Elden

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Mörkt låg djupet uti död förstening,
outgrundligt, som Allfaders mening,
formlöst, utan ande, utan kropp.
Ingen själ tog upp uti sin spegel
tingens bilder. skapelsens insegel
     var ej brutit opp.

Evigheten, lik en orm i ringar,
låg och ruvade med svarta vingar
uppå världar, icke ännu till.
Rymdens tält låg ouppspänt. För tiden
var ej ännu någon stund förliden,
     och dess ur stod still.

se, det blixtrar! se hur natten randas!
Livet vaknar, känner sig, och andas,
i den grav där fordom döden frös.
Tingen skilja sig med skild förmåga.
Himlen lyfte sig till valv. i låga
     slet sig solen lös.

Öster rycker sig med våld från Väster,
gent mot Norr sin boning Söder fäster,
himlens rosor spricka ur sin knopp.
Dagen växlar över land och vatten,
månan, rodnande och blyg, i natten
     slår sitt öga opp.

Plantan skjuter ur den värmda mullen,
skogens kronor susa över kullen,
blomman stannar vid dess fötter kvar.
Djuren leka. ensam, utan like,
framstår mänskan, och till dubbelt rike
     jord och himmel tar.

Puls i ådrorna utav naturen,
växt i plantorna, och liv i djuren,
Gudalåga, vem har tänt dig an?
Jo, Allfader, ännu känd av ingen,
ville en gång spegla sig i tingen,
     och hans spegel brann.

Ingen harpa stämmes till din ära.
Tiden ler åt Zendas höga lära,
Vestas altar flammar icke mer.
Men ett väldigt tempel än dig hyser,
och ditt övergivna altar lyser
     ifrån solen ner.

Över allt är du, lik himlaanden,
utan föda lever du i granden,
världar äter du, och hungrar än.
Fåfängt forskarn vill ditt väsen fråga:
han förklarar ej din gudalåga,
     men han värms av den.

Säg oss, säg oss, är du ej densamma,
känd som snillets eller solesn flamma,
uti skaldens dikt, i vårens prakt?
När vulkanen eller hjälten ryter,
är det icke samma eld som bryter
     ut med samma makt?

Blickar månen på den öde borgen
nre i natten, o, så blickar sorgen
nre på graven av en ungdomsvän.
Bådas kvällen utav Frejas stjärna,
o, så blickar mången Nordens tärna
     i sin brudstol än.

Himlalåga, när den trötte anden
en gång flyger till de blåa landen,
där han kanske bott för längesen;
härbärgera du den vilsna gästen
och gör honom, som du gör asbesten,
     mera skön och ren.

1805. Omarbetad 1812.


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.