Bergsmannen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

av Erik Gustaf Geijer

 Genom klyft till schakt
 jag går malmen till möte;
 den urgamla prakt
 i bergens sköte,
 den lockar med makt
 åt djupet mitt sinne.
 Jag vill bädda mig där;
 jag vill se vad där är;
 jag vill bo där inne.
 
 I djupets gömma,
 som har intet namn,
 i mörkrets eviga, tysta hamn,
 där kretsa, där strömma
 de ådror, som tömma
 metallernas svall ur sin levande famn.
 Som solglans i natten
 guldet blänker
 i djupan sal.
 Se, silvret stänker
 med stjärnors tal
 den funna skatten! -
 Som evig vård
 ikring jordens barm
 står kopparen hård,
 och järnet är kraft uti senor och arm.
 
 Vad som sker där uppe
 mig icke bryr.
 Jag önskar, jag sluppe
 se dagen, som gryr
 över jordens slätt.
 I solens sken,
 där ävlas, där jagar
 i alla dagar
 på lätta ben
 en lumpen ätt
 för föda och gröda
 och rocken grann
 och sysslor och möda
 och vagnar och spann
 till harm för varann,
 som vore dem icke jorden nog stor,
 vår eviga mor.
 
 Jag sitter i berget och ser däruppå:
 där hör jag min moders pulsar gå.
 Dess hjärta slår
 i dag som i går,
 medan släkten försvinna som droppar i haven.
 Den modern älskar, han går till dess barm;
 där lär han sig tåla, där vilar han varm
 som i vaggan eller i graven.
 
 Hennes förstfödde son min stamfar var;
 han föddes högt upp i Norden.
 En jätte var han. Hon honom bar
 till att härska vitt över jorden.
 Kom så en listig, förslagen stam
 av Asar ur Österns guldport fram.
 Min fader gick då i berget.
 
 Och jordsöner föllo för solens ätt,
 han utdrevs, den gamla gästen –
 de nya, de plöjde, de skipade rätt,
 de nya, de plöjde, de skipade rätt,
 de byggde städer och fästen.
 Min fader såg det i bergets sal.
 Vred blev han - då ristades berg och dal,
 och mänskorna lupo förskräckta.
 
 Då rev han av halsen sitt silver och guld
 och kopparen från sitt hjärta;
 av blixtrande stål tog han handen full,
 han gav det till mänskornas smärta.
 De togo det mot. De dräpte varann:
 för guld och för silver blodet rann
 utöver den vredgade jorden.
 
 Lik fader jag sitter i bergets band:
 metallerna ger jag i ljuset.
 Från mig kommer järnet i kämpens hand
 och guldet i konungahuset.
 Då mänskorna bloda jorden full
 för penningar, stjärnor och kronor och gull,
 ler jag i min moders salar.
 
 Där hör jag, hur hennes hjärta slår
 i dag som i går,
 som för tusende år,
 medan människorna fly som en suck av smärta.
 Den modren älskar, han går till dess barm;
 där vilar han ljuvligt, där sitter han varm,
 och dör, tryckt till hennes hjärta.

Skriven i December 1811

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter