Barns-ölet

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  I Hymens lycksaligt betungande boja
Den värde herr N. N. re’n smäktat sju år;
Men dock inga barn uti barnkammarn stoja,
Och vaggan helt tom uti skräprummet står.

  Som Abraham fordom och lydiga Sara,
Det fattiga paret uppgifvit allt hopp,
Då plötsligt – ett under det månde väl vara –
Då plötsligt det fylles så rundeligt opp.

  Och såsom en ljungeld den nyheten löper
På skvallrande tungor kring staden, bevars!
Och tutande Fama den ofödde döper
Med släktnamn på släktnamn, förutom dess – fars.

  Men ryket ju säger så mycket, och sladder
Och stamträd jag aldrig på hjärtat har lagt.
Nog – telningen föddes. Jag bjöds att som fadder
Bevista hans slutliga döpelse-akt.

  »En välskapad son» på förgyllda biljetten
Det just med vanskapliga bokstäfver stod.
Han darrat på handen af glädje, att ätten
Ej slocknat totalt! – Hvad Försynen är god.

  När dagen var inne, begaf jag mig äfven,
Högtidligen utstyrd, till tillbörlig ort,
Och bar de små sötaste verser i näfven,
Som artigt jag hade för tillfället gjort.

  Så trädde jag in. »Se, där kommer poeten
Och bär sitt odödliga opus i hand!»
Utropade jublande högt menigheten,
Och stolt som en kung jag dem trädde ibland.

  Till värden i huset jag gick att orera,
Lyckönskade honom, som nu hette far.
Han tackade, liksom han börjat fundera,
Om fader allenast till namnet han var.

  Jag såg mig omkring för att utleta klaven
Till språket, som glänste i gästernas blick.
Helt säkert därunder en hund var begrafven,
Det kunde jag spå af det sällsamma skick.

  Jag grubblade, så att i hjärnan det värkte,
Dock fåfängt; ty städse min fattning var trög.
Men värden smög bort, och jag tydligt förmärkte,
Att ryggen han krökte, fast dörren var hög.

  Strax följde jag honom in till vår värdinna.
I fruarnas ring som en pärla hon satt,
Men tycktes sig ej vid infattningen finna;
Måhända däraf, att hon kände sig matt.

  Men fruarna sågo så klokt på hvarannan
Och dolde sitt löje i näsduk och hand,
När pappa, vid fönstret, sig gned uti pannan,
Samt gaf en kalkonblick åt månan ibland.

  Att något var sjukt, kunde genast jag finna,
Men pojken helt frisk uti vaggan dock skrek,
Och frisk syntes värden och frisk vår värdinna,
Fast det var naturligt, att mänskan var blek.

  Men icke förty, se’n jag hostat tre gånger,
Jag läste min sång i ett sjungande traf.
Så dråplig den var, att det gjorde mig ånger,
Om läsarn förnektes att njuta däraf:

  »Gråhårige man! smyg till vaggan dig sakta
Att se, huru pilten är snarlik sin – far,
Och sedan med tacksamhet henne betrakta,
Som gaf dig – hvad länge förtjänat du har!

  Du barnkära moder! det höga och sanna
Af kvinnans bestämmelse fyller du skönt.
Hur glad är din makes uppklarnade panna,
Som sällhetens ymnighets-horn har bekrönt!

  Du frodiga telning af urgammalt släkte,
Som vissnade stamträdet underbart prydt,
En riddare blifve du! en af de äkte!
Att pappas bekymmer i fröjd må bli bytt.»

  Och alla sitt bifall till talet nu myste,
Så när som värdinnan och hennes herr man;
De råa naturernas sinne ej hyste
För sångens behag, hvarken hon eller han.

  Men blickar de sände, så arga som pesten,
På fader Apollos välmenande son.
Jag började darra; men hastigt kom prästen,
En hjälp uti nöden. Gud signe Guds lån!

  Strax ställdes vi upp i två brokiga rader,
Af kvinnkön och mankön en inöfvad tropp.
Vi stå mot hvar andra som hjärter mot spader,
Och på sin motståndare alla se opp.

  Jag äfven upplyfte mitt öga; en fröken
Från förra århundradet mötte min blick.
Jag förr eller senare aldrig sett spöken,
Men nog utaf denna bekantskap jag fick.

  Dess ansikte till de odödlige hörde,
Där haka och näsa tangera hvarann’,
Och ögonen djupt, som två eldkol, sig rörde,
Och skägg, liksom ståltråd, kring läppen jag fann.

  Men bröder! till växten hon var som en planka,
Så kvistig, så tunn och så ohyfladt lång;
Dess anblick sublim som en hofmarskalks tanka,
Och barmen så platt som en Leopoldsk sång!

  Nu tänkte och bad jag med böner så varma:
Och dig skall jag kyssa, du grufliga mö!
O, Venus Urania, mildt dig förbarma!
Ty tusende gånger jag hellre vill dö.

  Och bönen mig stärkte. Jag glömde min fara;
Frikostiga löften jag slösade ut,
Och äfven för pojken, som ej ville svara,
Jag svarade högre än andra till slut.

  Men prästen sad’ amen; – och liksom höken
Slår ned på sitt rof med de spetsiga klor,
Så äfven på mig den förskräckliga fröken;
Och fåfängt mot väggen tillbaka jag for.

  Hon bjöd mig sin krans och hon bad om min krona
Och spetsade munnen, ett tveeggadt svärd,
Likt mordängelns fordom, ej höjdt för att skona,
Och jag blef ett offer, – martyrkronan värd.

  Men, o, hvad är ättika, myrra och galla,
Mot kyssen, som gjorde af fasa mig stel!
Jag rysningar kände, så hemska och kalla,
Som hade jag famnat den blekblåa Hel.

  Förkrossad mitt hufvud mot bröstet jag fällde
Och väntade döden med hvarje sekund.
Jag hörde omkring mig hur kyssarna smällde,
Frotterade ifrigt min bleknade mund.

  Därefter det bjöds båd’ konfekter och viner,
Men jag var ej mänska att smaka på det.
Som Marius grät på Kartagos ruiner,
Vid tanken på mumiens läppar jag grät.

  »Hur smakade kyssen, den brinnande heta?»
Så frågade värden försmädligt; »hvaba?»
»Vet!» – svarte jag – »kungar man aldrig bör reta,
Om ock blott en krona af socker de ha.»

  »Hm!» mumlade gubben; och jag grep till hatten,
Men afskedet var så hjärtinnerligt kallt.
Förfärliga drömmar jag hade om natten,
Och maran mig red uti frökens gestalt.



Dikter af skämtsamt slag

I. LYRISKA AF BLANDADE ARTER.


Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)

  • Fjärde delen
    • Dikter af allvarsamt slag, I. Lyriska af blandade arter.
    • Dikter af allvarsamt slag, II. Förtäljande.
    • Dikter af allvarsamt slag, III. Dramatiserande
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter