Asfalt

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Jag kunde lika gärna vara asfalt. Det är så jag känner det ibland. Grå, skrovlig, urlakad och helt jävla ointressant.

Säg mig, vem är den som ägnar marken man går på någon tanke. Ibland kanske någon njuter lite extra då ett par bara fötter får smeka den vita, ljumna sanden eller det gröna sommargräset. Men vem bryr sig om den fula, konstlade och intetsägande asfalten man går på.

Ibland önskar jag att jag var en härlig praktfull sommaräng, mitt uppe i sin fulla prakt. Jag vet att jag siktar alldeles för högt när jag tänker så. Visst finns det många vackra sommarängar bland oss. Jag är inte en utav dem. Jag är asfalt. Grå och trist. Hård och skrovlig. Ful.
Allt är bättre än att vara asfalt. En sammansatt massa som måste plattas till ordentligt för att den ska passa in.

Jag, tillplattad för att passa in. Tappade visst bort mig själv någonstans på vägen. Mitt forna jag försvann för all framtid under ångvältens bryska framfart. Fast för all framtid i tjärans händer. Fast för all framtid under fotsulorna på dem som all lycka fick och blev till en praktfull sommaräng.

En dag är det min tur.

Även de vackraste blommor är starka nog att växa genom asfalt.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter