Den trettonde Mars

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
Utöfver lejonbacken,
Han stod där så stel, så spänd och rak
I den trånga blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
Bak serafimerstjärnan,
Och tankarne hvirflade af och an
I den arma pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvifladt slätt,
Så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
Därtill en Herrans smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
Åt den korsikanske Lucifer
Och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
Det var att himlen förtjäna;
Men därför hade han Finland mist
Och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
Och så den långa reträtten,
Oduglighet, svaghet där minst han tänkt --
Och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
Rebellen -- det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg --
I dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Hvad helst han gjort
Haft bifall af grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
Så snart han talat i nåder ...

Liksom från tingens sanna gestalt
Den skymmande slöjan flugit,
I blixtbelysning han såg nu allt:
De hade blott ljugit -- ljugit.

O, dessa hofmän med fruset smil,
Prelater med ja och amen
Och dessa festtal i öflig stil
Om Gustaf och Vasastammen!

Lögn -- idel lögner så långt han minns:
Ministrarnes reverenser,
Då han från skötet som tre års prins
Gaf sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
Men sanning ej för ett öre!
Så vardt han en hög, absolut suverän --
Hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
Men när han färdat ut order,
Det blödt och betalat, som det har bort,
I kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
Ett landtvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
Mot fiender ute och inne ...

Då ljödo trumslag vid början af bron
Och inför konungens blickar
Allt närmare kom en ung bataljon.
På dem kan jag tro! han nickar.

Men hvad är detta? Än hit, än dit
Gevären svaja eländigt
Och mellan leden i kompani’t
Hvad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
Den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka af köld
Med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
Af svaghet omkull på marken,
I silverringklockan griper då
Med feberifver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
Han träder med handen knuten:
Hvad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!

Till svar en stammande, skrufvad fras
Om vinterkylan som suger,
Om patriotiska afskedsglas ...
Ut! -- ropar kungen -- ni ljuger!

Och åter ensam, emot sitt bord
Han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord.
En stråle af ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
Blott skilda utaf den tunna
Skulpterade dörren, re’n sammanträdt
De männer som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
Af sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
Men kommo att tala -- sanning.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter