De förtrogna.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

   »Mössan, ack, den lilla nätta!
Hvad den klär dig, söta du!
Din förlofning nu berätta,
Samt hur du till slut blef – fru!
Minns! jag har för länge sedan
Fått ditt löfte redan.

   I pensionen hos fru Vestman
Svuro vi – och bytte ring, –
Att den första, som fick fästman,
Skulle tala om allting
Här är ringen! Låt mig höra!
Jag är idel öra.»

   »Ack, du är en liten fjolla!»
Svarte unga frun och log,
»Flickans ed kan frun ej hålla,
Kära barn! det vet du nog.
Låt oss vänta, tills du funnit
Hvad jag re’n har vunnit.»

   »Tror du ... fy! ... hvad du kan vara
Equivoque och stygg ... min sann!» ...
Sade flickan, brydd, »men svara!
Något ... du väl säga kan ...
Gå historien igenom! ...
Rent är allt dem renom.»

   »Nej, jag aldrig förr hört maken!»
Skrattade vår unga fru,
»Du förstår att vända saken ...
Något ... det är mycket ... du! ...
Hör dock början, - om ej slutet, –
Hur mitt band blef knutet!

   Konstigt blefvo vi bekanta,
Skall du veta, han och jag;
Ty hans fot, den rätt bastanta,
Kom att trampa min ett tag.
Det var just på Oscarsbalen.
Hvad jag led af kvalen!

   Men nu blef han så bedröfvad.
Han så mildt om tillgift bad,
Att min smärta snart blef döfvad,
Och jag smålog åter glad.
Så vet Amor att bereda
Vällust utaf sveda.

   Och så kom han hem ... och mamma
Tyckte, att han hygglig var,
Och jag tyckte ... just det samma, ...
Och så kom han alla dar.
Men en ruskig kväll, det var i
Slut’ på januari – –

   Evigt jag den kvällen minnes.
Mamma var hos tant Margret,
Och jag satt där, tung till sinnes,
Som man är ibland, du vet, ...
Då kom han, den kära gästen ...
Du kan gissa resten...»

   »Gissa? fy hvad du är sluten!
Hvad begriper jag det där!
Nej, du måste lösa knuten,
Det väl ej så farligt är ...
Hvad som skickligt går till väga,
Kan man gärna säga.»

   »Ack, din skälm! hvad du kan plåga
Fruar med din envishet! – –
Nå, mitt hjärta stod i låga,
Och jag nästan tror jag grät,
Och jag ville fly, men ... dröjde ...
Och sitt knä han böjde.

   Och sin famn mot mig han bredde,
Min besinning var förbi.
Herran vete, hur det skedde,
Men, nog af, jag ... föll däri.
Så, min vän, blef jag förlofvad
Och med ring begåfvad.»

   »Du ej stanna får vid detta!
Sådant alla dagar sker.
Söta, snälla du, berätta
Bara litet, litet mer,
Om ditt bröllop och hvad mera
Som kan intressera!»

   »Flicka! punkt det nu kan vara.
Jag som brud var klädd i hvitt,
Och när våra gästers skara
Farit hvar och en till sitt,
Blef det ändtligt tyst i huset,
Och så släcktes ljuset...»



Dikter af skämtsamt slag

I. LYRISKA AF BLANDADE ARTER.


Samlade arbeten af Wilhelm v. Braun (1902)

  • Fjärde delen
    • Dikter af allvarsamt slag, I. Lyriska af blandade arter.
    • Dikter af allvarsamt slag, II. Förtäljande.
    • Dikter af allvarsamt slag, III. Dramatiserande
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter