Den rike ynglingen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[1]

Innehåll

[redigera] I

Jag är den rike ynglingen;
på stranden av Jordan
du ser mitt tegeltäckta hus
bland stockros och tulpan.
Dess vimpel med sin inskrift står
i vinden som en rem:
"Här bor den rike ynglingen
och här är glädjens hem."

Du ser mig gå på älvens strand
i all min ståt och kraft.
En klocka hänger vid min länd
med gyldene petschaft.
Du ser mitt humlebruna skägg
och hårets oljoskog,
jag är den unge Simson lik
som vägens lejon slog.

Nu varm, välsignad sommar står
kring nejden där jag bor.
Bland skepling beta mina får,
bland mjölkgräs mina kor,
och solsken rinner i min råg
som honung och som smör
och glänser på min blanka hatt,
mitt ädla spanska rör.

Min rygg är rak och i mitt bröst
en mäktig yvan bor,
förty min ungdom är så sund,
min rikedom så stor.
Flyg, slagörn, över mina fält,
löp, kronhjort, i min park!
Som I min håg är konungslig,
högt farande och stark.

Du näktergal som vilar dig
i liljkonvaljedal,
ett budskap vill jag dig betro
om ensamhetens kval.
När sköna kvinnor vandra ut,
då sitt vid stadens tull
och sjung om rike ynglingen,
att han är kärleksfull.

I Salomos och Davids borg
en prisad hövding bor;
har han en dotter oförmäld
i all sin ungdoms flor?
Finns öster- eller söderut
en hednisk visdom än
som kan förkunna livets konst
för Judalandets män?

Ty jag vill leva utan sorg
och öda friskt och sällt
vad mina fäder dragit hop
med ocker och med svält.
Min flagga vinkar varje dag
åt allt Jerusalem:
"Här bor den rike ynglingen
och här är glädjens hem."

[redigera] II

Låt oss hurra och surra: hej, kummin och pickardång!
Jag har smäktat, ja, så länge, jag vill skalkas en gång.
Se vad lustiga publikaner! Giv starköl och malvasir!
Jag vill dricka för min törst, se’n vill jag dricka på pläsir.
Må tärningar trilla som ärter i min sal
och månen stå stilla i Ajalons dal.

Vad bjuder, vad sjuder du i grytan, min träl?
Sa’ du kabeljo, usling? Jag vill slå dig ihjäl.
Gack ut i min kryddgård, tag mejram och spenat
och betänk dig att reda en ädlare mat.
Ty möraste höna och läckraste gris
skola vara min sköna och dagliga spis.

[redigera] III

Jag vilar i vaggande armar,
vid hundstjärnans skimmer jag dansar.
Hör kattornas vinande tarmar,
se hästarnes flygande svansar!
Ett hundrade brudar med slöjan på svaj
fira var afton sin eviga maj,
hundrade majbrudar, aj, aj, aj!

Här spritter som blomster för ilen
vad länderna härligast bjuda,
de smärtaste vassrör från Nilen,
de fastaste midjor i Juda.
Av ljuvaste vällust i kammaren full,
knäpper jag rocken med knappar av gull.
Skåden dock brudgummen, lull, lull, lull!

Men het över hjärtat blir slöjan.
Små vänner, nu vilja vi rasta.
Se glittret av silver på tröjan
i skuggan som cedrarna kasta.
Kom, skönaste dotter av Farao!
Högt i mitt förstliga hus skall du bo,
floden skall vyssa dig: ro, ro, ro!

[redigera] IV

Jag gick mig ner till stranden, det var en sommarkväll.
Jag hade druckit dyrbart vin men kände mig ej säll.
Jag hade flytt från balen,
som jagad ut ur salen
av mina egna pukors ljud med hån och öronsmäll.

Jag stannade hos barnen som lekte vid min båt.
De singlade kiselskärvor, jag singlade plåt på plåt.
Jag tyckte jag vart blottad
och arm och illa lottad,
men det var icke därför mitt bröst var fullt av gråt.

Nu drevos mina hjordar hem över älvens bro;
där gick den fromma tacka, den sedesamma ko.
De ville icke se mig
och ingen hälsning ge mig,
men slöa brodersblickar mig gav en oren so.

Jag blygdes för min uselhet och drog mig bort i smyg,
och uppåt längs Jordanen jag gick väl milen dryg.
Då mötte jag bland träden,
där vägen lopp ur säden,
en skara män och gubbar med fångst och fisketyg.

Den förste gick med klumpfot och bar en frodig sik.
En annan bar en liten ål, så mager som en spik.
Den tredje och den fjärde
de fraktade en mjärde,
besatt med fjäll och sjögräs från fiskafängets vik.

Den femte gick i ledet så hjulbent som en tax
och släpade på kutig rygg en lång och dråplig lax.
Den sjätte och den sjunde
de sleto allt de kunde
med noten, buren högt på bår emellan åkerns ax.

Jag minns en till i skaran; han förde spö och håv
i sina händer, knäppta som till vår Herres lov.

Det var som än han setat
och sett på sjön och metat --
så drömmande och stilla hans milda anlet sov.

Han kallades Johannes, och han var ljus och ung.
Men efter kom en annan så luffande och tung.
Hans rock var ful och riven,
hans uppsyn var som kniven,
och han var svart i synen och bar så stor en pung.

Men avskild från de andra gick en man i styrkans år.
Guds klara sommar var hans blick och bjugg i som hans hår.
Nu kom han till min sida:
"Si, jag går bort att lida.
Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går."

Då svallade mitt hjärta; på stranden sjönk jag hän
och daggen låg i gräset och vätte mina knän.
Jag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn.


  1. Synes ha varit en annan rik yngling än den i evangeliet omtalade, som kunde berömma sig av att ha hållit alla buden från sin ungdom.




Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim

Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim

Fridolins lustgård - 124

Dalmålningar, utlagda på rim - 164

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter