Edelweiss
Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sökPå fjället, där molnet siktar
Sin snö öfver öde topp,
Där knappast ett grässtrå sviktar,
Och alp-rosen själf hör opp,
Bland isarne hvit där spirar
En blomma ur grund af gneiss,
Hon gränsen för lifvet sirar
Och kallas för Edelweiss.
Då hösten en dödssång ringer
För blomster i lägre zon
Och stryker med frostigt finger
På kindernas skära ton,
Då rosen sin krona lutar,
Och stormar dess blad förströ,
Då skönhetens välde slutar,
Står Edelweiss frisk i snö.
Däruppe i bergets skrefva
Hon talar ett tänkvärdt ord
Om känslor, som öfverlefva
All fägring och fröjd på jord.
Den kärlek hon troget prisar,
Som rosorna ser gå ut
Och dock, mellan snö och isar,
Än blommar vid lifvets slut.
Aktivera autouppdatering av kommentar