Andra akten (François Coppée)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En sal i citadellet, prydd i barbarisk smak. Orientaliska väfnader, djurhudar, vapentroféer och fälttecken tagna från turkarne. I fonden en stor dörr. Till vänster en mindre dörr och ett fönster, till höger en fördjupning i muren, dold af ett förhänge.


Innehåll

[redigera] FÖRSTA SCENEN.

BASILÉ. BENKO. SOFIA.

Basilé är utsträckt på en hvilsäng. Sófia fläktar på henne med en solfjäder. Benko inkommer med sin guitarr i handen.

     BASILÉ.

Benko, din guzla stäm! Nyss fursten for att jaga.
     (Hornskall på afstånd.)
Hör, hur fanfarerna i fjärran bortdö svaga!
Stäm guzlan! Ingenting jag har som kan förströ.
Jag sett mig trött i dag på fjärran bergens snö
I denna blanka luft, där tunga gamar sväfva.
Jag känner ledsnaden hvarenda tanke kväfva,
Utsikten bländar mig och kyler på en gång.
Jag bara elak blir, då tiden görs mig lång.
Men visan, som du gjort, den hör jag gärna mera.
Sjung visan, Sófia -- och du, accompagnera!

SOFIA (sjunger:)

    En tärna, ren som våren
    Med blick som spegelsjö --
    Omkring de femton åren
    Flyg, fjäril, hvit som snö.

    Men tiden står ej stilla,
    Hon snart en vän skall få.
    Att fladdra kring den lilla,
    Flyg fjäril, azurblå.

    Det bästa som hon äger
    Hon skänker kärleksfull.
    Att njuta fullt din seger,
    Flyg fjäril, grann af gull.

    Från hennes bröst det varma
    Han flyr -- hon vet ej hvart.
    Att stanna hos den arma,
    Flyg fjäril, sorgesvart.

     BASILÉ.

En vacker sång -- men glad förmår den ej mig göra.
Vampyrhistorien jag tror jag helst vill höra,
Om ynglingen, som var så blek, men dock så skön.
Hvars öga öppet stod inunder tufva grön.
Gå ut, du Sófia! Ditt fläktande mig plågar.
     (Sófia går.)


[redigera] ANDRA SCENEN.

BASILÉ. BENKO.

     BENKO.

Nu ingen stör oss mer och fritt man tala vågar.
Furstinna, huru går vår sammansvärjning, säg?
Och har ni framsteg gjort?

     BASILÉ.

Jag kommit ingen väg,
Effendi! Hur jag sökt att Brancomir beveka,
Han står alltjämt emot, fastän han synes tveka.
Sultanens anbud väl gjort verkan; men, som sagdt,
Att svara helt ut ja dit kan han ej bli bragt.

     BENKO.

Försök än mer!

     Hvar stund han hör mig saken yrka.

     BENKO.

Det är hans fördel ju!

     BASILÉ.

     Men fördomen har styrka.

     BENKO.

Om hvad man här begär, ej hände alla dar!
Har Schumlas konung ej, har ej Tirnowos tsar,
Och han i Serbien, den stolte envåldsdrotten,
Sett bjudas samma kalk -- och druckit den i botten?

De underkastat sig, för räddning af sin tron,
Att låta öfvas fritt Profetens religion.
Mot rätt till genomtåg för öfverherrns soldater,
De fått i ostördt lugn besitta sina stater.
Hvad de bekvämt sig till, att kronan ha i fred,
Det fursten göra kan, när kronan vinns därmed.
Tänk, Balkanlandets kung! Hur frestande det ljuder!
Det är en ståtlig skänk, som Storsultanen bjuder
Och som hans höga hand vill i belöning ge.
Det gjort hans hjärta ondt att skåda sin armé
Förgäfves slösa blod i passens trånga remna;
Låt utan strid er man oss Balkans nyckel lämna,
Och genast Othorgul, vår väldige muchir,
Afsätter biskopen och krönor Brancomir.
Då Islam trifvas skall vid eder kyrkas sida,
Frid och välsignelse skall öfverallt sig sprida.
Längs hela Donaus lopp till egendom och lif
Enhvar är säker då -- förbi med alla kif!
Uti ett fredsförbund förenas alla stater
Från Svarta hafvets strand till blånande Karpater,
Tack vare Mikael. Hvad är att säga mer?
Blott hundra pungar guld i årstribut han ger.
Firmanen har jag här, som Storherrn underskrifvit;
Men tjugo gånger re’n jag samma anbud gifvit,
Och tjugo gånger ni, furstinna, lofvat har
Beveka Mikael -- ändock är nej hans svar.

     BASILÉ.

Tror du då, Ibrahim, det kostar mig så ringa
Att till lydaktighet hans stolta ande tvinga?
Vi se i denna plan blott nyttig klokhet, vi,
Men han, en sträf soldat, där ser förräderi.

Så ofta för hans blick jag lät ditt anbud hägra,
Har jag på skröpler stött, som vakna och som vägra.
I denna kvalda själ, där aska blott finns kvar,
En gnista glöder än af tron från forna dar.
Där stämma trångt begrepp och krigarfördom möte,
Som ett par gamla svärd i jordens djupa sköte.
Jag hejdas jämt däraf och känner samma harm
Som odlarn, då han går vid plogen het och varm
Och billen slinter jämt i fåran, som han trådde,
Mot något rostigt stål, som fordom kriget sådde.

     BENKO.

På detta hinder dock ni måste göra våld.
Vi ha ju skönheten -- er skönhet -- i vår sold.
Om hans motspänstighet ni ej kan öfvervinna,
Hvarför är han då kär -- hvarför är ni då kvinna?

     BASILÉ.

Förstå mig rätt -- jag ger ännu ej spelet opp.
Till sist jag lyckas skall -- det är mitt säkra hopp.
Jag svär att det skall ske -- om annat ej jag drömmer.
Men visa än en gång firmanen som du gömmer!

(Benko framtager ur sin barm ett pergament med stort vaxsigill och vidhängande grönt sidenband, samt gifver det åt Basilé, efter att vördnadsfullt hafva kysst sigillet.)

     BASILÉ (läser:)

Högt lofvad vare Han, den ende sanne Gud!
De trognas härskare, som ödmjukt gör hans bud,
Muhammed, här med ed till vänskap sig förbinder
Med den bland Slaverna, som lämnar utan hinder

Och utan strid i vår och våra härars makt
De obetvungna berg, som stänga Balkans trakt.
Med oss uti förbund, skall denne öppna åter
Som förr moskéerna för Islams undersåter
Och ge tribut i guld. Som gengäld af vår hand
Han kungakronan får, tillika med allt land
Emellan Balkans fjäll och Donauflodens stränder.
Med vår förpliktelse vi gifva i hans händer
Närvarande firman till pant och säkerhet,
Beseglad här af oss med detta vårt signet.

     BENKO.

Uti fördraget nu ej felas mer än detta,
Att Brancomirs sigill bredvid min herres sätta.

BASILÉ (efter ett ögonblicks tystnad).

En vacker dröm!

     BENKO (återtagande pergamentet).

     Grip till -- den annars finns ej mer.

     BASILÉ.

Hvad menar du?

     BENKO.

Blott det, att tid ej fattats er
Till målet leda fram den släpande intrigen,
Och att min härskare oåterkalleligen
Är trött att uppskof ge åt er senfärdighet.
Alltså, om ej i kväll jag saken uppgjord vet,
Om Brancomir ej kan utur sin tvekan ryckas,
Jag reser --

     BASILÉ.

     Reser du?

     BENKO.

          Att kanske bättre lyckas,
Då på ett annat håll jag samma anbud ger.
Om någon simpel knekt, om någon officer,
Mer klok än Mikael, oss hjälper målet vinna,
Skall kronan vara hans -- märk detta väl, furstinna,
Om ofri, om bastard, -- kung likafullt blir han.

     BASILÉ.

Håll upp! Tag dig i akt, du fräcke muselman!
Ett ord af mig, och hit jag dragna sablar kallar.
Glöm icke, Ibrahim, de paschars hufvudskallar
Som spikats på vår port -- förvridna konterfej!

     BENKO (rycker på axlarne).

En ömklig hotelse! För döden räds jag ej.
(antar åter en ödmjuk ton:)
Afstår furstinnan från att saken längre drifva?

     BASILÉ.

Aldrig i evighet! -- Jag svar i kväll skall gifva?

     BENKO.

I denna kväll. Ni hört om spejarne, ej sant,
Som vaka vid sitt bål på passets stela brant,
Att lyss till hvarje ljud från en fientlig skara,
Och hvilkas eldsignal er ofta frälst vid fara.

Se’n länge dessa bål oss hejdat i vår ban
Och till att stranda bragt mång öfverrumplingsplan.
Så ofta som de spridt sitt sken i mörka nätter,
Med blodig panna vi vändt om till våra slätter.
Om de ej varit, nog vi tagit edra fjäll.
Jag hört, vid posterna byts vakten om i kväll.
Om nu hos er gemål ni kan därhän det bringa,
Att vid Trajani väg i natt det finnes inga
Vid vårdkasen på vakt, men fursten själf är där,
Af ingen annan följd, då mörkret inne är,
Jag kallar Othorgul -- vi strax besätta vägen
Och under bågens hvalf, där, efter gammal sägen,
Den store romaren som triumfator red,
Slavon med Ottoman gör upp förbund och fred.
Vi öfver bergen gå -- oss nästa sol skall finna
I Viddin -- och ni är i morgon monarkinna.

     BASILÉ.

Ja, det aftaladt är. Allt sättes på ett kort.
Snart kommer Brancomir och då skall det bli gjordt.
     (visar åt vänster:)
Nu tåligt vänta här i galleri’t helt nära.
Jag vid den åtrå svär, hvars flammor mig förtära:
Jag bringar Brancomir, betvungen af min bön.
Och du, som skymfligt ser uti mitt hela kön
En handelsvara blott, skall då tillfyllest märka
Hur långt på denne man min makt förmådde verka.
Jag brädda skall till rand en frestelsens pokal
Af ärelystnadens och hämndens alla kval;
Så sant jag kvinna är, han den i botten tömmer!
Och visste han än själf att dödligt gift den gömmer,

Jag lofvar dig, att han skall dricka denna skål...
Vi råkas Ibrahim!
     (Går.)

     BENKO (ensam).

     Nu står jag vid mitt mål.


[redigera] TREDJE SCENEN.

CONSTANTIN. MILITZA. OUROSCH. LAZAR. BENKO.

(Constantin inträder genom fonddörren följd af de båda soldaterna, med hvilka han samtalar. Bakom dem kommer Militza. Vid Constantins inträde drar Benko sig undan i ett hörn af scenen.)

     CONSTANTIN.

En månad gått alltså, och intet anfall mera?

     OUROSCH.

Nej herre, på den slätt, där de bivuakera,
Af uppbrottsrörelse förmärkes ej en smul’.

     CONSTANTIN.
Jag känner ej igen den vilde Othorgul,
Hvars täta angrepp ej oss läto hvila smaka.
Det är besynnerligt. Nå nå, vi skola vaka.
Haf ögonen med er -- det ombyts vakt i natt.

     LAZAR.

Ja herre. På hvar post en säker karl blir satt
Bredvid vårdkasarne. Patrull af utvaldt manskap
Med vapen, proviant, finns ock i nära grannskap.
Behagar själf ni se, att hvarje sak är klar?

     CONSTANTIN.

Ej nu. I denna natt görs ronden af min far,
Paroll och lösen blott af honom får ni höra.

     BENKO (närmar sig Constantin med krypande hälsning:)

Ers nåde, tillåt mig min reverens att göra
För Occidentens sköld, den höge hjältens son,
Erfaren höfding själf, som än i fred är mån
Att hvad till kriget hör med framtidsblick bereda.

     CONSTANTIN (föraktligt).

Din artighet är kall och väcker blott min leda.
Hos kvinnorna du vet att bättre lägga ord.
Gå, att ditt smicker strö i mera tacksam jord.

(Benko bugar sig och går med en förstulen blick af hat. -- Constantin till soldaterna:)

Go’ vänner, till er plikt!
(Soldaterna gå ut i fonden.)

[redigera] FJÄRDE SCENEN.

CONSTANTIN. MILITZA.

     CONSTANTIN (utan att gifva akt på den unga kvinnan, som håller sig på något afstånd).

     Den mattas, krigets låga,
Och striden domnar af. Hvad lugnet gör mig plåga!
I denna stilla luft ej fanan rör en flik.
Finns pliktuppfyllelse så litet glädjerik,
Som då soldaten blott mot ledsamheten strider?
O timmar utaf bly!

     MILITZA (som närmat sig honom).

     Min herres sinne lider?

     CONSTANTIN.

Mitt stackars barn, däri du intet ändra lär.

     MILITZA.

Med blott ett ord.

     CONSTANTIN.

     Säg ut!

     MILITZA.

          En fara hotar här.

     CONSTANTIN.

Hvad nu?

     MILITZA.

Ziguenaren, den smilande poeten,
Som Basilé har gett en plats i husligheten
Och skyddar med sin gunst --

     CONSTANTIN.

          Hvad kan han göra mig?

     MILITZA.

Du kristne krigare, för honom akta dig!

     CONSTANTIN.

Jag aldrig dolt, hur jag fann honom vedervärdig,
Den hale smickraren --

     MILITZA.

     Din aning endast lär dig
Till hälften hvem han är. Han värre är än så.
Det är en turk.

     CONSTANTlN.

     En turk? En fiende djärfs gå
Förrädisk midt bland oss och fruktar icke vådan?

     MILITZA.

En turk.

     CONSTANTIN.

     Men är du viss, att denne är en sådan?
Och huru vet du det?

     MILITZA.

     Jag tvekat först, men snart
Det fullt gick upp för mig och nu jag vet det klart.
Hos turkarne det var, jag mannen såg och kände.
Hör på! Då än mitt lif förflöt i det elände,
Hvarur du räddat mig, då jag som en almé,
Som gycklerska gick kring i turkarnes armé,
Lät paschan Othorgul i lägret där på fältet,
Att roa sig en stund, mig dansa framför tältet,
Med tamburin i hand, omfladdrad utaf schaln;
Då, bredvid lejonet, jag också såg schakaln,
Men klädd i praktfull dräkt och hedrad framför alla.
Otrolig måste först hans djärfhet förefalla,
Att trotsa upptäckt, död. Jag sade till mig: nej,
Det kan ej vara han -- det vågar turken ej.

Men jag har gjort min flit att speja ut spionen.
Nu finns ej tvifvel mer -- ziguenarn är personen
Jag sett hos Othorgul. I går jag gömd gaf akt:
Han bad på turkiskt vis och vänd mot Meckas trakt.
En fara hotar dig och hänger öfver hjässan:
Den falske sångaren, den grekiska prinsessan
Tillsammans stifta ondt. Din boning väl se till!
Så husets trogne hund sin herre varna vill.

     CONSTANTIN.

Tack för din vaksamhet -- men faran är blott ringa!
Förrän en timme gått, skall han i galge svinga
Så högt, att paschan själf kan se spionens slut.
Jag skyndar --

     MILITZA (hejdar honom).

     Ännu ej -- låt mig få tala ut
Och värdes lyssna än till hvad jag mera bringar!

     CONSTANTIN.

Så tala!

     MILITZA.

     Denna hand, som löst min bojas ringar,
Skall, då jag yppa djärfts den misstanke jag fick,
Kanske af raseri i samma ögonblick
Slå ned och sträcka död inför din fot slafvinnan --
Låt mig få kyssa än den handen dessförinnan.

     CONSTANTIN.

Säg fritt! Jag lyfta hand mot dig? Hur kan du tro?

     MILITZA.

Ack, rena hjärta, blindt i dygdens säkra ro!
En krona Basilé sig drömt -- det bör du minnas;
Och genom fienden kan kronan stundom vinnas.
Tänk på förräderi, och hur det tillgått har
Med Serbiens monark och med Tirnowos tsar
Och Schumlas konung se’n, och alla alla andra
De kristna furstarne, som lydiga fått vandra
Inunder turkens ok och sålt sitt fosterland
För att en krona få af Storsultanens hand.
Hvem täljer alla dem, som lockelserna fånga!
Ej den här Benko är spion, lik andra många.
Jag har ju sett det själf, bland turkarne han är
En högtuppsatt -- och minns, det hat din stjufmor bär
Till denne gamle präst! Att åtråns brand hugsvala,
Hon kan för kronans glans ett nedrigt pris betala.
Kanske att denne turk lät henne fördenskull
Se bakom trasorna en skymt utaf dess gull.

     CONSTANTIN.

Allt hvad du säger här med skräck mig genomisar.
Ja, det är stundom så, att ärelystnad visar
En väg till brott, och svart i själn är Basilé.
Förutan denna vink, som du gjort klokt att ge,
Måhända hon fått tid en djäfvulsk plan att kläcka;
Men till min far jag går att med min varning väcka
Det gamla lejonet, som sveket somnadt fann
Och in i sina nät med sluga konster spann.
Han vred behöfver blott en gång på manen rista
Och som en spindelväf intrigens trådar brista!
Det tarfvas blott ett ord...

     MILITZA.

     Försök att höra lugnt,
Och låt mig, som jag bad, få tala ut till punkt.
Jag ville säga dig -- mitt eget lif det koste! --
I denna sak jämväl din far du misstro måste.

     CONSTANTIN (lyfter ursinnig armen).

Min far! Eländiga!

     MILITZA.

     Låt handen drabba tung,
Men kom ihåg, din far vill också blifva kung.

     CONSTANTIN.

Militza!

     MILITZA.

     Då en hund ger skall vid någon fara,
Hans herre käppen tar -- nåväl, mitt lif ej spara!
Hvad mera om mitt blod skall färga denna grund --
Allenast du är frälst, må gärna dö din hund!

     CONSTANTIN.

Min far! -- O gräslighet!

     MILITZA.

          O må mitt lifsljus släckas,
Ifall jag mig bedrar och af min aning gäckas!
Men i all tydlighet jag ofta skåda fick
Hur han och främlingen bytt mången sällsam blick --
Förlåt! -- lik den hvarpå medbrottslingar man känner.

     CONSTANTIN.

Medbrottsling han, min far!

     MILITZA.

     Med marter jag dig bränner;
Men se, hur hans begär har helt fått honom fatt,
Och är han icke mörk liksom en höstlig natt,
Se’n genom biskopen han sett sitt hopp förspillas?
Om nu hans törst till hämnd af ingenting kan stillas?
Rättrådig var han nyss, en ärlig, sträf soldat --
Men lätt kan fresterskan ha underblåst hans hat.
En listig kvinna vet, med många onda funder,
Besnärja mannens själ i sina älskogsstunder.
Förstörelsen sitt verk fullbringar utan rast,
Och som ett molnfritt hvalf syns mulna till i hast,
Man i hans ögon kan ett hotfullt antåg följa
Af svarta tankars här, som olycksstormar dölja.

     CONSTANTIN.

Var tyst! -- Jag hör med kval ett hemligt ekosvar
Bekänna i mitt bröst -- ve mig! -- att rätt du har.
Misstanke mot min far! -- mer grymt än jag kan säga!

Du känner farans vidd. Dig tillhör öfverväga
Och handla. Jag, din slaf, har tält och tystnar nu.

     CONSTANTIN.

O Gud, barmhärtighet! Mitt hufvud sprängs itu!
Om detta vore sant? -- men nej, ej tro jag kan det! --
Min fader sälja så sin Gud och fosterlandet!

Förrädare, se’n han med ära fyllt sitt lif!
Jag måste veta allt: på stund mig visshet gif!

     MILITZA.

Lätt nog. I detta rum sig fursten innesluter,
Då kommen från sin jakt han någon hvila njuter.
Allena Basilé och Benko stanna få.
     (Hon upplyfter ett förhänge och visar en fördjupning i muren, där en person kan gömma sig.)
Se denna nisch...

     CONSTANTIN.

     Spion jag skulle bli alltså!
Spion! -- ja, men min far jag räddar så kanhända.
     (Jakthorn höras helt nära.)

Fanfarer! -- Det är han! -- nu är ej tid att vända.
Det sker för Kristi tro och för mitt fosterland.
Förrädarn har ej kraf på skydd af känslans band.
     (Han gömmer sig bakom förhänget.)

     MILITZA (ett ögonblick ensam).

Du arme! Som en blixt ned för din fot det slagit;
Men klart slafvinnan sett -- hon har sig ej bedragit.


[redigera] FEMTE SCENEN.

MIKAEL BRANCOMIR. BASILÉ. MILITZA. JÄGARE.

(Brancomir, med ett kort spjut i handen, inträder, föregången och åtföljd af jägare. Basilé går vid hans sida.)

     MIKAEL (hånfullt).

Jag dödat bergets björn. En ståtlig segerdag
För Balkans höfvitsman, som vunnit tjugo slag!

En bjässe i sin sort, en slagbjörn grym och luden
Jag fällt med blott en stöt. Holla, låt dra af huden!
Som lämplig gåfva se’n till kungen skicka fälln,
Att gubben riktigt må ha varmt i vinterkvälln.
Han önskar ingen skänk, som vanns af krigarheder.
Ifall vi nu ha fred, det är för att han beder.
Jag turkens fana tog en gång i vapenskrud,
Nu slog jag blott en björn. Låt kungen få hans hud.
Gå!

(Jägarne aflägsna sig. Militza följer obemärkt.)


[redigera] SJÄTTE SCENEN.

MIKAEL BRANCOMIR. BASILÉ.

     MIKAEL (nedslagen).

Så är det beställdt. I stillhet man begrafver
Den store krigaren, den tappraste bland slaver.
Att jaga hjort och björn, dithän är jag nu bragt.

     BASILÉ.

Och hon, som fostrades bland kejsarhofvets prakt,
Som från en härskar-ätt, själf purpurboren, stammar,
Nu leds ihjäl att se mot snön på bergens kammar,
Med en ziguenarsång till enda nöje blott.
Har jag väl mindre skäl att klaga på min lott?
För oss nu stigen bär, se’n lifvet vardt förfeladt,
I ödsligt mörker ner. Du har ju själf så velat

     MIKAEL.

Hör upp att sarga mig med bitter klagoton!
För dig, du vet, jag sökt att vinna denna tron,
Som biskopen åt sig med sin intrig förvärfvat.
Hvad är att göra mer, se’n spelet är fördärfvadt?
Som efterträdare den gamle vänta ut?
Men intet tyder än uppå hans nära slut!
Liksom en helgonbild han vördas i sin gloria
Och hans regering -- ja, det blir en lång historia.
Hans tal är som Guds ord, han lydes som en tsar.
En ryktbar eremit, som ger orakelsvar
Och ser fördolda ting, profetiskt förebådat
Att Stefan icke dör, förr’n hundra år han skådat.
Men vänta, gamle skurk! Förr’n du sett hundra år,
Kanske att denna dolk ett ord ock säga får.
Om jag en dag har lust att mig från dig befria,
Beslår den lätt med lögn din usla profetia,
Och sedan till ditt bröst en väg min klinga fann,
Skall ingen rycka mig från tronen så jag vann.
Med mig, min Basilé, du då skall dela denna,
Och aldrig skall jag mig så fast och säker känna
På purpurkuddarne, som när jag äga skall
Min dödade rival framför min fot till pall.

     BASILÉ.

Förgäfves, Mikael, förgäfves så du larmar,
Ty Stefan buren är på hela folkets armar,
Uti din egen här han har ett troget stöd.

     MIKAEL.

Beständigt känna sig så fjättrad! Ha, Guds död!
Skall jag utaf en munk mig låta slikt behaga?
Finns ingen utväg, säg?

     BASILÉ.

     Åhjo. Exempel taga
Af dem, som vände sig dit, där det finnes makt.
Så andra furstar gjort.

     MIKAEL.
     Det har du ofta sagt.
Jag mörka stunder haft, då frestelsen låg nära --
Men gå till turkarne!... O, mina segrars ära!

     BASILÉ.

Nu eller aldrig må du fatta ditt beslut!
Jag öfverbringar blott den order som gafs ut.

     MIKAEL.
En order, och åt mig!

     BASILÉ.

     Om former ej vi orda.
Hvad jämt man skjuter upp, man aldrig lär fullborda.
Till tvekan är ej tid, ty handla gäller det.
Effendin tröttnat har på din betänksamhet.
Nog nu af hemlig kamp, som sinnet sönderrifver --
Han reser re’n i kväll, om det är nej du gifver.

     MIKAEL.

Hvad? Re’n i kväll?

     BASILÉ.

     Javäl. Det pris, som inom kort
Du kunde kalla ditt, han går att lofva bort --
Hör du det, Mikael? -- åt någon oförvägen,
Som öfver Balkans berg vill visa turken vägen,

Och kronans gyllne ring med klar demant han ger
Åt första bästa man -- kanske en officer,
Kanske en ringa träl, blott han är redobogen.

     MIKAEL.

En fruktlös möda! Ack, hvarenda en är trogen.

     BASILÉ.

Nåväl, så likna dem! Bjud kronans dröm farväl.
Stå kvar där man dig ställt, en lydig pliktens träl.
Gör liksom din soldat: han vill ej öde byta,
Belåten blott han har pillaf uti sin gryta
Och blott han får sin sold i föreskrifven tid.
Ja, var som din soldat! Beständigt nöjd och blid
Han låter aga sig och ändrar icke minen.
Det vackert är, det där, som kallas disciplinen.

     MIKAEL.

Vid Gud, jag går ej ner till denna låga roll!

     BASILÉ.

Se så, jag ser du har din stolthet i behåll,
Som stegrar sig, så snart den kände sporren bara.

     MIKAEL.

Hvad fordrar Ibrahim?

     BASILÉ.

     Vid midnatt skall du vara
På post som väktare bredvid Trajani port.
Dit kommer Othorgul -- där blir fördraget gjordt,
Och såsom kung du står i Viddin nästa dagen.
Nå, är det ja ?

     MIKAEL (för sig själf).

     Så är omsider stunden slagen,
Den ödesdigra... tig, du inre stämma, tig!
Flyn, vålnader af dem som trofast blödt för mig!

     BASILÉ.

Hvad svarar du?

     MIKAEL (på samma sätt).

     Var tyst, du hederns kväfda klagan!
I vittnesbörd ifrån den flydda hjältesagan,
Troféer, fanor, svärd -- ej må en susning gå
Från er i denna stund...

     BASILÉ.

     Men huru blir det så?

     MIKAEL (högt).

O sista svåra strid! Du vill då och du yrkar?

BASILÉ.

Jag vill, min Mikael, därför att jag dig dyrkar
Jag känner, endast jag, de tankar hvilka gro
I djupet af din själ och störa drömmens ro.
När som i feber du dig vrider på ditt läger.
Beständigt samma ord du under sömnen säger.
För dig, min älskade, för dig, hvars kval jag sett,
Vill jag att detta sker, och allt jag förberedt.
Din åtrå, mitt begär, säg, skola jämt de mötas
Som skarpa knifvar två, att mot hvarandra nötas?
Vår kärlekslycka, o, skall så den gå i kvaf
I denna döfva strid? Har du ej nog däraf?
Jag står ej längre ut, jag för mitt lif behöfver
Att detta får ett slut. Om bägarn rinner öfver

En vacker dag, som hat vår kärlek kan sig te.
Min älskade, ej sant, så får det aldrig ske?
Gör hvad din maka ber, låt henne dig få råda;
Och är den vilda brand, som härjar hos oss båda,
Ett vanvett och ett brott -- må brottet vi begå,
Om därigenom blott vår kärlek räddas må.
Medbrottsligheten gör en trängre sammanslutning
Och kryddar kärleken med ännu högre njutning.
Din natt skall varda ljuf vid barmens dubbelrund.
De svarta tankarne jag vaggar där i blund.
Men hvad behöfver du för samvetsbördan bäfva?
Den plats, som dig tillhör, du blott vill återkräfva.
Om folket, likt sin Gud, ej visar tacksamhet,
Har det förtjänt sitt straff. En stackars minaret,
Är det så farligt väl? En skatt af några pungar?
Blif bara konung först! Ditt härskarsnille ljungar
Som blixten af ditt svärd! De tvedräktsskilda land,
De svaga furstarne -- allt samlas i din hand.
Du står som medelpunkt i den slavonska världen
Och leder så en gång den stora korstågsfärden
Att krossa turkens makt. Beundrad, segersäll
Är du den helige, den store Mikael,
Allenahärskare som Cæsar i antiken.
Men nog om framtiden och nog om politiken!
Lägg handen i min hand, se djupt in i min blick:
Är konung eller feg den jag till make fick?
Allt som var föremål för ärelystna drömmar
Här bjudes dig i dag; en krona, guld i strömmar!
Det står uti din makt att säga nej och ja.
Men om min blick, min kyss ej något värde ha,
Om du af skrupler än, af fördom hålles fången,
Och om ditt svar blir nej -- du ser mig sista gången.

     MIKAEL.

Du vill...

     BASILÉ.

     Till ett bevis, att jag, en kvinna, kan
I mod och viljekraft stå öfver dig, en man,
Att från beslutad sak ej fegt jag undankryper,
Hör detta, Mikael! -- jag med mitt hår mig stryper.

     MIKAEL.

Håll, det är nog! Jag svär, att hvad du vill,
skall ske, Och hvart du går förut, jag följer, Basilé.
Brott eller helgerån -- för intet skall jag rygga,
Om ock med satans hjälp jag denna tron skall bygga.
Ur själfva korsets trä jag virket tar därtill,
Af dig, du mörkrets son, jag yxa låna vill,
Om endast så mitt verk jag kan till ända föra.

     BASILÉ (drager honom med sig och visar med en befallande åtbörd på dörren till galleriet, där Sultanens sändebud väntar dem).

Så kom!


[redigera] SJUNDE SCENEN.

CONSTANTIN (ensam).

(Han framträder från sitt gömställe, i största sinnesoro.)

Min far förrädare! O Gud, hvad skall jag göra?



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter