Den tyckmyckna

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(Med anledning af något, som passerat.)

Vacker, söt och älskvärd är hon.
Stolt sitt lilla hufvud bär hon.
Känner makten, härligheten väl af sina sexton år.
Ur pensionens brunn hon öser
Visdomsskatter gladt och löser
Lifvets gåtor lika ledigt som hon löser upp sitt hår.

I pensionens bakugn gräddad,
Fint med franska kryddor bräddad,
Skiner hennes bildningskaka så som sol'n i Karlstad plär.
Ja — men «kaka söker maka«.
Derför, all kurtis försaka
Kan hon inte, men hon fordrar, att han «vetenskaplig« är.

Jord och himmel hon förklarar,
Frågar allt och allt besvarar,
Lika slängd uti logiken som i metafysikan.
Älskvärdt matt, med halfsläckt öga,
Skapelsens mystärer höga
Pejlar hon och «arfsproblemet«, känner hon som ingen ann'.

Kil- och stenskrift hon begriper.
Ja, bevars... och om det kniper,
Kan hon smälta ned ett hjerta, vore det än hårdt som sten.
Se, hur hon i skogen «skalar«.
Höga berg och djupa dalar
Blottar hon samt ättehögens poesi i form af ben...

Verldens «hjeltar« och «hjeltinnor«,
«Store« män och «stora« kvinnor
Hon föraktar, men studerar deras kärleksäfventyr.
«Kärleken är lifsprincipen.
Han är evig« — men begripen:
Han från en ros till en annan likt en rusig fjäril flyr...

Ingen så som hon kan länka
Kedjan mellan tro och tänka:
Tron är skal, men tanken kärna — tanken snörlif, tron turnyr.
(Flicka! ej ditt vett förslösa,
Tag ej fasta på — det lösa.
Du är vackrast i din egen, din naturliga paryr!)

Aldrig kan hon vara stilla.
Hit och dit hon far den lilla,
Ett förkroppsligadt och älskvärdt mobile perpetuum.
Juridiken, politiken
Dryftar hon — i estetiken
Tål hon «känslan» ej, men är dock sjelf dess evangelium ...

Skall då ingen kunna locka
Henne annan frukt att plocka
Än den sura kart, som kunskapsträdet bär på ondt och godt?
Skall hon ständigt diskutera,
Forska, grubbla, disputera,
Läsa, skrifva?... skall hon aldrig «få en man?« Jo vänta blott ...

Hon, som giftas-oket hatar,
Hon, som alla karlar ratar,
Utom lärdomsljus och snillen — hon (det svarar tiden för)
Skall, när hennes år sig dubbla,
Brusten se sin granna bubbla
Fast hon nu så «vetenskapligt« hård mot Amors pil sig gör.

Han skall hennes pansar bräcka,
Hennes hårda hjerta knäcka;
Hon, som med «en lunsig grofsmed» nu sig icke gifta vill,
Skall, när åren börja tynga,
Med en karl som forslar dynga,
Klifva gladt i brudsäng, vänner! — ja — och tacka Gud dertill ...



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter