En landstrykares morgonsång till solen
Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina, magra och fula.
Sol, vill du höra visor om isen och natten,
vägarna äro hårda och stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.
Sol, varför är du vass som en rispande skära,
finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?
Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Lys mig på mina vägar - du är dock min moder!
Död och brott blommar i ditt bländande bad.
Stackare mig som blott har dig till moder!
Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösas vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skarp som en kniv!
Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig!
Skälvande må jag krypa ihop här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder, gå undan och glöm mig,
sol, vill du inte torka mig - kinderna äro våta!
