De blindas dag

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

När sista prakten flammar
av lundarnas fackelfest,
i låg och vänlig kammar
jag sitter som din gäst.
Det finns ej ljus på bordet,
fast dagens glans är svag.
I dunkel löper ordet
i kväll, på de blindas dag.

Som georginers låga
det brinner kring västerns port,
där Flora ut vill tåga
från denna höstens ort.
Det är som i blödande floder
förrunne all sommarens själ;
och dock för dig, min broder,
finns inget sommarfarväl.

Men båda två vi stamma
från samma rika hus.
Oss födde natten till samma
benådade, furstliga ljus.
Jag har ett ord som vill tona
med kvällens mjuka vind,
ett ord som vill försona,
att jag fick arv och krona
och du, min broder, är blind.

Bland röda georginer,
som smycka den blå kuliss,
en stjärna går fram ocb skiner
som pingstens gula narciss.
Men höst som festligt prålar
och rymdens och jordens vår,
du ser dem i färger och strålar
som intet öga förmår.

Och nu jag blicken sluter
från dagens irrande färd
och gästar i stilla minuter
din egen förborgade värld.
Du räds ej mörka prången
där jag går vill och svag.
Så led mig på sagogången,
i dag är de blindas dag.

Jag vill de röster höra
dem seende dag ej hör
och öppna fromt mitt öra
för skymningsalfernas kör.
Som regnbågsljus det skiner
kring milda stråkars drag,
det spelar som blå violiner
i dag, på de blindas dag.

Då livets bjärta fackla
förbrinner blekt och matt
och båda blint vi vackla
mot samma stora natt,
vem vet vad mörkrer skall gömma?
Men, blinde broder, jag vet,
att ingen som du kan drömma
om sol och salighet.



Hösthorn (1927)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter