Den fattige utvandrarens sång

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

1

(Så länge han stannar i de stora städerna.)

Främmande går jag i främmande land;
Knappast en själ mig förstår.
Ack, hvarför drog jag från fädernas strand!
Här som en skugga jag går;
Redan af solrök, maskiner och dön,
Vanvett och spring jag fått nog.
Bättre jag trifdes i torpet vid sjön
Hemma i susande skog.

Visst var det ringa och klent, det förstås;
Det var mitt eget ändå.
Här utaf »runnare» illa jag klås;
Kassan vill icke förslå.
Stojet och bullret beklämma min håg -
Ack, att jag vore igen
Hemma i skogen vid glittrande våg:
Tystnad och frid fans kring den!

Trofasta hjertan mig älskade der,
Vänliga blickar jag fick.
Visst var mitt lif icke fritt från besvär,
Stundom det baklänges gick;
Stundom vi lefde på vatten och bark,
Snärjda i armodets garn:
Men jag var modig och kraftfull och stark,
Lycklig med hustru och barn.

Här går jag ensam i verldsstadens brus,
Sörjer och tänker på dem;
Tänker på vattnets och björkarnes sus,
Tänker med sorg på mitt hem.
Knuffad och trängd, som en skugga jag går,
Maktlös som aldrig förut.
Vånde jag låge i kyrkan på bår,
Vånde, att allt vore slut!

Här springer folket hvarandra omkull,
Aflas och skriker och svär,
Mammon är gud: för en spottstyfvers skull
Tål man de största besvär.
Öfverfullt är här. Omöjligt jag kan
Tjena mitt dagliga bröd.
Hvad skall jag göra, jag fattige man?
Snart komma hunger och nöd!

Hade jag vingar som stormfågeln har,
Flöge jag hemåt på stund.
Men jag är fast och får allt stanna qvar,
Dyster i botten och grund.
Galen jag var - jag det säger till slut -
När jag fann Sverige för smått!
Hade jag vetat, hur'dant här såg ut,
Aldrig åt vestern jag gått.




2

(Ute på landsbygden.)

Ja, nog var jag sjuk till min kropp och min själ,
Och tankarne hvälfdes så tunga;
Men nu skiner solen, och all ting är väl,
Och nu kan med glädje jag sjunga.
Jag känner mig fri som en fågel, hvars bur
Ej pinar med jerngaller mer;
Jag ser ingen gata, jag ser ingen mur,
Blott solljus och grönska jag ser.

Hur härligt, när arla i morgonens stund
De rodnande skyarne delas!
Hur skönt, når i solbelyst, grönskande lund
Af tusende fåglar det spelas!

Hur friskt, när kring prärien nordbrisen gnyr
Med budskap om frihet och hopp!
Då vidgas mitt hjerta, och ledsnaden flyr
Som töcken, när solen går opp.

Jag plöjer min jord - hon är min, må ni tro -
Och plogen går lätt, när man sjunger.
Jag skördar min säd. I mitt fredliga bo
Det fins hvarken törst eller hunger.
Jag sköter min ladugård dag efter dag,
Jag sysslar med ankor och höns;
Ja, ingen kan ha det så präktigt som jag,
Fast förr var jag dum som en Jöns.

När qväll'n faller på, och min pipa jag tändt,
Helt ensam på fälten jag vankar
Vid stjernornas ljus från det blå firmament:
Då vakna sa sällsamma tankar.
De flyga till torpet, det ringa, vid sjön,
Der Anna med barnen gå än;
Då fylles mitt bröst med en brinnande bön,
Att snart jag må se dem igen.

Hurrah! nästa vår är jag välbergad karl,
Och då, om mig vingarne bära,
Med jublande fröjd öfver hafvet jag far
Och hemtar hit öfver de kära.

Af björkarne, bergen och sjön ett farväl
Jag tager - och svider det ock,
Så värmes af mäktiga känslor min själ,
Så fröjdas mitt hjerta ändock.

Förty jag är fri, och min Anna är fri,
Och fritt mina barn kunna andas!
Ej in era med malört, med fräckt tyranni
Skall sällhetens bägare blandas.
Gud skydde mitt älskade fädernesland -
Den bönen jag beder hvar qväll -
Ty snart, om det sprängs ej, förbistringens band,
Står öde hvar bondemans tjäll.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter