Columbus.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Leende man såg på färden,
När han drog till nya verlden
Öfver vindomsusadt haf.
»Spe är allt, hvad han skall vinna,
Nya land han ej skall finna,
Men i böljans famn en graf».

Men han skakade ur sinnet
Af det tomma gycklet minnet,
När han flög på vågen fram,
När på nyförsökta banen
Förr ej tämda oceanen
Vräkte mot gallionens stam.

Fruktan, hotet och förtalen
Ströko flagg för amiralen,
Som, när natten spände opp
Blåa, stjernbeströdda täcket,
Stod orygglig än på däcket,
Spejande och full af hopp.

Så som han skall tänkarn våga
Ut på upptäcksfärder tåga
Öfver forskningens Atlant
Och förakta hånets löjen
Och förakta jordens nöjen,
Sökande ett evigt sannt.

Så som han skall menskoanden
Styra kurs på nya landen
Bortom döden, oförsagd,
Huru tviflets bränning fraggar,
Hur än lustans bölja vaggar,
Oförfärad i sin bragd.

Fast de ropa:  »intet vinnes,
Bortom grafven land ej finnes»,
Och fast ej han skådar strand,
Skall han, trots de kloka hjernor,
Styra efter himlens stjernor,
Tro på dem — och finna land.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter