Drömliv

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Upp i sadeln och bort! Ty du längtar, min skatt,
ty du längtar att svärma på drömmarnas stråt,
och med dig och med mig genom stjärnerik natt
ilar eldige vingade springarn framåt.
Du, mitt älskade barn, på din panna så ren
är en dager, en underlig dager röjd:
är det strålande stjärnors återsken?
är det skimmer av bidande stunders fröjd?

Djupt där inne i viskande skog är ett slott;
mellan rämnade vallar och mossiga torn
trivas rosor och vallmo med tistlarna gott,
och förrostat sen sekler är väktarens horn.
Över fönster, där spindeln har bundit sitt nät,
klänger murgrön kring bågar, pilastrar och tak,
och din aning kan lyss till minuternas fjät
de skymnande valv, i de tysta gemak.

Och din aning kan höra en stämma: förbliv
i den borg, där de slöjade minnen stå vakt,
där du känner det djupa i tystnadens liv,
där du röner det ensligas väckande makt,
där du, frälst utur människobränningens larm,
ur det jäktande intet, som andarne tär,
kan förnimma vid skapelsens eviga barm
ditt innersta djup, att du är, att du är!

Jag skall föra dig in i min riddaresal,
varest Saga oss väntar vid flammande härd
och till välkomst dig räcker en runhöljd pokal
och dig bjuder försjunka i känslornas värld,
och när nattliga stormarna kämpa sin strid,
vill hon söva ditt barnsliga hjärta i ro
med den heliga vaggsång om kärlek och frid,
som är diktad i Eden av oskuld och tro.

Men när morgonen randas, på jägaretåg
skall du följa mig ut över daggiga berg,
du skall gunga med mig över morgnande våg,
där hon välver i gryningens rosiga färg,
genom skogarnas skymning vi ställa vår gång,
genom susande lund, genom vinande mo,
där vid granarnas djupa och mystiska sång
det förgängliga gripes av evighetstro.

Och det liv, som vi flydde, av oro och flärd
har förtonat och sjunkit vid synranden ner,
och två älskande bröst och en drömmande värld
det är allt, och allt annat det finnes ej mer.
För din ande har tänt sig en skönare dag:
på de östliga fjällarnas purprade kam
gå med tankfulla ännen och svärmiska drag
i ett festtåg de tigande timmarna fram.

Och du känner allt mer, hur han strängas, din håg,
till en samklang med skogens högtidliga sus,
och som insjön de himmelska facklornas tåg,
skall du spegla i hjärtat det evigas ljus,
och ditt liv är en strimma i dagrarnas spel
och en ton uti sfärers förklingande ljud,
av det stora, det drömmande hela en del,
som förnimmer, att skapelsen drömmer om Gud.

Då vi vandra vid bäckarnas skuggade lopp,
då vi dröja vid fors och vid skummig kaskad,
skall du skåda med tryggat odödlighetshopp,
huru virvlarna fly med de vissnade blad,
och när månen en spång över böljorna slår
av sitt speglade glitter från strand och till strand,
skall du skönja i drömmar den strålväg, som går
till det eviga hän från förgängelsens land.

Se hur ängarna klädas i svallande flor,
hur de silvrade dimmorna skrida förbi!
O, så lyss och förnim då den viskande kor
utav tidernas andar, som svävar däri!
Och du känner en varsel i bävande bröst
av det djupsta, som seklernas hjärta förnam,
vad av ve och av manande allvar och tröst,
som har sprungit ur siareharporna fram.

Ty de viska, att stridens och smärtans mystär
är fullkomningens villkor och själarnas rätt,
att det drag utav vemod som skapelsen bär,
är av trånad att skåda en ädlare ätt.
Ja, den samklang du njuter är längtan uti,
ty naturen hon bidar, att mänskan en gång
skall förvandla dess drömmande livs harmoni
till en vaken och frigjord och jublande sång.

Det är därför med blommor hon pryds som en brud,
med symboler av all tings förnyelses tid;
det är därför hon provar om våren den skrud,
hon skall bära, när släktet har vunnit sin strid.
Det är frihetens hägrande paradishopp,
som sin skimrande färgprakt i skyarna strör
och i blomman ger safter åt svällande knopp
och ger rosor på kinden åt gossar och mör.

Ty i människans ande ha tingen sin lag:
när med renare öga hon skapelsen ser,
skall ur renare eter en klarare dag
genom blånande rymderna sänka sig ner,
och när skalderna strängarna skönare slå,
skall en rikare prakt över jorden ses spridd,
och ju högre de spanande tankarna nå,
se, dess djärvare spänner sig himmelens vidd.




Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.