En fattig munk från Skara

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk,
 jag fattige olärde bortrymde klerk,
 en bortlupen broder bara,
 fördömd av kapitlet i Skara.
 
 Nu är jag en gammal och böjder man,
 åt den onde given av kyrkans bann
 för dråp och trilska och kätteri
 och av kungen förklarad för fågelfri.
 
 Alltsedan Lasse Kanik jag slog,
 de have mig jagat som ulven i en skog.
 Det enda de funno till rätta,
 det var min munkehätta.
 
 Jag var väl en dårlig och genstörtig munk,
 jag tog väl törhända för mången en klunk
 i lönn ur herr Abbatis tunna
 och syndade svårt med en nunna.
 Jag hade armar och ben av järn,
 med löskemän slogs jag i var tavern,
 med konor och gigare drog jag
 och Lasse Canonicus slog jag.
 Och ånger och plåga kom ut därav,
 jag levde i främmande land av drav,
 det självaste svinen rata,
 som det är sagt i Vulgata.
 
 Dock var jag ej än i den ondes klor,
 ty mycket gott i människan bor.
 Jag var på en stormig och villsam stråt,
 som när Väneren kastar en fiskares båt
 och äntligen honom till stranden bär,
 fast sargad och slagen av klippor och skär
 och det som brister och felas
 kan ännu lagas och helas.
 
 Då satte de mig i en nattmörk bur,
 sen drevo de mig, som när vilda djur
 sig trängta att bytet slita
 och riva och gnaga och bita.
 De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat,
 och bitterhet blev mig till dryck och mat.
 Jag kände mig död och dömd och såld,
 en förtappad i satans våld,
 mitt hem var byggt i Gehenna,
 jag ville mörda och bränna.
 Men suset i skogen och forsens röst
 och morgonens sken, som går upp i öst,
 och regn, som i hösten gråter,
 de gåvo mig kärleken åter.
 
 Och daggen och bäcken och fågelens sågn
 och ängarnes blommor och älgens gång
 och ekorrens glädje i granens topp,
 de gåvo mig åter levnadens hopp
 och gåvo mig åter min ära
 och lärde mig ny en lära.
 
 Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
 att någon är utanför himlens dörr,
 ty varje själ därinom går,
 och ingen är get och ingen är får.
 Den gode han är väl ej så god,
 som själv han tror i sitt övermod.
 Den onde han är ej så ond ändå,
 som själv han tror, när kvalen slå.
 Thy skall du ej mycket berömma,
 ej mycket häckla och döma.
 
 Och han, som sitter så mäktig i Rom,
 han får väl utan mig sin dom
 med munkar och höga präster,
 som kalla sig doktor och mäster.
 Och herren, som sitter så stolt i sin borg,
 han får väl att bära, han ock, i sin sorg,
 och sorgen den träffar väl hertig och kung,
 på kejsaren själv faller sorgen tung,
 oich alla på villvägar vandra,
 vi skulle jag banna och klandra?
 
 Och människan vandrar på jorden om
 och ingen vet, varifrån hon kom,
 och ingen vet, vart leden bär,
 och ingen vet, vad livet är.
 Men fram genom långliga strider
 det dagas väl bättre tider,
 då ingen är ond och ingen är god,
 men bröder, som kämpa i ondskans flod
 och räcka varandra handen
 att hjälpa fram till stranden.
 
 Om världen ock min ära tog
 och ensam jag sitter i mörkan skog
 och aldrig skall bättre tider nå,
 så vill jag ej sörja och klaga ändå,
 ty fågelen flyger så glad emot sky
 och solen går upp var morgon ny
 och björken om vårarne knoppas,
 vi skulle då jag ej hoppas?
 
 Törhända, när tusende år ha gått
 som skyar hän över kojor och slott,
 det drager i skogen en ryttare fram
 och binder sin häst vid björkens stam
 och gläntar på dörren och tittar in
 på torftigheten i hålan min.
 Och då får han se mitt fattiga pränt,
 med vildpenna skrivet på pergament.
 
 Då säger han: "Se, han visste, han,
 vad nu är känt av varje man,
 men kostat så långan långan strid
 på jorden i långan långan tid
 - och ändå var han bara
 en fattig munk från Skara!"

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter