Carl Johan Bohman

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(Vid aftäckandet af en minnesvård.)
Kors.png

Hell slumrande gamle i kullens fred!
Det första året, se’n du lagts ned,
Sitt regn och sitt solsken gaf.
Naturen slösat sin rikedom,
Och lifvet växlat från brodd till blom
I grönskan omkring din graf.

Vi här, för hvilka i flydda dar
Du arbetets tunga och hetta bar,
Oss minnet att samlas bjöd
Med tack för allt hvad du redligt sått,
Om ock till mognad det ojämnt nått
I lefnadens köld och glöd.

Vid kronornas sus i Septemberkväll
Vi foga slutstenen till ditt tjäll,
Du lärare, vän och far,
Och nu, vid kvitter på höstlig kvist,
En röst ur fjärran, till tack för sist,
Vill sjunga om hvad du var.

En konstlös sång -- så han höfves bäst
Den bild, som står outplånligt fäst
I hjärta och fantasi,
Just så som du trädde emot oss förr
Vid första fjät inom skolans dörr
I päls och i blå ami.

Så minnas vi dig i ditt hvardagslag,
Med munnens spelande, varma drag,
Jämväl då du satt till doms,
Vi höra din brytning, Linnés accent --
Hur höll du bevekande dörrn på glänt
Till Hellas’ tempel och Roms!

Hur stred du mot trögheten tålig strid
För Tusculaner och Eneid!
På bänken du själf tog plats,
Med armen förtroligt om halsen lagd
På någon stapplande och försagd,
Du redde hvar kinkig sats.

Själf visste du ej af ro eller rast,
När öfver middag du höll oss fast,
Visst var man nära till knot;
Men för en ifver, en kraft så seg
Fick hungern vika -- man hällre teg
Än gjorde Bohman emot.

Hur ofta i sådan en extra-stund
Kom rätt till heders ditt ädla pund,
Som skolan i småmynt drog!
Från döda former och döda ord
Till lefvande syner på klassisk jord
Du lärjungen med dig tog.

Men modersmålet dock kärast var;
Som Hellas’ smidig, som Romas klar
Du önskade se dess skrud.
Du tålte ej dunkel, ej flärdfull glans,
Och logisk reda och rykt och ans
Var alltid ditt främsta bud.

Vår första utflykt i tankens värld,
Bland språkets blindskär vår första färd
Vi gjorde med dig som lots,
Och utan nåd i vår kria-bok
I marginalen du satte krok
För svammel och grannlåtsgods.

Hur enkel, glädtig och hjärtegod
Du ungdomens sträfvan och dröm förstod,
När blott den var ren och sund!
Hos Fides et Amicitia,
En äldre broder, du trifdes bra
Och gladdes åt vårt förbund.

Med fårade pannor nu mogne män
Lycister varda en stund igen
Som fordom på skolans bänk.
Kring grafven, som fordom vid lärarns knän,
Här knyts under kyrkogårdens trän
På nytt mång broderlig länk.

Vår Bohman, man af ära och tro!
Här viga vi in åt ditt sista bo
Ett märke på tufva grön.
Om kornet, du sådde med handen full,
Ger fläcktals löfte om skördegull.
Det är dock din bästa lön.

Latinet, så är det nu en gång ställdt,
Fick fort försvinna från mångens fält
I striden med andra ax.
Logiken, det måste bekännas med,
För mången ofta vardt ryckt på sned --
Så händer det dagligdags;

Men om än kunskapen år från år
Står blekare fram under gråsprängdt hår,
Ett minne ej slockna kan:
Det är exemplet, som lefva skall,
Det är ditt nit i ett ädelt kall,
Det minnet är om en man.

Och därför, hur gamle vi än må bli,
Hos Bohman i skola stanna vi
Att mogna där mer och mer.
En man, som sätter in viljans stål
Att fylla sitt innersta ändamål,
Så heter läxan han ger.

Vår gode lärare, tack och hell!
Ljud, Integer vitæ, i stilla kväll
Kring slumrarens minnesvård!
Till blommorna öfver hans lägerstad
Se här några enkla gröna blad --
De växt i hans egen gård.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Fjärde bandet'

Berättelser och Sägner


Hemlandstoner

Minnessånger och Tillfällighetsdikter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter