De brandskadade eller sällskapsspektaklet

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Den brandskadade

eller

sällskapsspektaklet.



Att hjälpa brandskadade säkert är skönt,
Men illa blef jag för min godhet belönt.
        När Växiö i lågorna
        Hade gått opp,
        Då börjades plågorna,
        Släcktes mitt hopp.

Ett sällskapsspektakel tre kvällar å rad
Beslöt man att ge i min födelsestad,
        Så att de behöfvande
        Finge en skärf.
        Barmhärtighetsöfvande
        Blef mitt fördärf.

Nu utdeltes rolerna – osälla dag! –
En af älskarinnorna äfven blef jag,
        Och målargesällerna
        Sattes i gång,
        Och småstadsmamsellerna
        Höjde sin sång.

Min älskare, ack! blef en löjtnant så ung,
Så vacker, så stolt! Han såg ut som en kung.
        Vid repetitionerna
        Hvarje en kväll
        Jag hörde på tonerna,
        Bäfvande, säll.

Han hade en röst – hur förförisk den var!
Han hade en blick – hur förunderligt klar!
        Jag brann och jag spelade,
        Äfvenså han,
        Och aldrig vi felade,
        Dikten blef sann.

En kyss, enligt rolen, han skulle mig ge,
I början jag lät dock det »stygga» ej ske.
        Jag böjde mig, bäfvande,
        Undan var gång.
        Men snart blef hans sträfvande
        Krönt, utan tvång.

Ack! mellan kulisserna (det var en skog)
Han jagade dufvan – och byten han tog.
        Ty mot hans bemödande
        Fanns ej reträtt;
        Hans kyssar, de glödande,
        Tämde mig lätt.

Ett förkläd’ jag hade väl i tant Sofi,
Men gumman var gammal och kunde ej si.
        Trygg var för syrpriserna
        Älskaren min:
        De andra aktriserna
        Hade hvar sin.

Och vi repeterade ständigt och jämt,
I synnerhet famntaget – ej mer på skämt.
        Champagnen, den susande,
        Kom nu härtill.
        Att styra det brusande
        Blod stod ej till.

En röfvaregrotta i skogen det var,
Dit drog han mig sakta i mörkrets förvar.
        Med kyssar, otaliga,
        Vann han sitt mål.
        Jag, arma, osaliga,
        Föll – ur min rol.

Och aftonen kom – och jag spelte så väl,
Ty tragisk jag var båd’ till kropp och till själ.
        Från grottan jag rysande
        Vände mig bort.
        Min framgång var lysande,
        Fast den var kort.

O, akta dig, flicka, att träda på scen’!
Du mer eller mindre däraf skall ha men.
        Gif de ruinerade
        Städerna hin!
        Vet, jag »repeterade»
        Mig till ruin.

O, akta dig, flicka, som männerna tror!
Strax efter spektaklet min älskare for.
        I tårar jag badade,
        Böjd, utan stöd.
        Jag arma, brandskadade,
        Vore jag död!

*


Dikter af skämtsamt slag

I. LYRISKA AF BLANDADE ARTER.


Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)

  • Fjärde delen
    • Dikter af allvarsamt slag, I. Lyriska af blandade arter.
    • Dikter af allvarsamt slag, II. Förtäljande.
    • Dikter af allvarsamt slag, III. Dramatiserande
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter