Bekännelsen (Braun)
- Det finns fler dikter med tittelen Bekännelsen
Rädd, som för ryssarna,
Var jag för kyssarna,
Se’n jag fyllt åttonde året, min vän!
Så kom det nionde,
Så kom det tionde,
Dito det tolfte, och rädd var jag än.
Ungdomen stundade,
Barmen sig rundade, –
Nu jag för gossar förskräckelse fick.
Hvar gång de larmade,
Djupt jag mig hamade,
Gömde mig undan och sänkte min blick.
Hvad de mig retade,
Brydde, förtretade,
Äda tills femtonde sommaren kom!
Strax de vanartiga
Blefvo så artiga,
Lydiga, snälla, - och rädslan gick om.
Herman, den yraste,
Blef mig den dyraste,
Han, som beständigt förargat mig så!
När jag kom sväfvande,
Stod han där, bäfvande,
Såg på mig ödmjukt, med ögonen blå.
Hösten kom skridande, –
Herman var lidande,
Dyster och sorgsen i håg och i sinn’
Jag mig varkunnade,
Honom förunnade
Slutligt att trycka min hand uti sin.
Hvad han då lågade!
Ack ja! han vågade
Trycka den, varmare, dag ifrån dag.
Jag mig beskärmade,
Men han sig närmade
Djärfvare ständigt, ty jag var så svag.
Utan besinnande
Läpparna, brinnande,
Tryckte han sist uppå mina en kväll,
Ögonen tårades,
Men jag ej sårades
Dock af hans djärfhet, ty jag var så säll.
Ännu jag ryssarna
Fruktar, - men kyssarna
Möter jag glad i det brinnande krig ...
Herman sig öfvade;
Hundrade röfvade
Säkert i förrgår den skälmen från mig.
Aktivera autouppdatering av kommentar