Det förhastade löftet

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En ung och vacker muselman
uti sin koja fridsamt bodde,
på sin profet helt enkelt trodde,
av ingen lyckans gunst berodde ...
hans namn var annars Azolan.
Vem var väl from om icke han!
Och därför honom också hände
- vad just ej ofta hända plär -
att generaln för änglars här
en vacker dag till honom lände.
"Jag känner," sade han, "rätt väl
din dygd, och nu du skall få röna
att jag den värdigt skall belöna,
så sant jag heter Gabriel!
Jag av Medina och av Mecka
dig genast nu till iman gör
med all den makt, som vederbör
att lydnad få och vördnad väcka.
Dig skall all jordisk ära ske ...
men du ett löfte måste ge
att aldrig någon flicka se
och ännu mindre våga röra,
men med ett heligt leverne,
utav min nåd dig värdig göra!"
Den unge mannen lovade
- visst var han något oförsiktig,
men lägenheten var så viktig
av heder och av tionde. -
Vår iman nu man skulle tycka
- så obetänksamt dömer man -
helt lycklig i sin nya lycka
och glad och nöjd ... Det var ej han.
En längtan i hans sinne brann,
en röst beständigt honom sade,
när han steg upp, när han sig lade:
"O, ömkansvärda Azolan,
om du din ed tillbaka hade!"
En gång i detta sinnesskick
han möter unga Adilina ...
Vid hennes åsyn, hennes blick
farväl med Mecka och Medina
och imans härlighet och prakt!
"Vad båtar," sade han, "en ära,
som endast skulle mig besvära?
Vem kan emot en skönhets makt
nog andeligen sig besvära?
Nej, ödet har mig förelagt
att Adilinas bojor bära" ...
Bäst som han detta hade sagt,
sågs överängelen helt nära,
som kom att honom förebrå,
att obetänkt han kunnat så
ifrån sitt helga löfte vika ...
"Du fåfängt härom må predika,
o, himmelrikets envoyé!"
utbrast vår ömme älskare.
"Att neka mig en älskarinna,
fast annat allt du, som jag kan finna,
gjort gäck utav din tjänare.
Nej, hela imansvärdigheten
med all dess glans jag ger igen,
och ifrån denna stund, min vän,
jag blott mig håller till profeten,
som, då han lovar saligheten,
med vackra flickor bildar den.
Farväl! Dui till den ort kan fara,
från vilken du dig sänkte ner.
Men jag mig aldrig lycklig ser,
där Adilina ej får vara."

(1788)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter