Beskyddare
»MÄSTER PÅVEL MÅ TALA!» sade åldermannen i
kanngjutare-ämbetet och klappade ljud.
Mäster Påvel steg upp. Han kastade en forskande blick
öfver det församlade ämbetet med mästare och gesäller
och började tala:
»Ålderman, mästare och gesäller! Likmätigt min rättighet
och uppfordrad af min känsla för det billiga har jag
beslutat framlägga ett förslag, som visserligen icke
i år kan påräkna något bifall, kanske icke nästa år
heller, men just därför skall det fram nu, så att det
får tid att hvila, eftersom ju alla stora frågors
öde är att hvila. Vällofliga kanngjutare-ämbetet
i Stockholm har haft sin gagnande tillvaro i
tvenne århundraden, och dess stadga eller skrå har
under dessa århundraden trotsat tidens angrepp och
förblifvit i sitt ursprungliga skick. Men hvad som
däremot icke kunnat stå mot tidens stormar, det
är de yttre omständigheter, under hvilka ämbetet
haft sin tillvaro. När ämbetets skrå gillades
och stadfästes af konung och råd, ägde Svea rikes
hufvudstad en folkmängd på åtta hundra borgare; nu
har denna folkmängd fyrdubblats. Ämbetets stadga
bestämde för två hundra år sedan, att mästarnes
antal endast skulle vara fyra; denna stadga uppstod
i den vällofliga afsikten att skydda handtverket mot
fuskare och bönhasar. Nu har skyddet genom ändrade
omständigheter blifvit motsatsen mot hvad det var
afsedt att vara; skyddet har blifvit förtryck.»
Åldermannen grep efter klockan, och ett doft sorl
hördes i stugan.
»Min oförgripliga mening är den», fortfor mäster
Pavel, »att mästarnes antal rätteligen skulle
vara fyrdubbladt, efter som folkmängden har
fyrdubblats. Här ha vi ett par hundra gesäller,
alla unga och dugande män, hvilka måste gå hela sitt
lif och vänta på att bli mästare och få sitt eget;
här gå de och träla för en ringa penning, under det
att endast fyra få skörda vinsten. Mitt förslag är
sålunda, att ämbetets stadga ändras i den punkten
så, att hädanefter mästarnes antal bestämmes till
sexton. Jag har talat.»
Gesällerna sorlade bifall; åldermannen klappade
ljud.
»Håll munnen, gesäller, där ni icke har ord i
laget!» skrek han. »Välloflige kanngjutare-ämbete! Vi
lefva i en tid full af oro och missnöje. Det
sekelgamla, bepröfvade angripes af äreförgätne, som
äro glömske af de välgärningar de själfva åtnjutit
af de inrättningar, dem våra förfäder gifvit oss till
hugnad och skydd.»
Här blef talaren ohörbar genom ett besynnerligt
knastrande ljud, liknande det, som frambringas,
när ett skepp ligger och skafver mot en träbro. I
stugans mörkaste vrå, dit talgljusens matta sken
knappast framträngde, satt på den bakersta bänken
en liten underlig figur, som med gnistrande ögon
åhört de båda talarnes andragande. Hans stora hufvud
hvilade omedelbart på axlarne som en målares löpare på
skifvan; rätt ut ur bröstkorgen framstucko två långa
ben liksom ett par åror; där magen skulle sitta var
ett tomrum, men på ryggen, där det skulle vara slätt,
satt ett vinkligt knyte. Ansiktet såg eljes illmarigt
ut, men hade för tillfället antagit ett oskyldigt
och uppmärksamt uttryck. För att aflägsna de sista
misstankar om något slags skuld i den besynnerliga
olåten hade puckelmannen flätat armarne i kors öfver
bröstet och lagt den för misstankar mest utsatta
handen för örat, liksom han icke kunde nog få njuta af
åldermannens dyrbara ord. När nu denne åter tog ordet,
syntes puckeln sticka ut sitt vänstra ben så långt,
att han kunde nå foten på den rankiga bänk, som stod
framför honom, med påföljd, att denna med sin tunga
last af gesäller försattes i en gungande rörelse,
som framkallade det vidriga och högst störande lätet.
»Sitt stilla där», hväste de blottställde gesällerna
och vände sig om mot puckeln.
»Sitter inte jag stilla?» svarade denne och
visade sina oskyldiga händer.
»Hvad är det för en hundra då, som inte kan vara
stilla?»
Frågan blef obesvarad, och åldermannen fortfor:
»Allting i den mänskliga naturen behöfver
skydd. Barnet skyddas med lindor från att bli krokigt,
kvinnan beskyddas af mannen, borgaren skyddas af
krigaren, och kungen beskyddar krigaren. Hvarför
skulle då icke också kanngjutare-ämbetet
beskyddas? Näst äta är onekligen att dricka den
viktigaste af de förrättningar, som uppehålla det
mänskliga lifvet. Adam redan förstod att dricka
vatten, Noach gick ett steg längre och drack vin;
alla hafva vi druckit, unga och gamla, små och stora,
fattiga och rika. Nu vill jag fråga: huru skulle vi
komma i åtnjutande af drickandets gåfva, om vi icke
hade något att dricka ur? Vi kunde visserligen lägga
oss på magen som de osjäliga djuren, men då voro vi
icke längre människor. (Detta är en af de viktigaste
skillnader mellan människan och djuret.) De som
åter förfärdiga dryckeskäril, särskildt nu kannor,
hvilka äro de fullkomligaste af alla dryckeskäril,
de äro mänsklighetens sanna välgörare, då de höjt
människan öfver djuren. Kanngjutare-ämbetet är ett
stort, kanske det största ämbetet af alla, och nu
vill man draga ner det i smutsen; man vill, att det
skall rifva ner, hvad förfädren byggt; man vill med
ett penndrag utplåna hvad sekler skapat. Hvad skall
man svara på ett sådant oförsynt angrepp?»
Den rankiga bänken svarade med ett knistrande
och knastrande, som om man brutit af en knippa
torrvedsstickor, och hela gesällraden gungade
och nickade med hufvudena som kråkor på en rutten
gärdesgård.
»Hvad är det för ett helvetes oväsen där borta?»
skrek åldermannen. »Kör ut gesällerna på näst sista
bänken!»
»Det var inte vi, det var inte vi», skreko
gesällerna. »Det var bänken!»
Puckeln strök håret ur pannan med båda sina oskyldiga
händer och biträdde med att hyssja åt de orostiftande
kamraterna.
Mäster Påvel begagnade tillfället att återtaga ordet,
hvilket icke var svårt, då åldermannen hade uttömt
hela sitt förråd af gamla talesätt. Han bemötte först
åldermannens förebråelser för angrepp på förfädren,
vidare uppmanade han ämbetet till blygsamhet, ty
kanngjutare voro icke de äldsta af mänsklighetens
välgörare, alldenstund Adam drack ur näfven, Noach ur
en lerskål och vår Frälsare ur en svamp. Tennkannan
var en senare uppfinning, som en gång på sin tid
angripit och dödat förfädrens hankstop, som i sin
tur dödat hornet. Allt framåtskridande skedde endast
genom angrepp och
dödande, och den som sökte hindra angreppen hindrade
sålunda framåtskridandet. Hvad det välgörande
skyddet beträffade, så kunde han icke ansluta sig
till åldermannens mening, att krigsfolket skyddade
borgaren. Han hade snarare trott sig märka, att
krigaren rätt duktigt förtryckte borgaren.
Åldermannen tog sig friheten afbryta mäster Påvel
och anhöll, att han icke skulle gå in på några
personligheter.
Åldermannen drog nu upp en målning öfver det lyckliga
tillstånd, i hvilket näringar och yrken befunno sig,
särskildt nu kanngjutaryrket; och han besvor gillet
icke fästa något afseende vid skrikhalsarne, hvilka
funnits i alla tider och hvilka hade till sin enda
uppgift att vara missnöjda. Han bad hela gillet resa
sig som en man, då det nu angreps i sina grundvalar,
och man hotade lägga sina orena händer på förfädrens
skapelse.
Kratsch! lät det från stugans bakgrund, och nu
störtade den rankiga bänken med de sex gesällerna
i golfvet. Den lilla puckeln sprang upp, skrek
och beskärmade sig öfver oväsendet och slog med
sina kryckor i golfvet. Hela gesällaget föll in i
ett våldsamt flin, och mästare och ålderman måste
instämma. Klockan ringde, och gillets sammankomst
var upplöst.
Bänkarne skötos undan, bord drogos fram, och ölet
flödade i bägare och kannor.
»Nå, kära bror Påvel», sade åldermannen och omfamnade
sin motståndare, »du är väl icke ond på mig, för att
jag lufvade dig nyss?»
»Åh, tycker någon det», sade mäster Påvel. »Ovettig
skall man ju vara på hvarann, när man diskurrerar;
men du behöfde inte ta till i växten så fasligt,
tycker jag.»
»Som ålderman får jag alltid lof att ligga öfver,
vet du ju, annars får man ingen respekt för en.»
»Ja, det är märkvärdigt, att folk icke kan ha aktning
för en, om man icke ljuger», sade mäster Påvel.
»Inte så hetsigt, inte så hetsigt», sade åldermannen;
»ser du, när man kommer opp så där burdus i en
talarstol, och det blir tyst omkring en, och man
ser en vägg af ljuslågor och ögon framför sig,
så är det inte så godt att tänka på hvad man säger,
men säga någonting måste man, och när tankarne svika,
så finns det alltid ord kvar att ta till. Oss emellan
nu, så måste jag erkänna, att du hade ganska rätt i
hufvudsak, men inte går det an att säga sådant åt
gesällerna, som alla vilja bli mästare för billigaste
pris och bara vänta på, att vi skola ge vika.»
»Oss emellan, min bror», genmälde mäster Påvel,
»så ha vi alla varit gesäller, och därför skola vi
nu också förstå hvad gesällerna vilja.»
»Det är mycket vackert sagdt ...»
»Nå, men låt oss säga det vackra högt och inte bara
säga det fula.»
»Du är en hedersman, mäster», sade åldermannen och
inbjöd sin motståndare att dricka en kanna.
Drickningen pågick med eftertryck, samtalet
blef lifligare, ljusen sömnigare och luften
sämre. Därpå bars in mat. Mästarne bjödo. Skinkor
och salt fisk försvunno från faten så hastigt som
de kommo. Därpå druckos skålar för jungfru Maria,
för skyddspatronerna, för ämbetet, för ålderman och
mästare. De gamle gingo hem, men gesällerna skulle
få stanna för att städa och tvätta diskarne.
Nu blef ett anskri af glädje, och alla skvättar
samlades i den stora bollen, som ställdes midt på
bordet.
»Bosse skall tala, Bosse skall tala!» skreks det,
så att stugan darrade.
Bosse eller Boo -- det var puckeln -- steg upp och
satte sig i åldermannens stol, där hans hufvud kom i
jämnhöjd med armstöden. Han var väl beskänkt; ansiktet
sken af ett enda stort löje; de svettiga hårtestarne
lågo smetade på hans panna; de stora tänderna lyste
hvita, och de små ögonen plirade så illmarigt.
»Tyst, gesällpojkar», började han och knackade med
kryckan i bollen, hvarpå han med samma hjälparm
håfvade till sig den största kanna han såg.
»Af alla mänskliga behof, näst ett, hvars namn jag
inte vågar nämna i sådant här fint sällskap, är
utan alla tvifvel att hålla tal det som sannast och
bäst ger luft åt en inneboende känsla. Alla hafva vi
talat någon gång i vårt lif. Eva höll tal, innan hon
narrade äpplet på Adam. Sara talade länge och väl,
innan hon födde barn åt Abraham, och den helige
Hieronymus skulle aldrig ha slutat, om inte lejonen
kommit och ätit upp honom. Så är det ställdt och så
är det planeradt! Alla hafva vi talat, stora och små,
fattiga och rika ...»
»Och döfva och dumba ...», inföll brodern Nigels,
som tvistade med Bosse om äran att vara kvickast.
Bosse grinade illa och rörde i bollen med sin
krycka. Därpå sade han:
»De blinda se, de döfva höra och de dumba tala, så
står det i skriften, och är det inte sant, så får
väl jag stå för det!»
Nigels var slagen, och Bosse fortfor:
»Jag vet
ingenting så ljufligt som att höra mig själf tala;
om alla andra tycka det samma, har jag inte haft
tid att ta reda på. Eller hvad tycker du, Kort?»
Kryckan, hvilken syntes vara den mest ändamålsenliga
af alla krymplingens lemmar, stacks därvid in i munnen
på den gäspande Kort, hvilket lustiga infall rönte
det allra lifligaste erkännande af hela laget.
»Hör nu på, hvad jag säger er, lymlar! Ni vet, att
borgmästaren och de höga herrarne icke tillåta
gesällerna komma tillsammans och tala något
förståndigt om sina angelägenheter, men om de vilja
komma ihop och supa och dobbla, så få de. Opp med
labbarne på bordet, läggen edra orena händer på dessa
kortlappar och låten dem dansa, medan jag säger er
ett sansadt ord. Jag vädrar nämligen en mästares
oförmodade återkomst, ty de tro oss icke mer än
jämnt. Spel ut nu, så pratar jag.»
Kortlapparne smällde i bordet, och Bosse talade:
»Gamla testamentets gubbar hade den vackra plägseden
att vräka en man öfver bord, när de kommo ut för
storm. Jag vill inte anbefalla sättet, därför
att det är gammalt, utan därför att det är
godt. -- Vår gesällskuta är ute i sjönöd, och en
måste i sjön. Ert val har fallit på mig. Det är
ett godt val. Jag har ingen far, som ska stå och
lipa, jag har intet anseende att förlora,
ty jag har suttit två resor i kistan för fylle. Jag
har inga flickor, som springa efter mig och inga
barnungar heller, ty lagen tillåter inte så’na här
krokodiler att fortplanta sig, och det gör
den rätt i, ty annars skulle skogarna snart vara
nerhuggna till käppar och träben åt det söta ynglet;
för öfrigt skall jag säga er, att den som har
lungorna på ryggen och hjärtat nere i tarmarne, kan
inte lefva så öfverdådigt länge. Ingen skada på
karlen, alltså! Bosse går i sjön! Men en sak
begär han, en enda! Ni ska hålla med honom!
Ni ska visa, att ni tror, att han gör rätt,
och att han inte bara gör det för sin egen skull,
ty han har ju inte mycket att förlora! -- I morgon
börjar han aflägga sitt mästareprof, ty det kan
ingen neka honom. Hvad sedan händer det får
ni se då, och det vet han inte själf ännu, det beror
på lyckan. -- Och nu, svär mig på min långa arm,
att ni inte sviker mig och kryper undan i vråarne,
när det börjar smälla i knutarne, svärjen det!»
»Vid alla helgon och djäflar», mumlade gesällerna
och lade fingren på kryckan.
»Amen!» sade Boo. »Ramla nu på med lankorna, för
jag hör mästaren ragla uppför trapporna, och låt
oss visa honom, att vi endast syssla med lofliga och
aktningsvärda handteringar.»
Strax därpå inträdde mästaren med steg, som skulle
föreställa smygande, men hvilka i anseende till det
ymniga öldrickandet mera liknade hofslagen af en
istadig häst, som dansar i spiltan. Han välkomnades
af gesällerna med jubelrop och hälsades af Boo med
ett tal, som slutade med en inbjudning att deltaga
i en oskyldig landsknekt, hvilket hade till följd,
att mästaren snart befann sig vid ena bordsändan med
näfven fullsatt med kortlappar. Men när turen kom
till Boo att spela ut, var han försvunnen, ty han
visste hvad morgondagen gällde för honom.
I ett gammalt förfallet kök nere på åldermannens gård
stod Boo den följande dagens förmiddag inläst och
arbetade på det mästerprof han icke kunnat nekas
utföra, men hvilket icke kunde förskaffa honom
rättighet att utöfva kanngjutare-ämbetet i staden,
alldenstund, som ofvan nämndt, mästarnes antal endast
fick vara fyra, och icke någon af dessa under natten
aflidit, oaktadt de starka anfall de själfva gjort
på sina lif. Profvet bestod i att gjuta en flaska,
ett fat och en kanna; men från de två första sakerna
hade Boo erhållit frikallelse, emedan hans skicklighet
i deras framställande var känd.
Framför en god koleld i spiseln stod nu Boo och
höll sin smältdegel vid lagom värme. Formen, som
han hade färdig i lera, var omgifven af våta trasor;
med ett dåligt besman afvägde han bly och tenn, som
han lade i degeln. Massan flöt snart tillsammans
och bildade en jämn yta; formen fylldes med den
flytande metallen, och om några ögonblick var kannan
gjuten. På Svarfstolen slipade han nu bort sömmarne,
och med pimpsten gjordes metallen glänsande som
silfver. Kannan var färdig, och hon gaf en stark
klang ifrån sig.
Två timmar hade han ännu på sig, innan han skulle
släppas ut och hans arbete granskas. Han satte sig
på en pall att hvila, och han tog sitt arbete i
betraktande. Här var ett nytt uppslag gifvet i det
gamla yrket. Sedan urminnes tider hade kannorna varit
höga och mycket smala i mynningen, hvilket medfört
den olägenheten, att de icke kunde torkas inuti eller
åtminstone endast med mycken svårighet, då handen icke
gick ner med torkklädet. Följden hade också blifvit
den, att kannorna aldrig voro rena. Den enda åtgärd
man under tidernas lopp vidtagit i förbättringsväg
var, att man förbjudit blys användande. Men detta
hade endast medfört den olägenheten, att kärlen
blifvit dyrare, utan att olägenheten i nämnvärd mån
afhjälpts.
Nu hade Boo löst frågan på ett mycket enkelt sätt. För
att kunna tvätta kannan inuti hade han ändrat formen
och gjort henne vidare i mynningen, så att man kunde
komma in med handen; för att få henne billig hade
han satt till bly; men för att få henne klangfull,
hade han användt ett nytt arbetssätt, som nämndes
kallgjutning, hvilket bestod i att formen hölls
kall med våta trasor, och hvarigenom den enda
olägenhet, som blyets användning kunde medföra,
tillintetgjordes.
Boo hade således all anledning att vara nöjd med sin
nyhet, om också han icke hade stora förhoppningar på
att få den erkänd af de gamle.
När tiden var ute, hördes en nyckel skjutas in i
låset, och dörren gick upp. Åldermannen trädde
in, åtföljd af åldgesällen, som borde bära
upp mästerstycket på rådstugan, där det skulle
omskådas. Åldermannen var icke glad; åtminstone bar
hans ansikte spår af förfärliga sinnesrörelser och
onda drömmar, möjligen verkningar af ett nattvak och
ett rus. Mästerstycket öfverhöljdes med en duk, och
nu vandrade man upp till rådstun, åldermannen först,
åldgesällen sedan, och sist kom Bosse skuttande som
en skata på sina kryckor.
Gatpojkarne stodo i hörnen och räckte ut tungan åt
Bosse, som endast svarade med att låta ena kryckan
röra upp ett stänkregn ur rännstenen, hvarvid den
skämtsamma flocken försvann i portgångar.
Uppkommen på rådstugan, erhöll Bosse en vink att stanna
i förstugan, där dörrvakten satt. Borgmästaren och de tre
mästarne i kanngjutare-ämbetet mottogo åldermannen. Som
dörren lämnades halföppen, kunde Bosse
höra hvad som talades i stora salen innanför.
Borgmästaren började:
»Hvad är det här för gyckel! Komma och aflägga
mästerprof, då det inte finns någon ledighet! Besvära
folk med sådana här upptåg! Vi ska väl ta och ge dem
en näsbränna, så att de inte komma rännande i tid
och otid. Låt se mästerverket nu, så ska vi skåda’t,
så att satan ska ta’t! Fira på trasan!»
Åldgesällen lyfte på duken, och där stod nu Bosses
mästerstycke på bordet.
»Hvad i Jesu namn är det här? Drifver karlen spel
med oss?» utbröt borgmästaren och gjorde ett försmädligt
skratt.
»Mig förefaller», sade åldermannen, »som om detta
kärl var afsedt för helt andra ändamål än att dricka
ur; man kan ju sticka ner hela hufv’et i det.»
»Jag, som är liten», sade borgmästaren, »skulle
bestämdt kunna ta sittbad på den där krukan.»
Alla skrattade, utom mäster Påvel.
»Kalla in lymmeln»,
sade borgmästaren.
Bosse trädde in.
»Hör du, min gosse», tog borgmästaren till ordet,
»tänker du bli barberare?»
»Det är ingen säkerhet», svarade Bosse; »man har sett
tennstöpare, som blifvit rådmän.»
»Om du vore lika kvick i fingrarna, som du är i mun»,
genmälde borgmästaren, »skulle du också kunna bli
tennstöpare. -- Hvad vill du kalla det här kärlet
för?»
»Namnet gör intet till gagnet, men nog drack jag så
lite öl i natt, att jag kan se, att det är en kanna»,
svarade Bosse.
»Nog har du bredt näbb, men att du skulle behöfva
ett sittbäcken för att få gudslånet i dig, det trodde
jag ändå inte.»
Mäster Påvel, som tegat hittills, tog nu ordet:
»Gossen har nog haft någon mening med att göra kannan
så vid i gapet», sade han.
»Hvad kunde det vara för mening? Låt höra!» sade
borgmästaren och lade näfven vid örat.
»Det var meningen den, att man skulle få ner händerna
i kannan», svarade Bosse.
»Hör på den! Han dricker med händerna, han.»
»Åh han menar, att man kan komma in med händerna, när
man vill göra ren kannan», hjälpte mäster Påvel på.
»Hvad är det för prat?» afklippte borgmästaren;
»man kan skölja kannorna hädanefter, som man gjort
hittills. För öfrigt har han lagt silfver i tennet,
efter det är så hårdt och blankt.»
»Nej, han har lagt bly i det», sade Bosse.
»Bly? Det ljuger han», föll åldermannen in. »Tenn
blir grått af bly och mjukt som vax.»
»Ja, i vanliga fall, men icke då man begagnar
kallgjutning», sade mäster Påvel.
»Kallgjutning? Kall gjutning! -- Håll mig för pannan»,
skrek åldermannen; »gif mig ett ämbar vatten på
hufv’et, slå åder bakom örat; har jag förlorat
förståndet, eller har Påvel blifvit galen? Kan man
gjuta kallt tenn numera? Det var väl sådant han fick
lära i Tyskland i fjol somras.»
»Man gjuter icke kallt tenn», svarade mäster Påvel,
»men man gjuter i kalla formar.»
»Jag ger fan i era formar och era nyheter! Och
det förvånar mig, att du, Påvel, som är en gammal
förståndig karl, kan lägga dig in med sådana där
påfund. Tag du din Bosse och hans kruka med dig och
gå hem och lär honom göra ett ordentligt arbete,
och kom så igen, när du kan få heder af honom, men
släpp inte fram några gröngölingar en annan gång»,
afslöt åldermannen sammankomsten.
Mäster Påvel försökte ännu några invändningar,
men utan någon framgång. Nyheten förkastades såsom
varande ny och onödig. När man icke kunde förneka
vissa dess företräden, förklarade en af de tigande
mästarne godset förbrutet såsom varande förfalskadt
med bly, och därmed var saken afgjord.
Mäster Påvel, som hade Bosse i tjänst och som i onödan
besvärat ämbetet och borgmästare, dömdes att bjuda på
frukost nere i rådhuskällaren, men Bosse fick gå hem.
Han borde egentligen ha varit ledsen, men hans lynne
låg icke alls åt det hållet, och han hade så många
år kämpat mot dumheten, att han just icke hade stora
förhoppningar om dess vederfående, när han gick att
bestå profvet.
När han kom ned i rådstuporten, såg han en stor svärm
med folk, som, lockade af ryktet, hade väntat att få
hälsa den nye mästaren. Då nu hopen fick se gesällen
komma ner ensam med sin kanna och utan några tecken på den
nya värdigheten, blefvo de ursinniga öfver att ha stått
och väntat förgäfves. Några hvisslade, andra hyssjade, men
Boo, som icke var van vid bifallsyttringar, fann sig;
han satte kannan på hufvudet, räckte ut tungan, vände
ut och in på ögonen och struttade ut bland folkhopen,
som genast fann det löjliga i uppträdet och började
skratta. Ledsagad af den larmande mängden, tog Boo
sin tillflykt till en ölkrog. Inkommen ställde han
kannan på ett bord och satte sig på bänken bredvid.
»öl här!» ropade han till pigan.
»Nej, se en sådan rar kanna», sade Metta.
»Tänk, att det kan du se, som bara är krogpiga.»
»Den där kan man åtminstone torka i en handvändning!»
»Alldeles som jag sa’.»
»Den är väl vådligt dyr, den där?»
»Kostar en tredjedel mindre än de andra.»
»Åh, herre skapare och sankt Nikolaus, gör då för
all del sådana där!»
»Just hvad jag ville, ser du, men man får inte allt
hvad man vill, och våra höge beskyddare tillåta icke,
att näringen går nedåt, hvilket är det samma som att
kannorna gå uppåt.»
En spannmålsbärare kom in och satte sig bredvid
Boo.
»Det var en rasande rar kanna; hvar får man köpa
sådana där?» frågade han.
»I helvete får du köpa sådana där», sade Boo
förargad.
»Vore det inte så långt att gå, skulle jag snart ha
en, om hon inte vore alltför dyr.»
»Det är ju alldeles obegripligt, att ju lärdare
man blir, dess dummare blir man. Tror någon, att
af de fyra mästarne det var mer än en, som begrep,
hur utmärkt den här kannan var», fräste Boo.
»Åh, de begrepo nog», menade spannmålsbäraren, »och
det var därför de inte ville erkänna det. Men det
säger jag för sant, att den, som sålde sådana kannor,
han skulle vara rik i rännande rappet.»
Boo satt där till kvällen och lät beundra sin
kanna. När krogen stängdes klockan nio, gick han hem
med ett halft rus och lade sig förnöjd att sofva med
sin kära kanna bredvid hufvudgärden.
Följande dag höll Boo ett längre samtal med mäster Påvel,
hvilket hade den verkan, att Boo, som genom ordning och
sparsamhet samlat några pund tenn, erhöll tillstånd att
arbeta för egen räkning i det gamla köket, ty mäster Påvel
var en sådan sällsynt man, som ville, att andra skulle
lefva också, då ödet unnat honom att lefva så godt
själf.
Boo syntes icke ute i staden på fjorton dagar, och
saken med hans kanna var glömd, ty man hade så mycket
annat att prata om.
Men en morgon i dagbräckningen fingo stadens pigor
något att se på. Midt på Stortorget, rätt framför
rådstugan, höll Bosse på att slå upp ett bord, som
bestod af några bräden, lagda på lårar. När bordet var
färdigt, plockade han fram den ena kannan efter den
andra och radade upp på brädena, och se alla kannor
voro af samma form som den han företett på rådstugan
och som blifvit ogillad af höga ämbetet.
Klockan nio hade Boo sålt af halfva lagret. Glad och
nyter satt han på bordet med benen i kors under sig
och ropade: »kannor, kannor, hvem vill köpa kannor?»
När han upprepat detta några hundra gånger, började
han sätta orden på en sångton af egen uppfinning.
Vid niotiden, då solen stod högt på himlen
och alla gesäller hade sin fritimma, syntes
kanngjutaregesällerna samla sig i grupper omkring
Bosses bord. Några af de mera försiktiga fällde
oroande anmärkningar om vådan af att bryta mot
skråordning och privilegier; andra nickade bifall
och sade halfhögt: stå på dig, Bosse.
Emellertid hade åldermannen för kanngjutarne begagnat
morgonstunden för att göra ett besök på rådstugan. Han
kom gående med tunga steg uppför brinken och kastade
längtande blickar upp till backens slut, under det han
stakade sig fram med sin käpp. Hunnen upp på torget,
stannade han och torkade svetten ur pannan. Hans
öga tog en hastig öfversikt öfver folkhoparne på
torget och fann intet ovanligt eller oroväckande. Han
satte käppen i marken och skulle just fortsätta sin
vandring, då hans öra träffades af ett sällsamt läte,
som på afstånd liknade en tupps galande, men nog
skulle föreställa vara sång.
»Kannor, kannor, hvem vill köpa kannor? Kannor så
vida som åldermans strumpa, kannor så stora som
borgmästarns strumpa. Kannor, kannor, ohoj!»
Åldermannen rusade med lyftad käpp in i folkhopen, som
omgaf Bosses bord och hvilken blott med svårighet gaf
vika för att sedan desto säkrare klämma fast den feta
åldermannen, som nu satt som i ett städ och under mängdens
jubel måste åhöra Bosses nidvisa, hvilken han nu tog om
med vederbörliga förändringar, ledsagade af
hopens upprepade st! st! st!
Åldermannen började skrika:
»Din ärkeskälm, du vågar bryta mot lagar och
författningar.»
»Jag har inte brutit några författningar», sade
Bosse.
»Du har slagit upp bod, din förrädare!»
»Det här är ingen bod», svarade Bosse.
»Men det är ett bord.»
»Nej, det är inget bord, det är bara ett par bräden,
och för öfrigt står det i skrået, att man icke får slå
upp fönster. Här syns inga fönster, om inte ålderman
ser några af himmelens -- däruppe!»
»Du säljer kannor, din hundra ...»
»Det är folket, som köper, ålderman!»
»Och du sjunger nidvisor, din rackare!»
»Jag sjunger om åldermans strumpa!»
»Nej, du sjöng något fult, din skråpuk! Häråt
borgmästare och svenner! Häråt!»
Borgmästaren visade sig nu i ett fönster och fick i
ett ögonblick sin väns beklämda ställning klar. Han
gaf en vink inåt rummet, och snart syntes stadens
trumslagare i ett annat fönster. Trumman gaf en kort
appell.
»Stå på er nu!» sade Bosse till gesällerna.
Men trumman började hvirfla, och då gick som en skräck
genom hopen. Den förstummades och upplöste sig som
ett moln.
»Stå på er», skrek Bosse, »nu gäller det!»
Men de stodo icke på sig. De veko, veko, så
skamligt. Men då blef Bosse vred. Han sprang upp,
ställde sig på bordet och skrek:
»Menedare, puckelryggar; springer ni för ett
kalfskinn? Minns ni, hur ni svor vid helgon och
helvete att stå på er, om natten när ni låtsade spela
kort? Låt mig se er i ansiktet nu, era tunntrullare,
och inte på ryggen, för då faller min käpp i frestelse
att begå synd!»
Men de sprungo alla vid åsynen af borgmästaren och
stadens svenner, som nu kommo ner och omringade Boo
och hans försäljning.
Då slocknade dennes röst; utan motstånd lät han sig
fängslas och föras in i stadens häkte, hvarpå hans
osålda lager togs i beslag.
När han fördes in genom porten, vände han sig om i
ett anfall af godt lynne, och sade till åldermannen:
»Jag hoppas, att kanngjutareskrået, som ju beskyddar
yrket, också beskyddar dess idkare. Därför vill
jag nämna i förbigående, att jag hellre ligger på
nöthår än på mursten, och att jag föredrar färskt
kött framför mögligt bröd; ett godt öl har alltid
varit min svaghet, och jag hoppas bli ihågkommen med
eldning och städning af mina höga beskyddare.»
Och han skuttade in i häktet, full af mod, men med
litet förhoppningar.
Sex dagar satt Boo i häktet. Ingen fick söka honom i
fängelset, men man fick meddela sig med honom genom
dörren. Det var dessa meddelanden, som gjorde honom
mera förargelse än köld och fukt. Det var goda råd
efteråt, upplysningar, förmaningar, hemställanden:
»Hvad tjänar det till? -- Hvarför skall man bråka? --
Hvad har du för godt af det? -- Är det rätt?»
Men värst hade han det, när modern kom ner från Södra
bergen, där hon hade en ko och en koja. Gumman var
ålderdomsskröplig och döf och hade blott oredigt
uppfattat orsaken till sonens fängslande. Icke
heller hon fick komma in i fängelset, utan måste
hålla samtalet genom dörren, hvilket gaf anledning
till de rysligaste invecklingar af äfventyret.
»Hvad har du gjort, olycksaliga pojke?» skrek gumman
utanför dörren.
»Jag har gjort kannor», svarade Boo.
»Har du fått bannor? Det tror jag nog. Men jag frågar
hvad du gjort?»
»En kanna!» gallskrek Bosse, som om han ville spränga
den tjocka dörren.
»Ja, ja, jag visste, att det skulle gå så till
slut. Jag sade alltid det, när du var olydig där
hemma. Men flickorna äro också galna! En sådan där
fuling som du! Fy!»
Nu förstod han ingenting alls och därför teg han.
»Jaså, hon heter Anna», fortfor gumman på fri
hand. »Så hette också hon, som drog af med svarta
Anders i Dufnäs.»
»Hvad pratar du mor om för en Anders?»
»Ska’ du säga så åt din gamla mor, pojke? Skäms du
ingenting alls? Oj, oj, oj! Sådant barn! Sådant
barn!»
Bosses förstånd omtöcknades, och han stoppade ner
hufvudet i halmpåsarne för att slippa fortsätta
samtalet.
När han slapp ut ur fängelset, återvände han icke
till mäster Påvel, utan företog sig små vandringar på
stadens krogar, där han satt från morgon till kväll
och tärde på de medel, som influtit på försäljningen
och som man varit nog glömsk att fråntaga honom,
då han sattes in i häktet. Han var utesluten ur
kanngjutarnes skrå; att arbeta för egen räkning
var honom betaget, och något annat yrke kunde han
ej. Han hade kuggat ur det hjul i samhällets stora
verk, där hans uppfostran satt honom, och han skulle
snart hafva slutit sig till de löse och missnöjda,
om icke omständigheter inträffat, som skulle göra
honom nyttig igen, men på ett annat sätt.
Samma dag på morgonen som Bosses storartade försök
att bryta en ny bana på kanngjutningens törniga fält
misslyckats, kom köpman Algut från Lübeck hem till
kontoret på Östra Allmänningsgatan vid saltsjöhamnen
och ställde en kanna af Bosses tillverkning på
kompanjonens skrifbord.
»Na, Jåsef! Se na på den kannen!»
Josef såg med kännaremin på den kannan:
»Na Algut, na hvad?»
»Hvad vill du mig ge fer den kannen?»
Josef skref litet på sitt papper och svarade:
»Jak ger två ere!»
»Ger du mik två ere? Na!»
»Ach, dik! Du skall icke hafve mer än halftannt ere
af mik.»
»Na, ger du mik halftannt ere?»
Josef skref litet till på papperet och svarade sedan:
»Är det prifatgeschäft eller kompangeschäft?»
»Det är prifat.»
»Na, dak ger Jak halftannt!»
När affären var uppgjord, gick Algut ut i staden
för att söka upp Boo. Denne satt då i fängelset och
kunde icke anträffas. Algut tog då sin kanna och gick
ner till ett köpmansfartyg, som låg färdigt att
afgå till Lübeck. Där gjorde han upp att köpmannen
skulle i Lübeck beställa ett tusen kannor efter
medföljande modell och oförtöfvadt sända dem åter,
men han vidfogade den ordern, att gjutaren skulle
lägga litet mera »bli» i tennet. Skeppet lade ut och
blef borta en månad.
Detta allt hände under den tyske konungen
Kristofer af Bayern, hvilken genom svenskarnes
vanliga afund sinsemellan råkat komma på tronen,
emedan man hellre tog en utländsk man till kung,
än man kunde förmå sig välja en inföding, alldeles
som grodorna, när de fingo storken till kung. Denne
konung, som naturligtvis saknade alla fosterländska
känslor för det nya landet, behandlade detsamma
som en stor kungsgård, där jordägarne betraktades
såsom arrendatorer och där kronans gods utdelades
åt hans landsmän, tyskarne. Men tyskarne erhöllo
också privilegier på snart sagdt allting, mest på
att handla fritt i landet. Dessa privilegier råkade
därvid oftast att kränka alla de förut åt svenske män
dyrt sålda privilegier, och all handel och vandel låg
snart i händerna på tyskar. Dessa tyskar återigen,
hvilka sågo med både förvåning och nöje, huru tamt
de försynta svenskarne uppförde sig gentemot det
främmande förtrycket, behandlade infödingarne som
dumma barbarer, hvilka icke förstodo sig på att sköta
sina egna angelägenheter, och dessa främlingar blefvo
snart så öfvermodiga, att de ansågo sig som landets
sannskyldiga välgörare. Ja, de tröttnade aldrig att
påminna om de »välgärningar», de visat det fattiga
landet, och de pockade ofta högt på tacksamhet.
Emellertid; Boo gick en morgon och spånslog i
staden. Pengarne hans voro slut, och han var icke
fullt så glad som vanligt. Huru han gick, så kom
han ned till tyska bodarne vid saltsjöstranden. Det
var mycket bullrigt där nere; järnstänger slamrade,
kedjor rasslade, hundar skällde, bärare skreko;
men midt igenom allt detta surr hörde han en sång,
som på det högsta förvånade honom och kom honom att
spänna öronen.
»Kanner, kanner, hvem vill kepe kanner?»
Bosse trodde icke han hörde rätt och skuttade
fram genom folkmassan, som trängdes omkring en
gatubod. Kommen närmare, såg han en stång sticka
ut från en träbod, och på stången hängde fem blanka
tennkannor af hans egen modell. Han makade sig fram
så småningom, ända tills han nådde diskbrädan. Där
ställde han sig stödd på ena armbågen och betraktade
uppmärksamt och oaflåtligt ögonen på den säljande
tysken, som hade hela boden full med kannor och sålde
friskt undan.
»Hvad kaper du på?» sade tysken, som började bli
besvärad af Boos blickar.
»På dej förstås!» svarade Bosse.
»Vill du kepe en kanne, da?»
»Jak vill icke kepe nåkot», svarade Bosse.
»Gå din vek, da!»
Bosse fortsatte att betrakta tysken hela förmiddagen.
»Hvad väntar du på?» frågade en järnbärare Bosse.
»På en trumslagare», svarade han.
Det kom ingen trumslagare, men det hade ändå
varit ganska lifligt på rådstun. Åldermannen för
kanngjutarne hade kommit upp till borgmästaren
skummande af vrede och anhållit om trumslagarens
mellankomst i det olofliga ingreppet på ämbetets
privilegier. Borgmästaren hade också skummat, men
förklarat, att han icke kunde göra något åt saken,
emedan tyskarne hade sina af konungen stadfästa
handelsprivilegier; han kunde endast råda till, att
man teg och icke visade något missnöje, ty det vore
endast att skänka tyskarne ett nöje till.
När boden stängdes om kvällen, gick Bosse hem till
sin mor i Södra bergen och grubblade öfver hvad han
sett och hört; och när han somnade om natten, tänkte
han för sig själf: »Det var fan, hvad det var likt
mina kannor!»
Bosse hade fått i uppdrag att som ersättning för
natthärberge och lite mat valla gummans ko,
medan hon låg och tvättade nere vid sjön. För
att underlätta den mödan hade han uppfunnit, att
man kunde binda kreaturet vid en sten; men som
detta stred emot gummans grundsatser och emot
all förnuftig ladugårdsskötsel, emedan djuret
därigenom hindrades att urvälja de bästa bitarne
på det torftiga bergsbetet, såg Bosse sig snart
försatt i den belägenhet, att han måste skutta
omkring i backknallarne, hvilket var honom ganska
besvärligt. Men nu i dag på morgonen, det var en
vacker höstmorgon, hade det välsignade djuret ätit
sig riktigt mätt och lade sig ner på mossan att
tugga om hvad det i häftigheten hade sväljt. Bosse
begagnade det glada tillfället för att slå sig ner
och öfverlämna sig åt eftertanke. Han tänkte först
huru lyckligt det skulle vara ställdt här i världen
för en puckelryggig, om korna kunde ligga och äta; de
kunde ju krypa fram alltefter som de ätit af marken, så
sluppe de resa på sig och gå med framsträckt hals; och han
förstod icke, huru dessa djur tålde ha blodet åt hufvudet
beständigt, då de gingo och betade; han ville bra gärna
införa några förbättringar i afseende på dessa kreaturs
lefnadssätt. Därpå undrade han, hvarför Gud lät tyskar sälja
tennkannor, då han, som var puckelryggig, icke
fick göra det. Så tittade han ut öfver Saltsjön och
Skeppsbron med de många fartygen, som buro tyska och
lübska flaggor, och han frågade sig själf, om icke
tysken hade stulit formarne till hans kanna. På
denna fråga svarade han obetingadt ja; men smärtan
öfver den lidna oförrätten mildrades betydligt, då han
tänkte på den skada, som tillfogades det vällofliga
kanngjutareämbetet.
Han hade snott strecket stadigt om högra handen och
lutade sig makligt med ryggen mot en sten. Kon tuggade
så enformigt, solen sken så varmt, stenen råkade vara
så mjuk af en öfverflödig mossväxt, och Bosse var så
trött efter föregående dagens hängning vid boddisken,
att han föll i en välgörande slummer. Och han drömde
så vackert om en ko, som låg i en bäddad säng och
åt rödklöfver mellan lakan, och därtill drack hon
renskt vin ur en tennkanna, som innehöll tjugufem
procent bly, och så kom det en orm och gick öfver
hufvudgärden, men när Bosse skulle ta fatt den,
slingrade han sig mellan fingrarne och försvann in i
lübska flaggan, och därmed var han borta, och det lät
som om man släppt en hel tvätt ifrån fjärde våningen,
hvilket åtföljdes af en förfärlig sveda i ryggen,
så att Bosse vaknade.
»Hvar är kon?» skrek gumman, som stod med kryckan i
högsta hugg.
»Hon ligger där», sade Bosse och halade på strecket,
men strecket var borta.
»Hvar ligger hon?» hväste den gamla.
Jo, nu visste Bosse, hvar hon låg. Jämmer och elände:
det var inte tre famnar till branten, och där låg
hon. Han kröp på händer och fötter fram till kanten
och skådade ner i bråddjupet.
»Är hon där?» hviskade gumman.
»Hon är där», svarade Bosse ledsen.
»Nåå?»
»Jag tror inte hon lefver! -- Hon ser ut, som hon
skulle ha spruckit!»
Det var en stor sorg oppe i Södra bergen, lika stor
nästan som då far dog. Inte ville slaktarn heller
köpa kreaturet, som var så illa medfaret. Gumman grät
och slogs i två dagar. Därpå torkade hon sina tårar och
började salta kött, stoppa korf och hacka lungmos. Och där
åt man kött hvarenda dag och sorgen var tung; aldrig hade man
trott, att det skulle vara så tungt att hålla
köttdagar. Ibland måste gumman upp och piska på
Bosse för att få luft åt sin sorg, och han tog
emot och teg, ty han visste, att det lugnade den
gamla. En dag, köttet var då slut och mjölken med,
sutto Bosse och hans mor utanför kojan och sågo
ner på den bullrande staden nere i bråddjupet. Och
de voro mycket ledsna. Då fingo de se en man komma
klättrande i berget. Det var en hederligt klädd man
med förståndiga ögon och rödt skägg. När han fick se
Bosse, blef han mycket glad:
»Jak är så kläd att se den gesäll! Jak har runnit i
alla packar för att finna honom på! Ach, Herr Jesus,
hvat här är tungt att kå! Nå, den Bosse, jak har ett
geschäft att tale om. Det är deres mor, na, hon må
då here på!»
Bosse bad köpmannen sitta och gjorde sig i ordning
att lyssna.
»Ser nu: Jak heter kepman Algut och andler med kanner,
som Jak takit från LibekU
»Jaså, det var där ni tog dem?» inföll Bosse.
»Ja! jak keper dem där! Men de pli mik fer dyre! Säg
nu, hvat ville de gere den kanne fer?»
»Hör nu, hvem har sagt, att jag vill göra några kannor
alls?» sade Bosse.
»Det har jag», inföll nu modern med en djup suck, som
tycktes komma från den nyligen aflidnas branta graf.
»Na, se man på! Hvat skall den man då hafve fer sin
kanne?»
»Ett halft ere», svarade Bosse.
»Ach, Herr mein Gott, det bekommer jak den kannen
från Lübeck fer.»
»Den kan icke göras under det priset», sade Bosse
bestämdt.
»Da får man sätte mere pli i den tenn!»
»Hör nu, köpman», sade Bosse, »ser ni den där
branten?»
»Ja, na!»
»Vi hade en ko, som gick ner sig där! Det är bara fem
famnar dit. Vill ni tro mig om, att en oxe också kan
komma ner där?»
»Bosse, Bosse», afbröt modern, »tänk på din gamla,
fattiga mor!»
»Just hvad jag gör! Jag vill hon ska’ ha en hederlig
pojke, om han också är en stackare för öfrigt.»
»Hederlig! Hm! Blir du rik, så får du råd att vara
hederlig!»
»Det var en ful sats!»
»Det är lika fult af en stor karl att låta sin gamla
mor arbeta ut sig.»
»Hör på, köpman», sade Bosse. »Ni får sälja utländska
kannor, det får ni, men ni får inte tillverka några
här i landet.»
»Na, ja; Jak tänker icke gera nåkra känner, och låter
Jak gera nåkra, så inte plir de svenske!»
»Nej, hör en sådan ål. Han låter mig tillverka
utländska kannor i Sverige. Men säg en sak, hvarför
vänder ni er just till mig?»
»Ja, na, hvarfer? Jak ticker om den gesäll!»
»Men jag har ingen verkstad och får ingen ha!»
»Na, icke Jak heller, men Jak har en micket kod vän,
som vill låne rum åt oss i den stadsmur.»
»Jag skall sofva på den där saken», sade Bosse.
»Na, ger man så! I morkon vänter Jak dem. Kepman Algut
och Jåsef vid skippspron! Fråga efter kepman Algut;
icke Jåsef! Adie!»
Förhandlingen var slut, men Bosses fridfulla tillvaro
i Södra bergen var också slut. Ty nu bestormades han
af gumman, som vädjade till hans hjärta och heder. Men
när hon kom till hedern, då hade Bosse öfvertaget,
ty han kämpade just för att behålla den. Men gumman
stod vid, att hedern var för de rika, de fattiga måste
uppfylla sin första plikt och lefva. Blef man rik,
fick man heder, blef man ärad.
Slutet blef det, att Bosse skumpade ner till Algut
och Josef och det ändå i ganska god tid. Här infördes
han genom en bakväg från kontoret in i ett magasin och
därifrån ändå längre in i en källare, där han fann för
sig en fullständig tenngjutareverkstad och en gesäll,
som skulle gå tillhanda.
Här öppnade nu Bosse sin verksamhet och förfärdigade
lübska kannor, som de kallades, och hvilka gingo
alldeles ypperligt i marknaden.
Gesällen, som hette Claus, hade ett yttre, som mera
var vinnande än förtroendegifvande. Han var mycket
läraktig och sökte komma alla yrkets hemligheter
på spåren; han tog reda på de minsta småsaker och
frågade om samma sak många gånger.
En dag var Claus försvunnen. Köpman Algut kunde
icke säga hvar han var, och han visste det icke heller.
Samtidigt härmed inträffade en liten brytning mellan firman
Algut och Josefs innehafvare. Josef ville icke vidare
köpa Alguts kannor, emedan de voro för dyra; han
ville icke ge mer än ett öre för kannan. Algut stod
på sig och fordrade halftannat. Då sade Josef upp den
handeln och förklarade, att han icke behöfde Alguts
kannor. Algut ville icke ändå gifva vika, oaktadt han
icke ägde några handelsprivilegier, utan dessa voro
utställda på Josef. Åtta dagar senare öppnade Josef
en försäljning för lübska kannor, sedan det gamla
lagret var afsåldt; och nu kunde han sälja kannan
för ett och ett halft öre åt allmänheten.
»Ach, du schlipede hundra», sade Algut. »Här ser Jak
spåren af Claus’ finkrer. Har du den schlingel in i
den mur also?»
»Jak har», sade Josef.
Bosse var återigen utan arbete.
Emellertid började högljudda klagomål från vällofliga
kanngjutare-ämbetet att förspörjas. Man hade icke
sålt några kannor på flere månader; yrket var i
nedgående; gesäller måste afskedas; oro rådde på
verkstäderna. Och allt detta förorsakades af den enkla
anledning, att allmänheten hellre köpte tyskarnes
billigare och bättre kannor än ämbetets dyrare och
sämre.
Åldermannen och mästarne skreko öfver allmänhetens
dåliga smak, de förbannade den fria handeln och gingo
in till kungen med anhållan, att tull måtte läggas
på de införda kannorna, så att de blefvo dyrare
och omöjliga för allmänheten att köpa. Men kungen
svarade bara: gör ni lika billiga och bra kannor,
så få ni också sälja.
Då blef ett nytt anskri. Skulle det sekelgamla
bepröfvade kanngjutare-ämbetet i Stockholm öfvergifva
sina traditioner för att följa dagens hugskott! Nej,
hellre skulle de falla som ärans män än att byta
om arbetssätt. Hade icke deras förfäder druckit
ur deras kannor? Jo, detta var ett tungt skäll Och
framför allt, hvad mera var, voro icke dessa kannor
svenska? Jo! Skulle man då förbyta dem mot utländskt
kram. (Då någon invände, att de gamla kannorna också
voro af tysk modell och att den första kanngjutaren
i Stockholm var tysk och hette Albrecht Zinn, blef
han utkastad från sammankomsten.)
Ställningen blef allt svårare. Arbetslösa gesäller
vandrade kring gatorna och förde oljud. Fönster inslogos
i verkstäderna. Ett anlopp gjordes nattetid mot de tyska
bodarne, men upprorsmakarne grepos och sattes
i häkte, Hela staden var i uppror.
Slutligen, en morgon, väcktes stadsboarnes
uppmärksamhet af en ny och oväntad syn. Mäster Påvel,
hvilken varit Boos husbonde, hade stuckit ut genom
sitt fönster en lång stång, på hvilken hängde sex
nya kannor efter »Lübska» modellen, och hela hans
fönsterbräda var fullsatt med sådana. Själf stod han
vid disken och ropade ut »Lubska kannor af rent tenn
för ett och ett kvarts öre!»
Nu voro tyskarne slagna l Alla kunder rusade till
mäster Påvel och köpte Lübska kannor af rent tenn.
Hvad snålheten, högfärden och patriotismen förut
icke kunnat uträtta, det förmådde nu den allsmäktiga
afunden.
Vid nästa kvartalsammankomst höll åldermannen ett
tal, hvilket handlingarne visserligen icke bevarat
åt eftervärlden, men som det oaktadt förtjänar att
återgifvas.
»Det var icke första gången mänskligheten skulle
blifva vittne till det sorgliga skådespelet att se,
huru det sekelgamla bepröfvade måste ge vika för
nyhetsmaken och charlataneri. Det var med smärta
talaren i dag nedlade sitt offer på fäderneslandets
altare, då han afsade sig och sitt ämbete rättigheten
att tillverka tennkannor, som icke kunde tvättas
(så sade han icke, men så var meningen); det var
med grämelse, men utan bitterhet han här sträckte
vapen i en ojämn strid; men när han gjorde det, var
det med den innerligaste förtröstan, att framtiden
skulle hålla honom räkning för den hårdnackenhet,
hvarmed han stått emot den inbrytande strömmen,
som hotade att uppsvälja samhället och dränka dess
ädlaste viljor, dess renaste sträfvanden och dess
bästa hopp. Han kunde icke sluta med annat än att
uttala den förhoppning, att framtiden skulle visa,
att de gamle hade rätt, ty hur vi bråka och vränga,
så kvarstår ändock evigt den satsen, att gammal är
äldst.»
Mäster Påvel fann sig uppfordrad att med några ord
svara på det utmärkt sakrika och genomtänkta tal,
som åldermannen nyss afverkat.
Han uttalade som sin mest brinnande förhoppning,
att mänskligheten evigt måtte få se det sekelgamla,
hvilket, som bekant, har stor benägenhet att öfvergå
till förruttnelse, gifva vika för det bättre,
hvilket ofta har den tillfälliga egenskapen att vara
nytt. Man såg ju örter, som ruttnade efter ett år,
man såg människor och djur ruttna inom ett sekel, man
såg visserligen gamla trän, som hunno seklet, men de
voro också ruttna ini, om man såg noga efter. Nåväl,
skulle vi sörja därför? Ingalunda! Genom förruttnelsen
skapades nya lif; förruttnelsen var endast en annan
form för uppståndelsen. Ville man nu, innan man gick
det oundgängliga till mötes, svepa sig i högfärdens
och den pådyflade oegennyttans trasor -- så, nåväl,
det var för att dölja sin blygd, och det ville
mäster Påvel icke tala mycket på. För att nu komma
till saken, så ville mäster Påvel säga ett sant ord,
om det också skulle svida i högfärden. Åldermannen
och ämbetet föllo icke för hvarken charlataner eller
fosterlandsförrädare, de föllo helt enkelt för sin
egen afund. Alla närvarande visste, att de kannor,
som nu såldes för Lübska, voro uppfunna af gesällen
Boo från Stockholm. Var det icke sant?
Åldermannen grinade ett oerhördt grin och fick endast
fram ett mycket vältaligt: »Asch!»
Mäster Nigels gäspade fram ett föraktligt: »tala om
Bosse!» Och gesällerna fnissade: >Våran Bosse.»
Mäster Påvel fortfor och lofvade, att han icke skulle
tala om Bosse, men han skulle gifta honom med sin
dotter, och så skulle Bosse ärfva ämbetet. Det
skulle han! Och ville ålderman och ämbete taga
någon lärdom af det som händt, så blef summan den,
att om människorna läto bli att beskydda hvarandra så
förbannadt, så skulle vi ha det mycket bättre allihop,
ty man har sett, att det högsta skydd för några kan
vara det värsta förtryck för de flesta, och om vi
ville ha rättighet att få lefva själfva, så måste vi
först uppfylla den stora eviga skyldigheten att låta
andra också lefva.
Och därmed var den stora kanngjutarestriden i
Stockholm slutad, en strid som kostat så många
fönsterrutor, så många häktningar, så mycken
högfärd, för att icke tala om firman Josef och Alguts
upplösning, enda kons nedrasande för Södra bergen och
gesällen Claus’ uppdykande i Visby, där han införde
»sin nya uppfinning» och gick omkring och bakdantade
en viss Bosse, som blifvit rik på hans arbete uppe
i Stockholm.
svenska boktryck från 14- och 15-hundratalet.
- Odlad frukt - 1
- En ovälkommen - 37
- Beskyddare - 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94
- På godt och ondt - 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124
- Utveckling - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170
- Paul och Per - 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
- Nya vapen - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215
- En triumf - 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226
- En begrafning - 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234
- Tschandala: Första delen - (onumrerad sida)
- Tschandala: Andra delen - 280
- De lycksaliges ö
- De lycksaliges ö: Första kapitlet - 341
- De lycksaliges ö: Andra kapitlet - 346
- De lycksaliges ö: Tredje kapitlet - 352
- De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet - 356
- De lycksaliges ö: Femte kapitlet - 362
- De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet - 366
- De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet - 369
- De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet - 376
- De lycksaliges ö: Nionde kapitlet - 381
- De lycksaliges ö: Tionde kapitlet - 384
- De lycksaliges ö: Elfte kapitlet - 388
- En häxa - 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460
- Sista skottet - 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468
- Vid likvakan i Tistedalen - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478
- Stråmannen - 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527
- En kunglig revolution - 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541, 542, 543, 544, 545, 546, 547