Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
 vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
 Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
 här är helg, djupt i skogarnas ro!
 Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
 om kärlek och rosor och vår!
 Stäm fiolen, Brogren, och spela vals
 för spökblåa, månlysta snår!
 
 Det är mil efter mil till lador och hus
 där frosten går tjurig vid grind,
 här är lustigt i stockeldens gula ljus,
 som darrar i nattens vind.
 Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
 där du gnider din svarta fiol,
 för mat och för brännvin du glömt all nöd,
 och din panna är ljus som en sol.
 
 Och Jon, där du sitter vid grytan din,
 en baron i din mollskinnsskrud,
 se fast åren ha garvat ditt sega skinn,
 i ditt sot är du ung som en gud!
 Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
 som vill alla uslingar väl -
 kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
 och en skål för din gossesjäl!
 
 Och när morgonens stjärnor blekna och dö
 och när ångorna stelna till is,
 och när dagningen skälver på myr och sjö
 vi sova på doftande ris.
 Då sova vi alla på granris tungt
 och drömma om bleka mör
 och snarka och vända oss manligt och lugnt,
 medan elden falnar och dör.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter