Christian Winther

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[redigera] I.

Ack, Danmark deiligst Vang og Vænge!
Ett eko vaknar då och då,
En ton som darrar djupt och länge
Alltsedan anno sextitvå.

Sin hvita mössa, o hur bar den
Vår unga skara käckt och lätt!
Till alla hem och hjärtan var den
I dag en hvit entrée-biljett.

Det var en stämning lik raketen,
Med festtal och med känslolek;
Hur bittert kom se'n verkligheten
Som lifvets första stora svek! --

Vi gingo nedåt Östergade,
Jag och min köbenhavnske vän.
En sleif i danska färger hade
Jag vid mitt bröst -- jag ser det än.

I vimlet vi en herre mötte,
En ännu rörlig gammal man.
Min vän i sidan tyst mig stötte:
Christian Winther -- sade han.

En rik mustasch, en ädelt skuren
Profil, men blicken litet matt;
Bredskyggig, martialiskt buren
På lockig hjässa hatten satt.

Min skald? Han där, som jag ser vandra
Lekamlig midt i folkets ström?
Han, idealet framför andra
För mången hemlig sångardröm?

Hans rytmer för mitt öra susat
Från första steget på hans ö,
Mitt hjärtas alla källsprång frusat
I dagen nyss vid Furesö!

Professor Winther! ropte vännen,
Och nästa stund med kind i brand
Stod blyg den unge ämnessvennen
Och tryckte gamle mästarns hand.

Beundrans värme i mitt öga
Visst talte mest, ty ordet tröt.
Fast vi den gången sade föga,
Ett stadigt band minuten knöt.

*


[redigera] II.

Gamle sångare, hur vardt jag
Själf en son uti ditt hus
Vid din stilla »Filosof-gang»
Framför »Voldens» gröna sus?

Julie -- hon, din sena lycka
Efter pröfning tung och stor,
Dina tusen sångers drottning,
Kallat sig min andra mor.

O hur gladt jag slog tillhopa
Boken, när mot vår det led,
Och jag följde lösta böljor
Söderut -- ditned, ditned!

Ja, där har jag »Fruens Stue»,
Skaldehälsning, öppen famn --
Och nu komma Henri, Ida --
Vilsna fågel, här är hamn!

Och jag ser alltsamman åter
Varmt i eftermiddagssken:
Heibergs, Monrads hvita byster,
Skovgaards lilla Roma-scen.

Prydlig i Amagerdräkten,
Stine kaffebrickan bär,
Svarte rapphönshunden vänligt
Några smekningar begär.

I den öfversta etagen
Finns en kammare för sig;
Ofta nog är dörren reglad,
Men det gäller icke mig.

Skaldevän, det är din verkstad!
Kom jag plötsligt på besök,
Såg jag sångmön skyggt försvinna
I ett ljusblått flor af rök.

Och jag hörde dig förtälja
Hvad du lefvat, hvad du sett,
Aarestrup och Poul Möller,
Mångt och mycket, ljuft och ledt --

Anno Syv, belägringsåret,
Då i Rundetaarn du satt,
Hörde brittens bomber braka
Under lång septembernatt.

Hällre än i sluten kammar
Dock jag älskar minnas dig
I den fagra danska skogen,
På de bruna löfvens stig,

Vid Marienlyst, där dyning
Sjunger strandens serenad,
Djupt i Dyrehavens skuggor
Med en månglimt mellan blad ...

På den lilla öppna slätten
Hjorten orädd dröjer kvar,
Följer långsamt dig med blicken,
Som han vetat hvem du var.

*


[redigera] III.

Mitt sinne skiftade och åren gledo --
Madrid -- Paris -- för annan vind jag dref.
Det föll sig svårt för allting göra redo
Och knappast mer ett fattigt bref jag skref.

Jag teg, af tröghet blott att allt förklara,
Fast tystnaden var plåga och var skam.
Mitt namn för kära vänner skulle vara
Ett sorgligt minne om en otacksam.

Till sist den tanken var för tung att bära.
Jag skref ej -- nej -- men själf, med samladt mod,
En vacker dag, för att min dom begära,
På deras tröskel bidande jag stod.

I trappan gång på gång jag hade stannat,
Det öfverlästa fast i strupen satt.
»Kan ni förlåta?» -- fram där kom ej annat...
Då ljöd det kära svaret: »Alt forladt!»

Och snart jag såg med tacksam, rörd förtjusning
De forna minnen lefva upp igen;
I aftonsolens vemodsstilla ljusning
Jag återfann min gamle skald och vän.

Väl att jag kom! Det var i sista stunden;
Men hällre dock bredvid hans graf jag stått,
Än sett den gamle lämna fostergrunden,
I fjärran land en rotlös främling blott.

En dotters trånad bort från egna härden,
En enda blick han läst hos hennes mor,
Hos henne, som han älskat högst i världen --
Och tyst sitt offer bragte han -- och for --

Bort ifrån Danmark -- deiligst Vang og Vænge!
Från ängarna med doft af nyfälldt hö;
Från sommarhvilan bakom bokens hänge,
Från böljesången under Sjællands ö,

Bort från det språk, som för hans öra biktat
Hvar hemlig skönhet, hvar melodisk gång,
Hvad längtan vekast, kärlek ljufvast diktat.
Naturens stämma i befryndad sång.
266

»Min dikt är glömd -- har längese’n gått under
Uti den nya tidens strida älf» --
Han kunde säga så i tunga stunder.
Han glömd i Danmark! -- Trodde han det själf?

Då Sjællands parker ännu stodo gröna
Med höstens första guldton däribland,
-- Jag tror jag aldrig sett dem mera sköna --
Drog han för alltid bort från hemmets strand.

Hans danska hem, hur kunde du väl nännas
Ur dina armar släppa honom så?
Jag tyckte rosenkedjor borde spännas
Att spärra vägen, där han skulle gå.

Men det var tyst och tomt på alla kanter
Och inga blommor, inga afskedsord.
Blott jag, en främling -- ett par anförvanter
Sett honom skiljas från sin fosterjord.

Omöjligt var det, otänkbart -- dock sade
Jag till mig själf, se’n sist jag tryckt hans hand:
Min gamle skald, så orätt ej du hade
I hvad du sagt om glömska hos ditt land.

*


Jag vet det väl -- hans sekeldag man firat,
På folkets läppar sjunger nu hans namn,
Och nog med rika kransar har man sirat
Den graf, han fått i fosterjordens famn.

Så fast som boken i den danska marken
Dens minne står, som kvad om Hjortens Flugt,
Så länge älskog träsnitt skär i barken,
Hans diktning bjuder frisk, hesperisk frukt.

Men likafullt uti mitt stilla sinne
Jag frågar här vid eftervärldens fest:
Du sena kärlek, öm om skaldens minne,
Hvar höll du till, när du behöfdes bäst?

1896.


'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Fjärde bandet'

Berättelser och Sägner


Hemlandstoner

Minnessånger och Tillfällighetsdikter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter