Dröm

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Nordfl 6.jpg

Uti en dröm ej längesen
jag såg en grupp av tvenne sälla
på väpplingen i Elysén
bredvid en lagerskuggad källa.

Det var "den svenska Uranie"
och "Daphnes" skald invid dess sida.
En synbar djup melankoli
sågs över hennes hamn sig sprida.

"Camillas sångare, o hör,"
- så vid en halvsuck föllo orden -
"man dig en präktig lovsång gör
och mig en bitter harm på jorden!

Säg, har jag ej till klagan rätt?
Serafer! Gyllenborg mig glömmer
och nu - ack, så är världens sätt -
en annan varelse berömmer!

Med vilken bragd av vitter själ,
- säg mig - förtjänte hon väl detta?
Hon aldrig läst ett ord i Bayle,
som Kellgrens skugga vet berätta.

Jag skrev mitt hela köns försvar,
som alla minnen än förvara,
och hon törhända nödigt har
att könet henne må försvara.

Mitt snille på ett vidsträckt fält
gjort färder, som man vet, ej korta
och fört mig bort långt över Bält,
och hon ... är nästan aldrig borta.

Nej, aldrig fann hon mina spår ...
Säg, varför hon ett lov förskyller?
Det finns ju ej ett enda får
i hennes stackars två idyller!

Ett lov av Sveriges skaldefar
- O, Creutz, se djupet av förtreten! -
kan henne bli - vad mig det var -
en lyftning till odödligheten.

Likväl" - så fortfor denna hamn -
"vi bör mig sådan fruktan röra?
Så svag förtjänst, så ringa namn,
vad anspråk kunna de väl göra!

Och huru häpen, huru brydd
lär hon sig icke nu befinna,
ej van vid muntran och beskydd
och utan hopp att bifall vinna!

Med vilket fruktlöst huvudbråk
i nitet att sin känsla lyda
hon söka skall en ton, ett språk
för att en tacksam vördnad tyda!

Ja, jag är hämnad, hon är dömd ...
Jag min förtrytelse kan spara:
det är ett straff att bli berömd,
då på sitt lov man ej kan svara."

Nu Saffo, lättad i sitt kval
sig till sin ljusa granne vände,
som, leende vid detta tal,
en blick av bifall henne sände.

Jag återsänktes till vår jord,
väckt av den livligaste smärta,
ty, Saffo, dina sista ord,
de funnit eko i mitt hjärta!

*


Så under drömmars svärmeri,
där tanken löper utan tömmar,
var mänska efter sitt geni
gör resor uti sina drömmar.

Att stundom däri talas kan
så sant som om man varit vaken,
vet bäst den vittbereste man,
som gjort sin tur kring zodiaken.

(1798)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter