Det stora undret
Tyst! Nu är allting stilla - striden ändad,
så sällsamt hastigt som en dröm, som far -
den långa, långa gryningskamp fulländad,
och solen stiger, strålande och klar.
O, vad är detta? Har då all min villa
och strid blåsts bort liksom ett korn av damm?
Var stilla, hjärta, och min tanke, stilla!
Du får ej störa det, som nu går fram.
Vart har de flyktat, mina vilsna frågor?
Jag kan ej fatta vikten, jag dem gav.
Vad göra mig nu tusen kval och plågor,
när udden av dem alla brutits av?
Nu vill jag möta alla skilda öden
med öppna armar, utan rop och knot.
Jag åtrår varken livet eller döden -
jag är en skål, som fylls och tar emot.
Jag är en källa, vilkens stilla vatten
skall spegla skyarna, som gå förbi.
Ja, jag vill spegla dagen liksom natten
av andakt full, från hopp och fruktan fri.
O, vad är detta? Säg, ha himlens grindar
på sina gångjärn ljudlöst vridit sig?
Nu må jag drivas fritt av alla vindar -
från detta kunna de ej driva mig!
Aktivera autouppdatering av kommentar
Anonym användare (e938396bc8)
Permanent länk |
Anonym användare (1091f0d75a)
Permanent länk |