Dälden

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Stolt, majestätlig, i ljusets silverskrud
satt på sin tron, å den höga kräftans
glödande himlafält, dagens drott.

Under låg dälden, i glans försmägtande;
och med osläckelig törst drack gudens
brännande blick dess näringssaft.

Klädd icke mer i vårens friskare
färgor av ungdom och liv och glädje,
låg hon och tillbad i härjarns brand.

Icke dess blomstrande barm mer lockade
fjärlarnes kyss, icke mer från klippan
dansade källans silvervåg.

Upprätt ännu stod blott den ädlare
dristiga cedern, och med sin skugga
stärkte de tynande växters liv.

Sådan är välgörarns lön, och avundens
blindade syn: denna låga hopen
smädade högt mot cederns skygd;

ropade: Du är den vars famnande
grenar utsuga vår moders mjölk, och
skyarnes tårar, och daggens must.

Vore ej du, sade väpplingen, vickande,
reste jag ock min stam imolnet,
sträckte jag ock min rot till Styx. -

Rytande kom orkanen - O ädle! du
kämpade, stod: kom tyst i natten
nidingens lömska stål - du föll.

Guden i antåg - och nu, så res dig, o
väppling! och möt hans blick - men redan
ligger du - ack! ett vissnat strå.

Kom så en vandrare, trött, och sökte den
ryktbara blomstrande däldens skugga;
sökte, och fann - en ödemark.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter