Dialog (Stagnelius)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

»Älskade Vän!
Vakar Du än?
Hör Du min röst?
Skänk då ur fenstret en blick till min tröst.
Ute står älskarn i parken och skickar
Upp till din kammar försmäktande blickar.»

Sagtare då!
Kan Du förstå.
Solgudens ljus
Flyktade knappt, och än vakar vårt hus.
Mamma nyss handen till afsked mig räckte
Nyss Thestylis elden i köksspisen släckte.

»Aftonens tår
Radar mitt hår.
Kärlekens glöd
Fräter mitt hjerta och vållar min död.
Quällarne fåfängt Olympen förgylla –
Skall min förhoppning då aldrig sig fylla?»

Eviga tal
Om lågor och qual!
Säj hvad du vill!
Skynda! snart stänger jag fensterna till.

Häftigt i nattvinden flaxar min hufva.
Quällen är kulen – jag fruktar för snufva.

»Quällen är skön.
Dunkel och grön
Boklunden står.
Gullröd ur vågorna fullmånen går.
Liljorna dofta och foglarnes quäden
Lockande ljuda från bugande säden.»

Stjernornas här
Med glitter beklär
Himmelens rund –
Inne är midnattens sorgliga stund.
Vandra, o Herman! till hyddan tillbaka
Och kärlekens griller för hvilan försaka.

»Grufliga Mö!
Bjud mig att dö,
Bjud mig ej gå!
Segra jag måste i afton ändå.
Mins Du, o grymma! det löfte Du gifvit?
Må grafven mig sluka om narrad jag blifvit!”

Herman, o hör!
Grufligt Du stör
Oskuldens frid,
Väcker passionernas eviga strid.
Sömnen jag hittills hvar afton fått smaka –
Snart kommer väl liden alt sucka och vaka.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter