Carl Johan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Han föll, som af blixten forkrossad,
 Den hotande Resen - och Jorden,
 Ur bojornas smälek forlossad
 Välsignar Heroërnas dygd.
 Oliven Europa bekransar,
 Och Kungarne, trötte af morden,
 Aflägga sin blodade pansar
 Och samlas i festsalens skygd.
 
 Hvem röjer mitt öga bland dessa
 Odödliga? - mångfaldig lager
 Beskuggar hans lockiga hjessa
 Och blickarne stråla hans själ.
 I striden, som ljungelden gruflig,
 Hans anblick med fasa betager -
 I friden som maysolen ljuflig,
 Han sprider förkjusning och väl.
 
 "Carl Johan sig Halfguden kallar.
 Den starke! - vidt famnar hans Snille,
 Omätligt som verldshafvet svallar,
 Omarmadt af stjernornas pol."
 Så ropa myriader i tjällen,
 I Konungars lysande gille
 Från dundrande Kalpe till fjällen
 Bestrimmad af midnattens Sol.
 
 Till järnets och frihetens länder
 Kom åter, o Hjelte! - Än röka
 Kring fjäll-landet tvedräktens bränder
 Och Nore ej offrar med oss.
 Än Skandiens trofasta ätter
 Med längtande blickar dig söka
 Som Seglarn i stormiga nätter
 Den vakande nordstjernans bloss.
 
 Kom åter - Din kosa bevinga! -
 Kom, jula i eviga fester
 Med Svea, som, trygg af din klinga,
 Med stolthet Dig kallar för sin.
 Kom åter - som Åskguden slungar
 Sin blixt ifrån Öster till Vester,
 Som Örnen ur skyarne ljungar, -
 Kom, Segrare! skada och vinn!
 
 Som lärkor mot vårsolen trängta,
 Som efter sin maka den unga,
 Den ensliga Bruden - så trängta
 Ock Skandiens barn efter Dig.
 Din åsyn allena hugsvalar
 De sörjande. - Dig vi besjunga
 I fridens hesperiska dalar,
 Dig följa vi kjuste i krig.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter