Det döda barnet till det levande

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[redigera] I. MÖTET.

Hän ur silverdimmorna, som skrida
över månbelysta fält sin stig,
svävar jag, o älskling, till din sida,
lindar jag på nytt min arm om dig -
sorgsna, bleka vän, du känner mig?
Än en gång med dig jag ville vandra,
ack! som förr, då över vårt förbund
lyste livets morgonrodnadsstund.
Kom då! låt oss viska med varandra
om vår barndomskärleks milda glöd,
glömmande en stund, att jag är död!

Minns du - själv jag minnes det betagen -
när vi möttes allra först, vi två?
Skön var mötesplatsen, vän var dagen
med sin himmel, strålande och blå:
borgplatåen, högt i famnen buren
av den mossbelupna fästningsmuren,
låg där tyst i solig grönskas prakt,
över sammanstörtade arkader
rosenbuskar ställt sig upp i rader
och på vallen sälg och rönn som vakt:
knappt en vindfläkt andades i bladen,
sabbatsstilla under oss låg staden,
sabbatsstilla glitterströdda sjön,
över esplanad och bastioner
dallrade i djupa högtidstoner
klockors samklang, manande till bön.
Och vi sjönko ned i gräsens vimmel,
badande i blomsterguld och grönt,
jollrande om Gud, som från sin himmel
steg hit ned att skapa allt så skönt.
Över oss, av solens sken bestrålad,
stod en sky på etervalvets rund
stilla, oföränderlig, som målad
med sin gyllne kant på djupblå grund,
stilla, tills en flik vart undanskjuten
av hans byssosskära draperi,
och jag såg som om en glansbegjuten
liten ängel nickat däruti.
Och från drömlik brådförnummen hägring
sjönk min blick till dig, och i ett nu
såg jag, plötsligt rörd av mänsklig fägring,
drömlikt än, att ängelen var du,
och det kom en kyss, en omedveten,
och den enda, som du gav och fick,
men som bud emellan själar gick,
att de äro ett för evigheten.
Barnens kyss vid hjärtats första dyning,
han är morgonsval och ren och skär,
vita vingar som en svan han bär,
fastän purprade av känslans gryning,
så som svanens vinge purprad är,
när på morgnad insjö hän han seglar,
och på en gång samma bölja speglar
dagens första strimmas fenix-glans
och den glans av silver, som är hans.

Helga stund, då så varann vi funno!
Helga klang, som ringde in de år,
som för oss nu kommo och försvunno
likt en enda oavbruten vår!
Vaknad nyss, i daggens pärleglitter
låg vår värld framför oss morgonljus,
luften tonande av lärkors kvitter,
lunden tonande av sagosus,
tills med ens de glada röster veko,
och vad allt du hörde var ett eko,
blott ett dovt och blytungt eko av
mullens fall på kistan i min grav,
och du hör det, jämt förnyat, klaga
slutet av vår korta barndomssaga,
fast du vet, att när en tid har flytt,
börja hennes äventyr på nytt.

*


[redigera] II. BARNENS HIMMEL.

Snart din stig, lik min, skall hinna stranden,
där oändlighetens vågor slå:
lossad dräkt du lämnar kvar på sanden,
och i naken änglafägring anden
sänker barmen i det klara blå.
Halvt i drömmar, halvt i säll besinning,
ser du vitt framför dig sollyst stråt,
friska fläktar leka kring din tinning,
svala böljor gunga dig framåt.
Jordens kuster synas länge sedan
dimmigt tona bort vid österns bryn,
längre, längre gungas du, och redan
stiger, skimrande som aftonskyn,
färdens mål inför din andesyn,
färdens mål: de döda barnens rike -
o, det syns dig härligt utan like,
fast din aning känner det igen.
Från de gröna, palmbevuxna stränder
vinka dig till möte andehänder,
sträcker vännen famnen mot sin vän.
Fanor fladdra i det ljus, som flammar
guld- och rosaskärt på bergens kammar;
och där cederskogen nedanför
slår kring dalar sina dunkla bälten
över de i vårskrud höljda fälten,
o, vad liv du ser, vad lust du hör!
Sånger tona, dalens ekon svara
glatt på jublet från den späda skara,
som i lekar svärmar kring i den,
men med skuldran obevingad än,
medan andra pröva späda vingar
över ängarna i varsam flykt,
och en annan skara redan tryggt
över pinjelunden glad sig svingar,
och mot fjällens branter glånsa många
silvervingar, som i tävlingslopp
trå till andarne på bergets topp,
som av guldmoln, de i rymden fånga,
leka, att de bygga Sion opp.
Högre än, där inga skyar lägra,
svingar sig den flock, som vunnit har
fullutvecklad kraft i vingars par,
spanande, där fjärran syner hägra
från en himmel mera underbar.
Men när änglaskolans klockor skalla,
stannar leken, och de ila alla
hän i flykt och språng från berg och dal
till vår stora sköna lärosal,
där inunder höga valv de ljusa
pelarskogarna som orgor susa,
och av glans från empyréens höjd
tempelfönstrens långa rad bestrålad
ter i bågar och ogiver målad
ännu högre saligheters fröjd.
Dit, min älskling, får jag snart dig föra,
där vi skola vandra arm i arm,
lyssnande till lärarn, som vi höra
undervisa innerst i vår barm.



III.
EFTER VESPERSÅNGEN.

Men om kvällen efter vespersången
styr mot jorden bort ett pilgrimståg.
Helst ibland de små är ju så mången
fäst vid jorden än med kärlig håg.
I vår hulda aftonskymning vakna
minnen av de älskade vi sakna,
och den lille längtar mest igen
till det hem, där han begråtes än.
Tyst, som stjärnan sina strålar silar
i gardinens flor vid fönsterkarm,
nalkas han den bädd, där mamma vilar,
lägger huvudet till hennes barm,
smyger sen i månens sken så sakta
att i sömnen syskonen betrakta
och att leka med de saker, som
han på leksaksbordet bäst tyckt om.
När ett barn från jorden förs av döden,
är det ej för att en mänskosjäl
fjärmas skall ifrån sitt släktes öden,
ryckas utanför dess ve och väl.
Nej, dess bortgång har en högre mening,
och vi äldre komma hit av plikt,
här vi hava ärenden av vikt:
himlen knyter genom oss förening
med vad jordelivets strävan har
än av barnasiniiets oskuld kvar.
I vårt rike springer upp en källa,
genomklar är hennes helga rund,
sakta hennes rena vågor kvälla
upp ur evighetens djupa grund.
Innan jag kom till dig nu i natten,
har jag med en dryck av hennes vatten
ilat hit en tröttad skald till tröst,
en bland dem, som oförfärad väckte
harm hos ett i lögnen fånget släkte,
då de sjöngo ut med klangfull röst
vad de kände innerst i sitt bröst
och, ju bittrare de rönte kvalen
av en småklok, feg och lumpen värld,
grepo fastare om idealen,
svungo djärvare sitt sångarsvärd.
Till envar, som värnar djupast inne
barnets håg i prövat mannasinne
och åt kampen emot nöd och svek
ger sig helt, som gossen åt sin lek;
som, när sorgen kommer, vet att sörja
men, som barnet, kan förgäta den
och, av motgång obesegrad, börja
helig lek med liv och lust igen;
till envar, som strävar upp för höga
bråddjupsbranter emot fjällets bryn
blott av längtan att åt andens öga
vinna äntligen en vidgad syn;
till envar, som för det goda strider,
till envar, som för sin kärlek lider,
är vårt kall att komma någon gång
med en dryck ur livets källas språng.
Nu farväl! Se morgonen är när!
Vävd av stjärnljus, bleknande för dagen,
är den skira skrud, som anden bär,
när han svävar, av sin trånad dragen,
till ett hjärta, som han lämnat här.
Snart skall morgonrodnans första glöd
mellan furuskogens stammar glimma.
Ren förrunnen är vårt mötes timma,
vad du kvar vill hålla är en dimma -
älskade, du vet, att jag är död!



Viktor Rydberg - Dikter

Första samlingen

Otto Borchsenius ägnas dessa blad

Andra samlingen

Till min hustru

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter