Anders och Köks-Kajsa

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Katrina i sin fållbänk låg ...
"Hå, hå ... du söte Anders!"
På giftas lekte hennes håg:
hon ideligen kronor såg,
och sömnen var till fanders.

Och mörk var natten. Blåsten röt.
Mot väggen luckan smällde.
Och katten skrek och hunden tjöt
och regnet stritt ur rännan flöt
och syrsorna de gnällde.

Och bäst som Jeppe tutar tolv,
på dörren hördes knackas.
Och strax sprang upp båd´ lås och kolv ...
ett spöke stod där mitt på golv
i lång vingåkersjacka.

Vid bänken ned det sänkte sig ...
"Aj, hu då!" skrek Katrina.
"Nå, Anders! Nå besitta dig!
Hur har du hjärta till att mig
med sådan skrämsel pina?"

Det var ej Anders,stackars karl.
Nej, ödet månde skicka
att detta själva husbond´ var,
som länge hemlig avsikt bar
på Kajsa, fattig flicka.

Katrina flög av bänken opp
förargad, kan man tänka.
"Bliv kvar," skrek herrn, "min sockertopp!
Jag pengar till en långsalopp
dig lovar strax att skänka."

I hennes barm en penningpung
vid dessa ord han lade;
och pigan var så varm, så ung
och jungfrudomen var så tung ...
och myntet verkan hade.

Men köksdörrn var ej riktigt stängd,
och hanm blev bedragen,
kom in i tysthet, blev befängd,
och fanns uti sitt strumpband hängd
om ottan andra dagen.

Där hang han, styv och kall och blek,
vid farstudörrn, den arme!
Katrina, som nyss honom svek,
kom ut och väsnades och skrek
så Gud han sig förbarme!

Där hang han, blek och styv och kall:
Katrinas sorg var bitter.
Se så ... nu damp han knall och fall ...
och härmed är balladen all,
och gråte den, som gitter!

(1793)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter