Balen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En hjältedikt

[redigera] I.

 Det var en gång, när jag var mycket ung,
 då varje möda var mig lång och tung,
 och på bohêmens alla vägar drev jag,
 Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag,
 ibland i sorg och punsch bland vänner smalt jag
 och stundom slösade och stundom svalt jag
 och gick och drömde dumt om guld och lager,
 tills jag blev sjuk och ful och gul och mager.
 
 Det var en gång, det var en Oskarsbal
 en vinterkväll i stadens festlokal.
 Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken,
 den var för lång, för vid, för hög i nacken,
 mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten,
 stack prydligt av mot vita halsrosetten,
 en knapp var borta, ena klacken sned,
 min själ i olag, mitt humör ur led.
 
 Och runt omkring mig trängdes stadens crême
 i all sin prakt provinsiellt förnäm,
 vår överhet stod klädd i guldgalon
 kring länets hövdings ståtliga person
 och vasariddarne av handelskåren
 kring vår senator, brännvinsmatadoren,
 och i en vrå stod major Gyldenstorm
 och kapten Adelfeldt i uniform,
 och här och där en löjtnant, rak och grann,
 gick vridande mustaschen av och an,
 och här och där det stod en skock civila
 i väntande och stelt på stället vila.
 Och utmed väggarne satt tant vid tant
 i gult och gredelint och annat grant
 och tyllomfluten, brokigt skiftande,
 satt flicknoblessen, makligt viftande
 med fläktorna kring sina unga drag
 i flickförnämt och nådigt självbehag.
 
 Som världserfaren kritisk pessimist
 jag fann det hela tomt och fult och trist
 och kände oro för min sneda klack
 och för min lånade fördömda frack
 och tänkte: "Det är dumt att gå på bal"
 men vänta, länets hövding håller tal.
 Champagnen dracks, det ljöd "en enkel sång
 ur svenska hjärtans djup en gång."

[redigera] II.

 Nu spökar det i trapporna
 och i tamburn bland kapporna
 den gamla goda tiden
 hörs frasa genom siden,
 fru Uggla seglar in.
 Och gammaldags är stilen
 i airen och profilen,
 där sjutti år fått rita
 sin skrift i hennes vita
 och högvälborna skinn.
 
 Men stolt hon bär mantiljen än
 och stramt hon styr familjen än,
 så hård mot vind och väder
 som fordom hennes fäder
 vid Lech och Holofzin.
 Nu skramla braceletterna,
 nu nicka nackrosetterna
 och så med spel och fanor
 och stass och ståt och anor
 fru Uggla seglar in.

[redigera] III.

 Men som en lustjakt förs av morgonvindar
 i lätta lovar kring en flaggfregatt,
 på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
 sig lent om duk och mast och ror och ratt
 och glädjevimplar vajande i förn
 kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
 
 Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
 bland hårets gula gammalsvenska lin,
 hon förde nacken som en ung prinsessa
 och hon var adligt smärt och rak och fin,
 men mjuk i gången som en ung dansös
 och smått behagsjuk som en borgartös.
 
 Och hennes ögon voro arga skalkar
 och hennes läppar sköto friska fram
 som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
 och näsans min var trubbigt trätosam.
 Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
 en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.
 
 En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
 på glada vågor nyss har stuckit ut
 - och så i mormors svallvågs efterdyning
 med vårvind susande i varje klut
 och glädje vimplar vajande i förn
 kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

[redigera] IV.

 Och med detsamma var det mig, som allt
 tog gladare och skönare gestalt,
 musiken ljöd mer musikaliskt ren
 och mera ljust och klart blev gasens sken,
 och mitt förakt för mänskorna tog slut,
 och länets hövding såg rätt klyftig ut,
 och vasariddarne de gingo an,
 och brännvisbrännarn blev en hedersman,
 och major Gyldenstorm en stel och satt
 och högst sympatisk gammal toddytratt
 till veteran från livets bistra brottning,
 och flicknoblessen blev ett hovfruntimmer
 från forna dagars trolska sagoskimmer,
 och fröken Elsa Örn var hovets drottning.
 
 Ty det var henne varje dag jag mött,
 när varje dag jag trottoaren nött
 förutan mål, på väg till ingenstans,
 försänkt i dröm om det, som icke fanns,
 och det var henne jag gjort visor om,
 och det var hon, som jämt i drömmen kom
 och satte sig hos mig och talte tröst
 med hoppfullt glad och flickförnumstig röst.

[redigera] V.

 Och pratet pladdrade
 comme il faut,
 och valsen fladdrade
 kring på tå
 i vida ringar
 av svarta frackar
 bland fjärilsvingar
 av tyll och flor
 och skära nackar
 och vita skor.
 
 Det var en böljande
 flod av vår,
 när friskast sköljande
 vågen slår
 och allt för hågen
 står lyckosammast
 men förd av vågen
 vid närmsta hörn
 mot soffans damast
 sjönk Elsa Örn.
 
 Hon satt där flämtande
 röd och glad,
 en andehämtande
 ung najad,
 i skum av spetsar
 och tyllomfraggad
 ur valsens kretsar
 med välbehag
 till stranden vaggad
 av böljeslag.

[redigera] VI.

 Emot blygheten morskt jag förstockade mig
 när jag stod framför fröken och bockade mig,
 och en polka jag tiggde och fick,
 fröken Elsa hon smålog och bugade sig,
 och jag såg, hur barmhärtigt hon trugade sig
 till att ge mig en nådefull blick.
 
 Och med mod bland de polkande trängde jag mig
 och så stolt ibland virvlarne svängde jag mig
 som ett krigsskepp, som går till attack.
 Och så törnade vi, och så struttade vi,
 som förvildade skottspolar skuttade vi,
 och bakut flög min lånade frack.
 
 Fröken Elsa blev rädd, men betvingade sig
 och hon gjorde sig lätt och bevingade sig
 för att följa, när takten gick vill.
 Och så nätt som Titania trippade hon,
 men ibland under svängarna kippade hon
 efter andan och bleknade till.
 
 Med sin oro och ångest hon smittade mig
 och till sist blev hon ond, så hon tittade mig
 från förståndet och takten och allt,
 och mot borden och stolarne strandade vi
 och i skeppsbrott vid soffhörnet landade vi
 - fröken Elsa skrattade kallt.

[redigera] VII.

 Och jag förstod, att nu var allt förbi,
 och i min själ kom mörk melankoli,
 jag hade dansat bort min lycka, jag,
 och malört drack jag nu i långa drag,
 och vart jag såg var livet dött och skumt,
 och allting tölpigt, allting blygt och dumt
 i trånga fjättrar åter inneslöt mig,
 jag snodde runt med tummarne, jag snöt mig,
 jag tittade i tak och golv och vägg
 och lekte med mitt unga skägg.
 
 Och fröken Elsa Örn hon såg därpå,
 hon undrade, hon kunde ej förstå
 mitt hjärtas tysta sorg, min andes ve,
 hon bet i läppen för att icke le,
 men blev förvånat allvarsam till sist
 och såg förläget på sin fina vrist.
 
 Då föll det plötsligt på mig ett begär
 att vara tragisk som prins Hamlet är,
 den dystert sköne galenskapsaktörn,
 och säga: "Gå i kloster, fröken Örn!"
 Det blev ej så precis, men dock ett tal,
 vars make aldrig hållits på en bal.

[redigera] VIII.

 Jag såg mot golvet och jag sade: "Fröken,
 ni vet väl, att ungdomen är död
 och kärleken förbi, vårt liv en öken,
 där mänskorna gå kring som bleka spöken
 och se, hur illusionen flyr med röken
 från aftonlägereldens sista glöd.
 
 Vår resas enda mål är blott att fara,
 se, bakom hägringen är allting tomt,
 ett tomt, ett ändlöst gäckande Sahara,
 dit vi förirrats att begravas bara",
 då sade fröken häpet: "Kors bevara"
 och knäppte händerna tillsammans fromt.
 
 Jag såg mot golvet mörkt och tungt jag sade:
 "Ni söker döva sorgen med ett skratt,
 ni hör till dem, som ännu äro glade
 i bilans skugga som Scheherazade,
 när dag till dag av hotat liv hon lade
 med hjälp av dikt, förlängd från natt till natt.
 
 Men tingens lag den lyss på ingen saga
 och smeks ej av blid av någon flickas hand,
 och den sultanen kan ej dikt bedraga,
 han slår de starka och han slår de svaga,
 han är Samúm, vad hjälper le och klaga
 mot ökenstormens virvelhav av sand.
 
 Ni tror er famna glädjen här på balen
 - det är en skalle av en död, ni kysst!
 Vi söka njutningen, vi finna kvalen,
 vi tro på kärnan och vi äta skalen"
 - då sade fröken ängsligt: "Är ni galen?"
 och det blev plötsligt mycket, mycket tyst.
 
 Sen sade jag: "Ja, när förnuftet frossar
 som gam på lever, då är vanvett sunt,
 när livets glädje sista sol förblossar,
 är galenskapen frälsarn, som förlossar",
 då sade fröken: "Ja, för sjuka gossar,
 för unga flickor är alltsammans strunt!"

[redigera] IX.

 Och fröken Elsa drog på segertåg,
 en smäcker jakt, i dansens vita våg,
 hur mjukt hon lovade, hur skönt hon sam,
 hur ädelt rest var hennes fina stam,
 hur stolt hon seglade från arm till arm
 med smidigt liv och högtuppburen barm!
 
 Och runt omkring mig vällde sorlets ström,
 jag hörde intet, jag var sänkt i dröm,
 jag ville sörja riktigt sorgetungt,
 men kunde ej, mitt sinne var för ungt,
 och tänkte mot min vilja: det är dumt
 att se på allt så tungt, så sjukt, så skumt,
 och såg i en vision, hur själv jag satt
 med fröken Elsa Örn en stjärnljus natt
 i någon park på någon enslig bänk
 vid någon sjö, som slog med skvalp och stänk,
 och över oss föll månens svala regn
 av mystiskt sken från saga och från sägn,
 jag byggde underbara slott av luft
 och månskenglans och vackert oförnuft.

[redigera] X.

 Du skall ej tro att livet dör i döden,
 nej, långa, långa, evigt unga öden,
 om vilkas slut ej någon aning vet,
 vi genomleva i lycksalighet.
 
 I sjunde himlens högsta högtidssal
 är harpoklang och sång och evig bal
 och mäktigt går musikens återskall
 i pelarsalen av kristall.
 
                *
 
 Stjärnkronor bryta sin brokiga glans
 i gnistrande prismor och kuber,
 ärkeänglarnes döttrar,
 sänkande blyga sin ögonfrans,
 dansa med unga keruber,
 släpen som skimrande dimmor,
 stråldiademen som stjärnskottstrimmor
 sväva omkring i behagfull dans,
 lockarne fladdra så lätt som när vinden
 driver en sommarens sky,
 kärleksdrömmarnes dagrar
 falla som rodnad p kinden,
 sprida sig, flamma och fly,
 ägonen lysa förunderligt klara,
 sakta ibland ur de dansades skara
 sväva de älskande paren i dans,
 söka sig väg genom salen och hinna
 tysta gemak, där i kronorna brinna
 stjärnor av dunklare glans.
 
                *
 
 Och salighet bjuds kring i fulla skålar,
 en dryck av lyckans doft och hoppets strålar
 man läppjar tankfullt då och då ur skåln,
 behagligt sträckt på mjuka purpurmoln.
 Gud Fader sitter glad på tronens höjd
 och ser och ler och nickar takt förnöjd
 och känner kärlek utan gräns och mått
 och tycker allting vara ganska gott.
 
 Vi träda fram med något skygga fjät
 ibland de dansande otaliga
 och buga höviskt för Hans Majestät:
 "Vi äro komna att bli saliga
 från ett bedrövligt gammalt småstadshörn
 - det här är jag och detta Elsa Örn!"
 
 Då ler Gud Fader med ironisk min,
 men farfarsaktigt god är ironin:
 "Det fägnar mig att se ett sådant par,
 och håll till godo med vad huset har
 och tag en sväng med dessa andra unga,
 som dansa vals så himlavalven gunga!"
 
 Vi dansa ut, vi dansa natten lång
 och när vi tröttna på vår dans en gång,
 så finnes säkert vid Guds Faders hov
 i någon vrå en undangömd alkov,
 vi smyga dit, en livsvarm flod,
 som liknar ungt och friskt förälskat blod,
 av idel kärlek i vårt väsen strömmar
 - vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!






Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter