sommarfägring;
Såg ett folk, som, starkt och oböjdt,
Plöjde fritt sin egen torfva,
Lydde fritt och gladt de lagar,
Dem det sjelf i frihet stiftat,
Sänkte blott för Gud sitt hufvud.
Log med trots åt turkens vrede;
Frid och lycka såg han hägnad,
Menskorätt och frihet tryggad,
Slafveriets nesa bytt i
Ädel sjelftillit och stolthet.
Dessa syner gladde hjelten.
Än en gång sin blick han höjde,
Bjöd, med matta ord och brutna,
Vännerna att icke stanna
Förr, än målet helt var vunnet,
Fosterlandet helt befriadt.
Detta löfte gåfva alla...
Vårens milda midnattsskymning
Bredde tyst sin dunkla slöja
Öfver fältets blod och spillror;
Millioner blida stjernor
Sågo ned på jordens jemmer;
Furuskogens tysta susning
Ljöd liksom en suck af smärta.
Jorden sof. Då rördes sakta
Allan Roinis bleka läppar.
«Maronika! Maronika!«
Var det sista ord han sade.
Rösten klang med sällsam styrka,
Och en blixt i ögat tändes.
Nästa ögonblick försvann den,
Hjelten drog en suck, och lifvet
Flydde tyst till andra rymder.
På en skroflig sten i skogen
Synes ristadt: Allan Roini.
Hjelten hvilar derinunder.
Vandrarn blottar tyst sitt hnfvud,
När han läser minnesskriften,
Ber till Gud, att många männer,
Sådana som Allan Roini,
Fostras må, till landets fromma.
Då kanhända hjeltens sista
Varma bön och varma önskan
Blefvo verklighet omsider...
Heder åt den tappres minne!

När den trogna Maronika
Allan Roinis bortgång sporde,
Redan känd och redan anad,
Brast en sträng i hennes hjerta,
Men en annan klang af jubel
Öfver folkets sköna seger,
Hvilken bäst af honom främjats.
Utan tårar, utan klagan,
Bad hon tyst till Jesu moder,
Bad om ljus i nattens mörker,
Bad om lugn i dagens stormar,
Bad om svalka för sitt hjerta.
Herren hörde Maronika
Sände ljus i nattens mörker,
Sände lugn i dagens stormar,
Sände hjertat frid och svalka.
Allan Roinis ädla maka,
Älskad som en mor af folket,
Lefver än i ödemarken,
Lefver för sin Gud, sitt minne,
Sina bara och sina landsmän.
Hennes hem, af folket grundadt,
Står i brynet af den dunge,
Der bland björkars hvita stammar
Allan Roinis grafsten skymtar.
Hvarje morgon, hvarje afton
Böjer hon sitt knä vid grafven,
Hon och barnen, hviskar varma
Böner för Herzegowina,
Att dock Herren ville bringa
Frid och frihet öfver landet,
Efter slutad bön hon pekar
Lugnt på grafven, ser på barnen,
Säger sakta till de späda:
»Han der under var er fader!»
Kärlek, stolthet, mod och stridslust
Lysa då i barnens ögon.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter