En afton hos fru Lenngren

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Vid Svenska Akademiens hundraårsfest.


[redigera] I.

En kväll i gamla Stockholm -- regnets sus
Och höstens mörker väcka tunga tankar.
I gatuslasket sprids ett dimmigt ljus
Af sjuttonhundranitti-talets dankar.
I blåsten skylten gnisslar på sin stång
Och vandrarn söker tak med hastad gång.

Karosser rulla af till assemblén.
Nu är det tid att stänga -- krämarn menar,
Men ser i fönstren midtemot ett sken
Igenom några almars nakna grenar,
Som in i saln sin sommarskugga bredt
Beridarebansgatan tjugoett.

»Hos Lenngrens är det främmande i kväll!»
Förnumstigt yttrar han till sista kunden,
Och hon, en ärbar sextiårs mamsell,
Blir kvar på tröskeln, trots den sena stunden.
»Är det assessorn, han med frun kanske?» --
»Jaha, hon köper socker här och té.» --

»Det sägs hon skrifver?» -- »Ja, nog är hon kvick
Och bara äkta prima-vara tar hon
Och allt skall vara noga på en prick
Och som ett dockskåp fint i köket har hon.
Hvad allting kostar, hon på öret vet,
Men aldrig knusslar hon en smul för det.»

Det där ha grannarne på reda hand; --
Men herrn i vagnen andra tankar hyser.
I sobelpäls, med stjärna och med band,
Han ser i förbifarten, hvar det lyser --
Och strax det rycker till af obehag
Uti hans gula Reuterholmska drag.

Däruppe finns en liten värld för sig,
En fristad för satirens, skämtets vänner. --
»Ifall man skrattar, skrattar man åt mig!» --
Så »ljusets fiende» instinktlikt känner.
Den krets, som slog ett slag för »sundt förnuft»,
Än hos fru Lenngren andas hemmets luft.

I maktlös harm, att ej han storma kan
Den höjd, där snillet firar sina lekar,
Han rullar bort och stänker ner en man,
Som mellan högarne och pussen tvekar.
Ond och bestört, damaskerna beser
Den öfverstänkte -- men hvad nu? Han ler!

»Just vid fru Lenngrens port -- det var besatt!»
Vår man af obetvingligt löje lifvas
Vid plötsligt minne af Cornelius Tratt,
Som också brukat i damasker trifvas.
En ringa sak, ett flyktigt ingenting
Får tanken fångad i en magisk ring.

Ett namn, ett ord! Figur uppå figur
I blinken syns: -- där kommer hela släkten
I pudrad piskperuk, i uppsatt tur,
I stor panier, i nationella dräkten, --
En brokig vauxhall, full af djärf komik,
Af saftig färg och lefvande plastik.

Han känner dem, han sett dem allihop: --
Helt styf i sin robrong den goda tanten,
En skälmsk kusin med musch vid kindens grop,
Och gamle onkeln sedan -- rädd om slanten! --
En kvinna, själf från världens äflan skild,
I några penndrag ger sin samtids bild.

Ack, tiden är af en så trumpen ton,
Har nyktrat till från Gustafs glädjefester.
Själf svärmeriets stora illusion
Uti en pöl af blod gick ned i väster ...
Upplysning, frihet -- hit de fört alltså!
Man suckar trött och tar sitt ok uppå.

Om i den lund, som sången öfvergaf,
Ett eko väcks, -- det är, när hjärtan brista:
Guitarrn är stum på Bellmans fattiggraf,
Den sprungna bågen läggs på Kellgrens kista
Då är det hon, som fängslar land och stad
Med några visor i ett tidningsblad.

Hon, hvilken få ha sett, än färre känt,
Hur med en rad hon klarar trumpna miner!
Idyllen, -- värre är det ej bevändt, --
Har evigt plats, jämväl ibland ruiner,
Och, kära landsmän, -- sen er blott omkring:
Hur mycket löjligt finns på jordens ring!

Hur hvarje ord i minnet fastna vill!
Den är som kardborrn, denna kvicka meter,
Och halfva Sverge kan den utantill,
Förrän man frågat, hvad författarn heter.
När Ryktet sist gör officielt besök,
»Är inte hemma», svaras från ett kök.

Hvad ställning har hon? -- En assessor-frus,
För dem som sälja socker, té med mera, --
För några är hon damen, i hvars hus
Gustavianer komma och frondera, --
För den, som älskar Sverges ädla sång,
En diktens stjärna utan nedergång.

Här står nu denne man, i regn och höst,
Med blicken fäst på våningen däroppe.
Där dväljs den dolda, som till fröjd och tröst
I tidens malört mängt en nektardroppe.
De lycklige, som äro där i kväll
I snillets och den goda smakens tjäll!

Han dröjer ännu, fast det blåser kallt,
Och ser, hur ljusen tindra klart i taket.
Är lyckan god, han varsnar en gestalt,
En rörlig skuggbild innerst i gemaket;
Men minsta skymt ej föll på spejarns lott --
Hon unnar världen sina sånger blott.

* * *


[redigera] II.

På gatan faller regnet mörkt och stridt;
Men inomhus man glömmer själfva tiden
Bland förmaksmöbler, målade i hvitt,
Med tyg af grönt och lilas-färgadt siden.
Ett par små Hilleströmska taflor där, --
Här en albaster-byst utaf Voltaire.

Ett prydligt brickbord. Bredvid sockerskåln
Ett tékök sorlar trefligt, silfret lyser.
Utur ett litet aromatiskt moln
Värdinnans öga öfver kretsen myser,
Och Chinas dryck i koppar från Rörstrand
Får högre smak som skänk af hennes hand.

Värdinnan -- är hon ung och vacker då?
I denna krets, den bästa Sverge äger,
Ej någon tänkt att gifva svar därpå --
Så står hon hel för dem, i hvad hon säger.
En medelålders fru, om ni så vill,
Ej hög till växten, fyllig ock därtill.

Inunder grekisk bindel hårets flod
Kring hennes hjässa bucklar sig i vågor,
Som litet puder, efter dagens mode,
Strött askfärg öfver -- aska släcker lågor.
Här halp det icke -- elden bryter fram
I ögon spelande af epigram.

Det fina, hvita hullet kläder godt
Den arm, som rör sig där i tébordsstöket,
Den hand, som bläckspår aldrig nalkas fått,
Så litet som en musch af sot från köket.
Fast hennes sånger öfver landet gå,
Carl Peter Lenngren lider ej därpå.

Han anses kärf: -- ett ord är lätt till hands
Vid världens dom, men här i husligheten
Den blick, som hvilar trygg och nöjd i hans,
Ej vittnar alls om »huldhet i förtreten».
I afton är den hedersmannen glad:
Hon åter har en godbit för hans blad.

I gästfritt hem de adertons förbund
Är denna gången företrädt af fyra, --
En krets, som blifvit husvill i den stund,
Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra
På sångmör hämnats för ett modigt ord. --
Nu hålles sammankomst vid detta bord.

I laget Gyllenborg är ålderman,
En äldre skolas vördnadsvärda minne.
Hans sång om »själens styrka» blekna kan,
Men aldrig förebilden i hans sinne.
Hans lugna höghet har ock sitt behag
Som solen på en molnfri vinterdag.

Hans granne, Leopold, re’n hunnit med
En artighet till hvar och en i rummet.
Det hör nu en gång till, -- det är hans sed
Att först så där af bägarn blåsa skummet,
Förrän han ger ur konstfull gyllne skål
Sitt snilles rätta vin i rågadt mål.

Så Rosenstein -- det bästa hjärtelag,
Det klaraste förstånd, som ödet tvungit
In i en tung gestalt med grofva drag;
Och Silfverstolpe, nyttans skald, som sjungit
»Medborgarns» lof och med sin frisinthet
Nyss väckt på höjderna så stor förtret.

I glädtigt samkväm ilar stunden bort,
Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar.
Med något infall, träffande och kort,
Värdinnan ofta sakens kärna råkar, --
Men blott i förbigående, helt blygt och lätt,
Och liksom vädjande till högre rätt.

Re’n uppbrottstimmen nalkas. Nio slag
Förtonande ifrån pendylen dallrat. --
»En bön till vår värdinna vågar jag» --
Tar Gyllenborg till orda -- »Lenngren skvallrat.
Förunna oss ert nya stycke nu!
Den glada festen -- så är titeln ju?»

Skaldinnan får ej neka. Hennes man
I loflig stolthet redan sagt för mycket.
Med purprad kind, med röst, som långsamt vann
Sin stadga åter, nu hon läser stycket:
Hvad täck skalkaktighet, hvad ömt behag
Och dock hvad breda, säkra penseldrag!

En landtlig fest, där oskuld, barnaskön,
Med jordisk glädje står så väl tillsamman
Som fatens rosor, lille Görans bön
Med nyckelharpans surr och folkets gamman.
Hur stormar grusande kring världen gå,
Än ryms i Sverge mången lycklig vrå!

Hon slöt att läsa. Kretsen lyssnar än
Tyst inom sig till ljud från flydda vårar,
Då Gyllenborg sig reser upp igen, --
Hans blick är blank af återhållna tårar.
»Tack!» -- säger han, den hvita hjässan böjd --
»Jag vet, att Kellgren skulle lett af fröjd!

»I namn af Gustafs sprängda skaldförbund
Vår tack för än en afton, ljufligt gången
Bland alla gratier på fridlyst grund!
Tack och farväl -- än lefver svenska sången!»
Värdinnans hand man har till afsked kysst,
Och snart är hela huset mörkt och tyst.

Ur första våningen det ljus försvann,
Dit sene vandrarn blickade så gärna.
Den afton kom, då aldrig mer det brann,
Och blott från minnets hvalf en stilla stjärna
Såg ner på all den dårskap, all den flärd,
Som endast byta namn i samma värld.

Men denna stjärna från en svunnen tid
Nu hit till oss sin fina ljusflod skickar;
Bland mörka moln, bland brytningar och strid,
Vi möta hennes goda, svenska blickar.
Den egna härdens ro och löjets rätt
Hon häfda vill för dagens mulna ätt.

Den ädla taffelrund, som hon höll kär,
Förgäter henne ej vid sekelfesten.
Till minnens högtidståg jag frambesvär
I dag den älskade, den skygga gästen;
Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fått!
Hon skänkte världen sina sånger blott.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter