Andra natten.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Soliga bilder från gångna dagen
draga trötta ögat förbi:
déjeunern är redan tagen
av vår lilla artistkoloni.
Svenskar, yankees, finnar, negresser
sökte lugnet i Beauséjour,
lämnat Paris, modeller, excesser,
slagit sig ned i Grèz vid Nemours.

Spridda grupper i trädgårn vandra;
solen skiner så middagsvarm:
svenskar och norskar om varandra,
fransmän och tyskar gå arm i arm.
Solen skiner på vita murar,
blåa druvor på grönt spaljér.

Gullgult päron bland lövet lurar,
väntar döden vid nästa diner.
Eldröd tomat som glöden lyser
mellan skogar av artichaux,
mjällvit laktuk av blodbrist fryser,
blomkål som aldrig får några små,
alla kulturens härligheter:
feta dahlier utan kön,
rosor fyllda med nuditeter:
granna kläder, men inga frön.

Glada mänskor bland maten ströva
och beundra konstfull natur.
Ej att undra: de konsten öva
och ju äro födda i bur.
Där på gräsets putsade matta
sitter glammande liten grupp,
unga makar skämta och skratta,
barnen svärma i yster trupp.
Nu gör vinet sin rund i ringen,
flöjten stämmes till spansk gitarr,
trumpen sitter nu längre ingen:
här den vise vill ej bli narr.

Lätt går dansen på gröna marken
utan frackar och handskar på,
sommarkläder i ljusa parken --
fête champêtre, idyll av Watteau!

Mellan flodens vassklädda stränder
glider sakta en liten båt,
skygga dyka de vilda änder,
skator skratta åt ovan låt.
Hör, där klinga så tunga toner,
klaga över att sommarn gick bort,
glädjens blomster i kalla zoner,
leva livet så tungt och kort,
ingen druva kan liva anden,
kornet ger endast dövande vin,
fräter sinnet, gör darrande handen,
när hon skall hugga de snärjande banden,
löjet drager till vresigt grin.
Ändå klinga de dock så kära,
gamla toner från Mälarstrand,
skarpa röster som knivar skära,
bita hjärtat med blodad tand;
och då tystna de hårda orden,
gammalt groll får en ljus nyans,
och det skönaste land på jorden
är ej längre la belle France!

Kvällens skuggor sträcka nu på sig
daggen faller på löv och gräs,
solen skiner allt mera dåsig,
dansen stannar, sången blir hes.
Middagsklockan nu höres ringa,
toaletten är hastigt gjord;
herrar, damer i trapporna springa
för att träffas vid dukat bord.

Och så lyktas dagen omsider,
glättigt samspråk och intet kiv,
idel solsken och inga strider;
mellan drabbningar herdeliv.
Men nu tystna de glada skratten,
lampor tändas, vilan är när.
Och nu faller så sakta natten,
då är andarnes timma här!

               *

Så är jag åter i min födelseort
och stannar igen vid en tempelport,
men ej ett tempels, där man dyrkar skaparn,
skaparn, som skapade himmel och jord,
nej, här man dyrkar blott efteraparn,
som själv av skapelsens jord är gjord.
Här dyrkar man endast det sköna skenet
och tar kopian för original;
man kastar köttet och gömmer benet,
man slänger kärnan och äter skal.
Skall sanning, månne, ligga i sagan,
som högfärden gjorde till upphov och rot
att människan kom på en dålig fot
med Herren, som då måste gripa till agan?
Vad vill väl konstnärn, när med färg och lera
han härmar alla Guds skapade verk,
om skaparn icke han vill korrigera
och över skapelsen kasta sin särk?
Han gör det bättre, så tror den dåren --
än naturen själv har kunnat det göra,
och så tror folket, de snälla fåren.
Och dock, när kan en konstnär ett hjärta röra,
om ej när naturen han är i spåren;
men då det ligger ju nära till hands
att tro, det intet med konsten vanns!

Förunderliga drift att allting härma,
var kom du då egentligen från?
Är du från apan ett nedärvt lån?
Du underliga låga, som så kan värma,
som så kan bränna en ande ned;
du fanns ej från början i paradiset,
och att vid skapelsen ej du var med,
därpå man finner bästa beviset
i det att Herrens utvalda folk
dig aldrig begagnat som andens tolk!
Och göra bilder, de ansågo syndigt.
(Att icke de anse så än i dag
det lär bero på utvecklingens lag!)
Det svaret dock finner jag mera fyndigt
att konsten blott är ett preparat,
en nödfallsåtgärd, ett surrogat
för den av mänskan förstörda naturen,
ett samvetskval, som vill ställa till rätta
vad brutet blivit och som vill sätta
en träarm i stället för den som blev skuren.
Nå, det må nu vara hur helst det vill,
att vänta på svar det tjänar ej till;
och därför går jag dit in i templet
att glömma regeln och se exemplet,
men nu med ögon som fjällat av,
och fri från jordiska hänsyn och krav.

Jag hälsar er då, kasserade gudar,
för detta Oden, Balder och Tor.
De säga ej annat, era marmorskrudar,
än att skulptören var ganska stor.
Man ställt er i farstun bland galoscher och käppar,
som icke få komma i templet in.
Har sanningen också fått sina knäppar,
så har dock äran räddat sitt skinn.
I ären så älskeligt onationella,
att ej på er jag nännes att gnälla.
När ingen fordrar på er man skall tro,
jag också lämnar er oskuld i ro.

Men här blir annat litet längre opp,
där praktfull tronar den olympiske tropp!
Förneka Kristus, förneka Balder,
och höj mot Gud ditt förmätna gläfs,
det får du gärna; men tvivla på Zeus,
och du skall väcka ett hiskligt rabalder;
dock ej på Zeus som i himlen satt,
som skötte åskan och styrde jorden
och mänskors dårskap skänkte sitt skratt,
nej, marmor-Zeus som är uppgrävd vorden,
och kallas av stället Otricoli.

Otricoliske Zeus! Här är ingen som stör oss.
Ett ord oss emellan, när ingen hör oss!
Jag trott på dig förr, på din skönhet förstås,
och på de dinas, som på fädernet brås.
Jag kom från Kristus och hans grymma lära,
som bjöd att köttet skulle i branden förgås,
och kroppen hållas i så kallad ära.
Men ungdomsblodet kokar och sjuder,
naturens röst allt starkare ljuder,
och en gammal semitisk askes
jag flyr som en konfirmand sin katkes.

Då råkade jag den glada olympen.
Jag slängde korset, tog en tyrsosstav --
den murkna stammen med livfriska ympen --
och, virad av rankan, jag mig begav
ut i den glada skönhetens värld.
Jag tog för guld vad som var flärd,
men flärden var dock förtvivlat behaglig,
evangelisk just ej, men fullständigt laglig,
och hade jag icke ditt prejudikat,
du högsta domstolens potentat?

Nu ses vi igen! Och du är mig så främmande!
Varken så skön, ej heller skrämmande,
och de dina, den lustiga sköna hop,
jag just ville se i en välgrävd grop!
Jag tycker ni blivit alla så gamla
och färdiga nästan att genast ramla.
Men vad värre är, ni blivit så fula,
och edra kroppar ha blivit gula.
Man står för en gudaskara, och vips
så har man ett hästlass med gammal gips!

Apollo, du skönaste ibland skaran,
som möter trotsigt med bågen faran,
ditt högra ben lär ha fallit ned,
och huvet lär sitta en smula på sned;
så säger åtminstone en tysk docent,
och då är det sant, som vore det på pränt.
Och, Venus Milo, din hals är för lång.
Diana, för släpigt man funnit ditt språng.
På Diskuskastarn man tröttnat att vänta:
han hytter bara, men slår ej till.
Hermafroditen ju är en jänta,
och Athene står alltför still;
Bacchos sedan, med rankan om pannan,
skulle hållits en smula ljus,
tittat kanske för djupt i kannan,
bär för tungt på sitt ädla rus.
Och skrapa, Skrapare, dina lemmar rena
från rutten bildnings klassiska smuts,
ett annat släkte har annan arena
och fröjdas åt annat än lindansarns puts.
Och Silenus, så stolt och glader,
grundar djupt på sitt faderskap,
och atleternas hela rader,
trånga pannor och stora gap;
tomma bilder och inga tankar!
Kall och orörd bland er jag vankar;
och Laokoon rätt ohygglig,
Niobe något mera uppbygglig,
men där har ock skönheten flytt.
Tankarna sprängde ju sönder stenen --
flaskan för gammal, vinet för nytt -
ämnet större än själva scenen;
ty utan myten, som man känner förut,
så vore med bilderna ohjälpligt slut --:
en jättekvinna, men utan namn,
som har ett barn i sin öppna famn;
en skäggig gubbe, med tvenne söner,
som bits av ormar och skriker böner --
se där vad stenen ensam har sagt;
och här, du konst, är det slut med din makt!

Men fordom såg jag med annat sinne;
och när jag rannsakar i mitt minne,
så tror jag mest att det hela berodde
på att den unge ännu helt enkelt -- trodde!
Och det är visst, att med duktig tro
kan berg man försätta i avgrunden neder,
och får man bara tro uti ro,
så kan man tro på kejsarens kläder!

Men ej jag kom för att eder smäda,
nej, blott att säga ett sista farväl.
Till nya värv jag vill mig bereda,
och därför städar jag i min själ.
Jag skall er gömma där längst inunder,
bland andra minnen från unga dar,
och kanske en gång i mörka stunder
jag tar er fram -- om ni finnas kvar!

Farväl alltså! Zeus, Here och alla,
som voro dömde för Kristus falla,
men sedan grävdes av kristne opp,
om också ej i förklarad kropp.
Farväl, I gudar, farväl, gudinnor,
som bara voro dock män och kvinnor,
och knappast det, om man dömer strängt,
för er mitt hjärta är evigt stängt!

Men tyst, vem ser jag i mörkret där borta,
med ryggen i krum och benen för korta?
Han ligger på golvet och grinar så listig
bakom Apollo, konstens majestät;
en utbörding är du, och ännu tvistig
är frågan om din identitet,
och Slaven stundom man plär dig nämna,
men Sliparen också; det vill jag lämna
åt lärda herrars auktoritet;
för mig du är nu en kär bekant
i egenskap av det fulas representant.
Du bildar ensam ett helt teorem
och fyller en lucka i mitt system.
För det första, fuling, vad gör du här,
då det skönas märke du icke bär?
Du är kanhända ett tyst medgivande
av stränge herrar estetikskrivande,
att också det fula må ha sin plats
i själva det skönas marmorpalats!
Nå se då, där fick vi ett rymligt hål,
att sätta vårt brytjärns härdade stål.
Men säg då, bekänn för satan,
hur har man släppt en karl ifrån gatan,
en slusk, som ligger vid rännstens kant,
och tjänar på ärligt hantverk en slant.
Hur har man släppt dig i societeten
av gudar stora, av gudar små!
Du känner då inte vårt reglement
att man skall vara klädd anständigt,
för att man skall vara kompetent
att templet få skåda invändigt.
Ja, där vi treva på hemligheten,
och nu jag konsten börjar förstå!
På dina skuldror, slav, man lade
att skaffa herrarne mat och dryck;
för att förnöja var lustans nyck
man satte slipsten och hacka och spade
i dina händer, du starke träl;
och medan du svettas och pinas ihjäl,
den frie mannen äter -- och leker
och kvinnan ömsom piskar och smeker,
och medan du lagade deras stek,
de lekte i konsten sin lustiga lek.
Och därför att konsten var aristokrat,
så blev han för folket en olöst gåta;
men konsten och makten de voro så såta,
och därför fick konsten komma på stat
och äta gratis av folkets mat.

Men nu, slipare, kunde du drömma’t?
Nu är du befunnen vara ideal;
och fast bevisningen är mycket skral,
så har man den ändå tillhopasömmat.

Ty svälja kameler och myggor sila,
det kunna våra stora och små gengångare,
det kunna det gamlas unga lovsångare,
som kommendera på stället vila;
ty tiden dyrkar ju det fossila.
Hör på, du slav, och håll dig för skratta,
din skalle är knotig, och bruten din rygg,
din näsa ful och din uppsyn stygg,
och dina fötter som spadar platta.
Du har befunnits idealistisk,
och ändå är du så naturalistisk!
Så kommer syndarn i himmelrik,
blott han förstår att vara antik.
Du skön! Nej, det går ej an,
men ändå för mig du, fuling, får duga.
Ty du är mera, ty du är sann,
när alla de andra stå sköna och ljuga!
Det sanna är fult, det är en gammal historia,
och därför du räknas till konstens förfall;
till konstens, ja, det tror jag.
Men när som skönhetens makt var all,
och slut det blev på lek och på ras och glam,
se då kröp sanningen äntligen fram.
Kryp fram, du slav, men bort med kniven!
Räta din rygg och höj dina blickar,
ty snart de dödas dom är skriven,
och ner i glömskan tiden dem skickar.
Men bort med kniven du så länge slipat,
ty sen man rätten också har skipat,
för dig, du arme, så behövs ej mord;
vi slåss ej med knivar, men med blanka ord.

Farväl alltså, du det skönas värld,
med svala floder och lunder gröna!
I avskedets stund, när känslorna mjukna
och friska tankarna också sjukna,
jag medger nödd, att I voren sköna,
om ock I voren i botten flärd;
farväl då, flärd; mig kallar plikten,
skön den också, men fasligt tung.
Du ler, du Zeus, när du hörde bikten!
Min ande är villig, men min kropp så ung;
farväl, det sköna, behagligt för några,
nu kommer nyttan, nyttig för alla;
och vill det sköna i stoftet falla
och sig med gagnet ödmjukt besvågra,
då får det leva ännu en frist --
så talar en blivande utilist!

              *

Men solen skiner på fönstermarkisen,
härlig höstdag, strålande glad;
genom trädgår’n i blotta chemisen
vandra herrar till svalkande bad.
Och sedan, när kaffet väl är drucket
och alla satt sig vid sina stafflin
att knoga flitigt som riktiga bin,
då, må vara, hugget som stucket,
då går författarn på ett avsides rum
och vid sitt skrivbord sätter sig krum.
Han gör poesi, om ock ej så poetisk,
och skriver om konst -- som vanligt, frenetisk.
Det kan ju kallas helt enkelt sofism --
inkonsekvens är kanske det rätta --
(jag tror att Darwin kallar det atavism!)
och att utvecklas jämt är icke det lätta.
Nå, fabula docet: gör som jag lär,
och ej som jag lever! Har man hört maken!
Ja visst, det din egen lära ju är:
giv fan personen, men tänk på saken!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter