Den skapande nyskapade

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Han dog från jordens yta förtvinad av laster och självsjuka. I tusen år fladdrade han maktlös i Abyssos bland förtvinade själar. I tusen år slumrade han sedan i dödsriket. Han vaknade ensam på en ung stjärna, där liv ej ännu levat, där land nyss stigit ur vatten och där allt var nyfött ur Kaos. Kval drömde han ännu vaken och maktlös trodde han sig ännu.

När jag ler,
uppstår ljus,
är jag vred,
glöds
allt,
när jag ser
på stoft ned
föds
ur grus
gestalt.
I minsta skreva
som min blick
överfor,
där jag gick,
växt vill leva,
frö gror.
Allting sväller och bävar
av önskan till liv,
där min blick svävar
och menar: bliv!
Där liv stannat,
liv som flytt,
föds på nytt,
jag kan ej annat,
vill jag eller icke vill,
liv blir till.
Gyttjan ältar
stoff i sig begravet
ut till ödleform,
vältar
sig i havet
ut som val i storm.
Grus vill krypa,
regn vill drypa
ned som knott,
där jag gått.
Denna gåva är för ny,
jag vill fly,
jag vill sova.
Stig ej levande ur vågen
glad i hågen,
yr och vild,
du min egen bild.
Du är lik mig,
dock din röst
är en mös,
mer och mer du blir till kvinna,
hölj dig, vik mig
ifrån livet, giv mig lös,
hölj ditt bröst,
alltför fager är din hy,
jag vill fly,
hölj dig, släpp mig, du jaginna!
Ämnar med kyssar du
strax mig gilja,
föder du, vyssar du
nyfött barn, dig givet
strax?
Mig är livet
mot min vilja
alltför formlätt vax.

Står jag och stirrar
ensam på stranden,
genast förvirrar
mitt öga sanden.
Sanden fordom i slummer
blir till kravlande hummer,
närmaste stora sten
vandrar på sköldpaddben.
Såg jag i djupet,
ur protoplasma krupet,
i milliontal yngel av skimrande fiskar sken.

Ser jag åt ljusfylld luft
-hjälp mitt förnuft-
vingar och fågelskoft
vifta och röster sjunga,
andas jag, rosendoft
fyller min lunga,
lövskogar gunga
ur intet fram,
blomrankor spira
upp och vira
sig om var skogens stam.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter