En ovälkommen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

KYRKFOLKET hade stigit i båtarne och hissat på. Ut från den gröna viken nedanför skärgårdskapellet gled nu den lilla flottan. I första båten sutto faddrarne med den nydöpte.

- Att kalla gossen för Kristian, det var också ett påhitt, sade moster till faster och stack dihornet i munnen på den unge.

- Åh, det kan just vara detsamma hvad erl heter, och om han nu fått namn efter danska kungen, så är det fint nog, sade faster.

- Ja, men den stackarn får ju ingen namnsdag, när han inte har något helgon, sade moster.

- Det kan vara så godt det, för ingen lär väl möda sig med att fira honom. Önskebarn var han inte, och välkommen var han knappt, sade faster. I andra båten sutto far och mor och de båda vuxna barnen, en gosse och en flicka om sju och åtta år.

- Det här kunde varit ogjordt, sade fiskarfar och girade med rodret.

- Ja, säg det efteråts, svarade mor. Det är inte ens fel att två få barn, och gumman halade på brassen för att f seglet i vinden.

- Förstår väl det, sade far.

- Men du skall vara snäll ändå mot gossen, sade mor.

- Måtte väl det, sade far och knuffade ner sonen från suden, där han klängt sig upp. Håll er stilla i båten, ungar, annars ska' ni få se på håken!

- I tredje båten sutto prästen och de gamles föräldrar.

- Fiskar det bra i Larsmässan? frågade prästen.

- Åh, det krallar, sade farfar. Men herren vete, hvart fisken tar vägen numera. I min ungdom tog man sin vinterströmming på två nätter, men nu är det frågan, om man får någon alls.

- Ja, underligt är det, för jag hade tre varp skötar ute om onsdagsnatten och fick aldrig en fena, sade prästen. Det blir ondt till vintern för folket, och man skulle se sig för, innan man skaffade flere munnar, än man kan stoppa i.

- »Jag sade så, jag också, åt pojken, instämde farfar. »Gården räcker för en kull, men inte för två! Bättre en hemmansägare än två torpare, men jag tror aldrig han får klyfva gården, utan den här sistingen får väl ut och tjäna, han som andra manniskor.

- Det kan vara lika så godt det som att svälta hemma», menade prästen.

- Julisolen sken så hett på fjärden, himlen var idel blått och den nydöpte skrek, om af fröjd eller sorg fick man icke reda på. Snart syntes hemstugornas halmtak mellan alarna vid stranden, och båtarne lågo snart vid bryggan. Folket steg i land och välkomnades med en riklig måltid, som var dukad under ekarna, och efter hvilken prästen tackade Gud för den lycka, hvarmed han välsignat detta hus, och han bad gästerna höja sinå bägare och hälsa den nye världsborgaren välkommen i församlingens gemenskap.

(* Kristian växte upp bland kalfvar och grisar, ty hans äldre syskon voro för stora att leka med honom. Han syntes var född med tvänne egenskaper, som aldrig lämnade honom; den ena var att alltid gå i vägen, den andra att aldrig vara välkommen.

- Hvarhelst han uppenbarade sig, bakom en buske, i en hövålm, under en båt, på en skulle, in i stugan, alltid hette det: "är det du, din otäcka unge?" och hvarhelst han befann sig och det kom någon i närheten, hette det: »alltid skall han gå i vägen».

- Föräldrarne, som på åtta års tid blifvit afvända vid barn skrik och nu kommit något mera till ålders, så att de förstodo att värdera en god sömn, hade litet svårt att förlika sig med det nya nattskriket, hvilket man snart kom att betrakta såsom ett fel, egendom]igt för den sistfödde. Mormor bedyrade förgäfves, att alla barn skrika, och att Hans, den förstfödde, minsann skrikit mycket värre, när han var liten. Det kunde far inte alls erinra sig; han mindes bara, att Hans var ett ovanligt utmärkt barn, som gjort sina föräldrar stor glädje i alla tider. Det var så stor skillnad, så...

- När Kristian emellertid fick så mycket förstånd, att han såg, hur han gick i vägen, så tog han till vana att hålla sig undan, så godt han kunde, och nar han fick se en människa, gömde han sig och sprang ut i skog och mark och gjorde odygd. När han blef något äldre och hans krafter räckte att göra nytta, anställde man försök med att tämja honom, men förgäfves. Han sprang ifrån kreaturen och lät dem gå i åkrarne, han satte bort näten på djup, så att man aldrig fick fatt i dem, och när man sökte efter honom själf, var han borta. Barnet var liksom förvildadt. Man slog honom en gång, på den äldre broderns tillstyrkan, men då blef han borta i åtta hela dagar, och när han sedan syntes igen, var han lika fet och duktig som förut; ingen kunde säga, hvad han ätit eller hvar han sofvit.

- Men Kristian han visste nog det, han. Den klena kost man vanligen bestod i hemmet utgjordes mest af salt fisk, rofvor och bröd. Kristian, som oftast fick nöja sig med hvad som föll ifrån bordet eller hvad som lämnades, kände snart ett starkt behof af kraftigare föda, i synnerhet under de år han växte upp och manbarheten började inträda. Han var hungrig hela dagen, och han gick ut i skog och strand att söka sig föda. Fisk lockade honom icke, ty han bara tuggade sig trött, och de hade ingen kraft i sig. Han sökte varmblodiga djur, och när han fått fatt i nagra fagelungar, åt han upp dem råa. Då kände han, huru hans krafter växte och huru blodet spred en berusande värme i hela kroppen. Samma verkan hade ägg, som han hänsynslöst tog ur sjö fåglarnes bon, hvilka byggde i stränderna. På sådant sätt skaffade han sig en kost, som var mycket bättre och kraftigare, än föräldrar och syskon hade tid och råd att skaffa sig. Och han växte och blef stark, men arbeta kunde han icke förmå sig till. Med sin båt, som han själf slagit ihop, for han omkring i skären och jagade eller äggade, och föräldrarne, som just icke saknade hans närvaro, blefvo snart vana vid att betrakta Kristian såsom utflugen ur boet.

- En vacker vårdag, då ejderdräkten gick fram öfver de yttre skären, seglade Kristian ut med sin båge och sina snaror, mer för nöjes eller tidsfördrif än för nyttans skull, han dödade aldrig mer vildt, än han för tillfället kunde förtära. Han landade med sin båt vid en af dessa kobbar, sorn bilda sista värnet mot öppna hafvet och på hvilka endast sjöfåglar och fiskare hafva tagit sina tillflyktsorter under den tid hafvet går öppet. Kobben var obebodd, men byalaget hade tillsammans uppfört en skär-bod, afsedd till nattläger under fisketiden och äfven begagnad till härbärge åt resande och strandade. Den bestod af ett enda ryggås-rum med jordgolf och afflagade väggar, mot hvilka lafvar voro upptimrade såsom hyllor, den ena öfver den andra, och i hvilka några fårskinn tjänade som sängkläder. Ett par stenar på golfvet antydde, hvar man fick göra eld, och stål och flinta hade sin sedvanliga af alla kända plats mellan bjälkarne ofvanför dörren. Dörren var alltid låst, men var icke svårare att öppna, än det kunde ske med en krokig träpinne, och ansågs hvem som helst hafva rätt att söka sig in, blott han stängde efter sig, när han gick, och lade elddonet på sin plats; ville han visa sig artig eller taeksam, bar han in ett fång gräs eller enris pa eldstaden, ty något träd fanns icke på skäret. I dessa härbärgen var det, som Kristian mestadels sökte sina nattläger och där han anrättade sina enkla måltider. Han kände hvarenda bod på många mils håll, och han visste hvar man låg på de bästa fårskinnen och sof mest skonad af loppor, hvilka eljest voro mycket talrika i dessa slags sängar

- Emellertid, våraftonen var härlig, hafvet låg blått och lugnt Kristian, som lärt sig att icke tro på hafvet, drog upp sin lilla båt och gömde den bakom några stora stenar. Han hade rott mycket och klättrat i strandklipporna, så att han var trött, hvarför han genast gick in i boden och lade sig på den öfversta lafven för att sofva. Han låg så en stund och tänkte hit och dit öfver sin tillbragta dag, öfver sitt lif, dess ändamål och det, som skulle följa efter detta lifvet. Han hade lyft upp takluckan och såg den stålgrå himmelen öfver Sig, såg en och annan stjärna, som bleknade i det dröjande solljuset. Hans religiösa begrepp hade icke blifvit odlade, hvarken af föräldrar, prästerskap eller lärare, och han var icke konfirmerad, men han visste af erfarenhet, att bakom lifvets och naturens företeelser funnos styrande makter, om hvilka man icke ägde någon närmare kännedom. Rörande ändamålet med sin tillvaro hade han icke kunnat vinna någon förklaring. Med lifvets gåta hade han fått driften att uppehålla lifvet Han följde denna drift. Hvad mera? Han åt för att kunna arbeta, och han arbetade för att få något att äta. Jo, men på mellanstunderna tänkte han, eller rättare, han undrade. Han undrade, om dessa hans tankar voro just det där högre ändamålet med lifvet; han erinrade sig, att hans mor talat om, att jorden var en jämmerdal, genom hvilken vi måste vandra för att bli bättre och därigenom värdiga himmelriket. Han fann sig vid närmare eftersinnande hvarken bättre eller sämre från den ena dagen till den andra, och han förstod inte, hur han skulle bli det. Kanske han var ett undantag? Möjligen! Alla de andra aflade ed till landets konung, alla andra betalade skatt, gingo i kyrkan gåfvo tiondedelen af sina inkomster till prästerna, betalade arrenden, skottade snö på hvarandras vägar, köpte och sålde, stämde hvarandra för ting, men ingenting kunde de göra utan att begära lof och betala. De begärde lof att få gifta sig, att bli upptagna i församlingen, i hvilken de voro födda, att få gräfvas ner i jorden, och alltid skulle det betalas; de betalade konungen för att han regerade dem, de betalade domaren för att han dömde dem, prästen för han frälste dem, och bödeln för han hängde dem; de betalade i staden för att staden köpte deras fisk, och de betalade stadens broar, som staden måste äga för att kunna vara en stad. Kristian, som icke gjorde något af allt detta, var således ett undantag, och han slapp väl ifrån allt det där betalandet, därför att han icke ägde något. Däri bestod således skillnaden mellan honom och dem: han ägde icke något! Förr i världen, hade han hort, foro de, som icke ägde något, ut på hafvet och togo af dem, som ägde något. Detta var numera icke tillåtet, och det var rätt, ty Kristian kunde icke finna det tillåtligt, att någon kom och tog hans båt eller yxa ifrån honom.

- Under det dessa halfgångna tankar kommo till och fingo bort i det halfrus, som härskar i en tröttad hjärna, öfverfö1l honom sömnen. Efter några timmars lopp vaknade han vid en kväfvande känsla i bröstet och en förfärlig sveda i ögonen. Han reste sig i bädden s)ch såg, att man gjort eld nere på golfvet. Vid elden sutto två män, den ene klädd i Dagö-bornas halfbarbariska dräkt, den andre i de svenska fiskarnes hvardagsklädsel. De sutto på golfvet och vände några sillar framför elden. Kristian, som icke hade lust att röja sig, då han icke kände de främmandes sinnelag, skyddade sig för röken så godt han kunde genom att krypa så långt in som möjligt, att han därvid kom att höra, hvad de båda främmande talade, räknade han sig icke till last, utan, som vi skola se, gjorde han sig det tvärtom till godo.

- Det är ett dumt folk, den här svensken», sade Dagoboen, som genom en öfverlägsen kroppsstyrka ansåg sig ha rätt att säga hvad han tänkte.

- Åh, du skall inte prata illa om svensken, svarade den andre, hvilken icke på ett sådant nattligt tumanhand vågade någon ohöfligare form af motsägelse.

- »Kan man tänka sig så oföretagsamt folk som de här fiskarena bara! Om de förstodo hvad ejderfågelns dun är värdt ner i djupa Ryssland, skulle de kunna göra sig stora pengar.

- Ja, ser du, svensken tycker det är synd att ta bort dunetfrån fågeln, som behöfver det till äggen.

- Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty tar inte han det, så tar utländingen det, liksom allt annat.

- »Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet att tänka på de efterkommande, som skola också få draga nytta af fågeln, hvilken skulle försvinna, om man oroade honom¯, genmälde fåglarnes landsman.

- Det är icke sant, att han skulle försvinna, men kommer utländsken, så tar han både ägg och dun.»

- Det må han göra, om han har samvete; svensken förblir hellre fattig, än han bär sig illa åt.

- Det är just det, som är dumt. Men nu till en annan sak: hvarför jagar ni inte lekatt och ekorre härute, som man gör upp i land?

- Därför, att man har nog göra med fisket och tar hellre det säkra för det osäkra.

- Det är rätt; men jag skulle hellre ta en säker penning för skinn och dun än en osäker ur sjön; hade jag inte annat för mig, så skulle det inte dröja, förr än jag kunde köpa både min fisk och ett stycke jord att bygga på.

- Svensken lät samtalet falla och delade kost med esten, som hade ankrat för stiltje utanför skäret.

- I soluppgången, då det blåste upp, lämnade de båda främmande skärboden, föga anande hvad slags frön de kastat ut i Kristians oodlade hjärna.

- När denne hört ljudet af de bortgåendes steg försvinna, sprang han upp och gick ut. Den uppgående solen belyste det öppna hafvet, som lätt krusades af morgonbrisen och öfver hvars yta måsar och tärnor kretsade. För Kristian var denna scen icke ny, men i dag syntes solen lysa gladare och synkretsen var vidare; hans öga, som sväfvat öfvervattenytan utan att finna ett mål bakom den blå randen, hvilken begränsade den som ett stängsel, tyckte sig i morgonskyarne se ett fjärran land, där befriaren bodde, som skulle komma och göra honom lika med de andra människorna; han skulle upphöra att gå i vägen; han skulle bli hälsad välkommen, hvila under eget tak, kanske äga en liten del af denna jord, där han jagades som en hund på andras jaktmark. Hoppet vaknade i hans själ, och när han såg estens kogg hissa segel och hålla ut mot den gyllene gata, solen målade på de blanka vågorna, såg han sig själf stå vid rodret och med den dyrbara lasten styra mot det fjärrallandet, som låg bakom det blå strecket, och nu fattade ha beslutet att börja ett nytt lif.

*


Längst ut i Fjällångsfjärden, strax inom hafsbandet, ligger en kobbe, som kallas Trollhättorna eller trollens mössor. Den består af en rund bergklint, som spruckit i fyra skifvor, hvilka hafva en viss likhet med de mössor, man i sagorna påstått, att trollen begagnat. Mellan dessa äro djupa rämnor, i hvilka grisslor pläga bygga och där de äro fullständigt skyddade för regn och blåst. Kristian hade efter åtskilliga slagsmål med de orädda innebyggarne lyckats stanna i okvald besittning af den rämnan, som låg åt land till och dit aldrig hafsvinden kom. Här hade han gjort sin upplagsplats för de samlade skatterna, i det han mellan klippväggarne spänt ett tak af sälskinn, som var ogenomträngligt för vätan och hvilket han då och då smorde med tran. I två års tid samlade han och begagnade därvid alla sina från barndomen förvärfvade förmögenheter. Han kunde härma alla djurs läten: han kunde pipa som vesslan, smacka som ekorren och knorra som ejdern. Han förstod att närma sig ejderhonan, där hon låg på sin trångbale i öppna stranden, och han kunde se på henne, så att hon lugnt lät honom stryka sig på ryggen, medan han skattade dunet. Aldrig tog han af hennes sex ägg mer än ett, och när ungarna voro kläckta, lät han henne hafva ro. Han satte snaror för lekatten och sköt honom stundom med sina trubbiga pilar att icke skinnet skulle skadas. Ekorrarne kunde han, gömd bakom en ekstam, passa ut och med lock få så nära, att han tog dem med händerna; om vintern plockade han ut dem ur deras bon med en vidjekvist och fick så hela deras förråd af utsökta hasselnötter på köpet. Hans sinnen voro så uppöfvade, att han kunde höra på hela milen, hvad for slags fågel som kom, och han kunde på otroliga sträckor i skumrasket skilja mellan en svärta och en pracka. På sina värsta medtäflare, kråkorna, som drefvo upp ejdern för att sluka hennes ägg, anställde han stora nederlag; med de afdragna kropparne af vesslor och ekorrar tillställde han nämligen åtelplatser, där han sköt ner hela svärmar af dessa objudna plundrare. Med sådana färdigheter och fullständigt ostörd kunde han på två år hinna samla i sin grotta ett förråd, som han ansåg tillräckligt att föra till det främmande landet, där solen gick upp och där man visste att värdera hans skatter. Nu började det åter lida till våren, och tanken på huru han skulle få sig en farkost, tillräckligt stor och nog sjöduglig, började oroa honom.

Han visste, att man med en stor skötbåt, som begagnades till strömmingsfiske, kunde mycket väl gå ut på öppna hafvet och att det icke var mer än två dagsresor till landet på andra sidan, men att bygga en sådan och anskaffa de dyra seglen, därtill såg han föga utsikt; att skaffa sig en dylik på orätta vägar förbjöd honom hans medfödda instinkt, som icke skulle gilla, att någon kom och tog ifrån honom, hvad han med sitt arbete förvärfvat.

Det led och led mot försommaren, och hans oro ökades. Han satt en eftermiddag uppe på Trollhättornas högsta spets och såg ut åt hafvet, där ett segel dök upp och ett segel försvann; en rostbrun ejderhöna kom simmande med sina ungar efter sig, grisslorna flögo tätt om hans öron, trutarne ropade gack, gack, och skräckan ropade kvar, kvar! Kristian kände sig som bergskungen, där han satt på sin skattkammare i berget, men på samma gång tyckte han sig som en bergtagen, den där icke såg nagon möjlighet att komma ut.

Då horde han bakom sig årslag i sjön och såg en båt med fyra man komma roende rätt ner på skäret, där han satt. Den kom närmare, och han igenkände sin far och bror, men de två andra kände han icke.

- Kom ner, du, sjöröfvare! ropade den ene af de okände till Kristian.

Kristian blef kvar däruppe.

- Lyd, när konungens befallningsman kallar dig, sade fadern.

Högst uppe på skäret stod ett stenkummel, som fiskare lagt ihop till märke. Kristian var beredd att försvara sig.

Jag är icke någon sjöröfvare», sade han.

- Jaså, du svarar konunens befallningsman!, sade fadern.

- Akta dig och gör oss icke alla olyckliga!

- Jag gör ingen olycklig, sade Kristian, men jag försvarar mig, när jag ser man vill mig ondt. Hvad vill ni mig?

- Du har en gömma här för gods, som du röfvat från fredliga köpmäns, sade befallningsmannen. Vi ha sett alltsammans!

- Jag har icke röfvat från nagon, sade Kristian; allt, hvad som ligger i berget, har jag ärligt förvärfvat med flit och arbete.

- Nej, hör du; inbillar du oss, att man samlar så många hundra skinn och så mycket dun här ute i de fattiga skären! Och det är du nog dum att begära vi skola tro. - Kom ner, för sista gången eller är du olycklig!

Man stormade klippan, men då släppte Kristian ned stenblocken, som hoppade öfver de anfallandes hufvud, slogo flisor ur berget och plumsade i sjön, dock utan att träffa någon.

- Olycksbarn, skrek fadern, du var född till mitt fördärf!»

- Hvem födde mig? svarade Kristian, och vräkte ner det sista blocket.

Utsikten till seger öppnades nu för de belägrande, och snart kände Kristian ett rep slingras om sina ben; han kastade sig omkull och sökte bita af detsamma, men då hade han det om halsen också och var snart hoptvinnad som ett nystan, rullad ner för branten och lagd i botten på båten.

- Gör honom icke illa i onödan», sade fadern, jag borgar ju för honom.

Därpå började han i en jämförelsevis vänlig ton föreställa Kristian, huru illa han gjort mot sina föräldrar, som födt honom, klädt honom och varit goda mot honom; hvilken sorg och skam de nu fått till tack af honom, då deras namn skulle ut kring bygden och skändas; han besvor honom vid Kristi kors och alla helgon, att han skulle bekänna, emedan saken därigenom vore till hälften förlåten och kunde försonas med böter. Han visade sina gråa hår och bad Kristian icke bringa vanära öfver dem; han bad honom tänka på sin bror, som snart skulle intaga faderns plats i samhället och upprätthålla släktens anseende och fortbestånd; han slutade med att fordra detta af Kristian och förklarade, att människan icke fick lefva för sig själf, utan måste lefva för andra också. Samhället var byggdt på släkter, och när släkterna icke höllo ihop, så föll samhället. Kristian skulle därför bekänna sitt brott.

Kristian hade icke begått något brott och kunde således icke rädda samhället. Faderns ovanliga mildhet rörde honom, och han önskade ett ögonblick, att han begått brottet.

Underhandlingarna slutade med, att båten lade till vid hembryggan. Kristian fördes upp på logen, där han blef inlåst. De andra gingo upp till stugan, där de åto aftonvard och öfverlade. När Kristian legat på loggolfvet i sina tankar, öppnades dörren och modern trädde in.

- Son, sade hon, tänk på gamla mor och tala sanning.

- Mor vill således hellre ha en tjuf till son än en ärlig gosse?

- Jag vill, att du skall bekänna, så får din far erlägga bot för ditt brott och skammen gå ifrån vårt hus.»

- Det var underbart», sade Kristian, hvars hjärna icke kunde följa med. Om jag gör mig till en brottsling, då kan brottet försonas, men om jag fortfar att vara ärlig - hur var det - då kan brottet icke försonas. Hvilket brott? Det som icke är begånget. Ty jag har icke röfvat, jag har endast gått på allmänningen och samlat under långa tider och det har jag ju lof till.

Det var icke frågan om det nu; här gällde blott, att Kristian bekände, då konungens befallningsman fordrade det.

Modern gick med sorg. Systern kom. Kristian skulle icke störta henne också i olycka. Kom det nämligen skam öfver släkten, så kunde icke hennes Peder taga henne. Kristian behöfde bara säga ja, så vore han fri, och fadern erlade boten. - Men Kristian kunde ju icke säga ja, när han skulle säga nej. - Hvarför kunde icke Kristian det, när han gjorde så många människor lyckliga. - -Åh, syster ville, att han skulle ljuga då? - Hvarför skulle han icke det, om så också vore~ - Åh, då skulle han ju förakta sig själf, så han icke ville lefva mer. - Ja, men om far och mor och bror och syster blefve lyckliga; ville icke Kristian, att de skulle bli lyckliga? Nej, han måtte icke vilja det! - Jo, det ville då Kristian visst, men att Ijuga? - Det gjorde alla människor lite, och Kristian behöfde icke göra sig bättre! - Alla människor ljögo! Det hade Kristian aldrig trott, och han hade aldrig ljugit. - Nå ja, det berodde på, att han aldrig behöft Ijuga! - Nej, det var hemskt! Hur kunde människorna lefva ihop, om de icke talade sanning! - Det kunde syster icke göra reda för, men nu gick hon sin väg och ville aldrig se en bror, som gjort henne så olycklig.

Kristian kände sig helt skakad af så mycken uppmärksamhet mot hans person; han var icke van, att man sysselsatte sig med honom, och detta intima berörande af hans själ hade rubbat hans vanliga, likgiltiga sinnesförfattning. Dessa människor bådo, bönföllo honom om en tjänst; han kunde göra dem lyckliga med ett ord, han kunde störta dem med ett ord; han var sålunda en viktig och betydelsefull person. Detta gaf honom själfkänsla, och han fattades af lust att se verkningarna af sitt uppträdande som beskyddare för dessa människor. Att säga ja i stället för nej? Hvad betydde väl det, när alla människor brukade förväxla de små orden efter förefallande behof. Han skulle kanske haft det bättre, om han gjort det förr. Hans beslut var fattadt!

Fadern kom in! Undrade, om det var möjligt, att en människa kunde samla sådana förrådl - Ja, om man inte gjorde annat och var flitig! - Far kunde aldrig tro det! Hade aldrig sett något sådant, kunde därför aldrig tro det! - Kristian bedyrade. - Far bad honom bekänna, att han röfvat. - Kristian sade ja! - Far frågade med knifven i hand, om han också ville bekänna för befallningsmannen. - Kristian lofvade heligt. Fadern skar af repen, och de följdes åt in i stugan. Där satt befallningsmannen och åt gröt i all sköns ro.

- Har han bekänt? frågade denne och lät skeden hvila.

- Han har bekänt, sade fadern, till de innevarande anhörigas stora glädje. Men befallningsmannen tycktes ha lidit en missräkning, ty han var icke glad.

- Nå, du!, återtog han, »hur bar du dig åt~ Det skulle lysta mig att höra!» Kristian, som hvar lika lysten att höra, huru en ensam man bar sig åt, när han plundrade ett köpmansfartyg, stod först svarslös, men när han började tänka på, hur han skulle ha förhållit sig under ifrågasatta omständigheter, kom hans inbillningskraft honom till hjälp, på sarnma gång hans tanke vaknade. Han gick fram till yxestallet vid dörren, tog den största borr han kunde se. Därpå Iyfte han ner faderns stora skinnpäls, kastade den på sängen och började, sedan han intagit sin plats midt på stuggolfvet:

- »Där ligger koggen för ankar.» (Han pekade på sängen.) Och där ligger skepparn och sofver. » (Han pekade på pälsen.)

- Vänta, låt mig tänka~, afbröt befallningsmannen, som var långsam i tankarna.

Men Kristian gick på:

- Här står jag på stranden och ser på skutan. Då tänker jag som så: där ligger en skuta och här står jag. Troligen finns det något i botten på den där skutan.

- Kristian, som icke var van att Ijuga, kom af sig, ty hans vakande tanke på flykt och frihet trängde sig på honom. Lyckligtvis behöfde befallningsmannen detta uppehåll för att reda sina föreställningar:

- Låt mig nu se, sade denne. Där ligger skepparn, Och där ligger borren!

- Hvad skulle du med borren att göra?

Det visste nog Kristian, men det var tills vidare hans hemlighet.

- Jag kastade mig i sjön, tången snodde sig om benen, jag rycker mig lös, simmar ut till allkartrossen, tar upp borren och sänker skutan!

- »Det går för fort, for fort! Vänta nu, hvar voro vi? säger befallningsmannen. »Vi sänkte skutan!

- Han dyker ned med träskeden i mjölkfatet.

- Nå, men lasten sjönk väl också?

- Den sjönk.

- -Det var märkvärdigt! Hur fick du fatt i den då?

- Jag tog upp den, jag, sade Kristian.

- Han tog upp den. Det är alldeles rätt. Nu börjar det reda sig, sade ämbetsmannen lugnare, vändande sig till fadern. Men, återtog han efter att ha gnuggat sin näsa med skedskattet, jag förstår inte, hvarfor han sänkie skeppet, när han tog upp lasten.

- Skepparen, skepparen! inföll fadern, som var djupt inne i äfventyret.

- Skepparen, ja det är alldeles riktigt! - Det är en flink pojke det där! Casus är betänkligt, men arbetet är fint!

Kristian hade haft tid att göra upp sin plan. Han drog sig åt dörren och frågade:

- Får jag gå nu?

- Befallningsmannen frågade sig själf: »får han gå nu? Därpå sade han:

- Vänta ett ögonblick! Tog du inte upp skepparen också?

- Nej, det gjorde jag inte, sade Kristian, men om befallningsman önskar, skall jag göra det!

Och därmed försvann han ut genom dörren med pälsen pa axeln och borren i hand, tydliggörande sina goda afsikter med skepparns frälsning, och lämnande de innevarande åt sina betraktelser och utredningar.

När Kristian kom ut, gick han rakt ner till stranden under tankar på huru han så hastigt blifvit lögnare och huru bekvämt man redde sig med en lögn genom lifvets kvistigheter. Därpå borrade han alla båtarne utom den största skötbåten, på hvilken han hissade segel och styrde ut till Trollhättorna. Där lastade han till solen gick upp. Då hissade han igen och höll rätt ut på solgatan.

*


Det hade gått ett par år igen. Den gamle fiskaren och hans hustru voro döda. Sonen Hans hade tagit gården och gift sig med en fattig flicka. Kristian hade icke hörts af och var vid boskiftet förklarad arflös, emedan han lämnat landet för brott och icke vidare hörts af.

Hans' stuga låg vid stranden af fjärden, just där denna smalnade till ett sund, genom hvilket man skulle färdas för att komma ut till stora Fiskeskär. Midt öfver sundet låg en liten holme, som kunde vara ett halft tunnland. Den bestod mest af bergknallar, men i en sänka mellan dem hade samlat sig något jord, som bar en mycket vacker gräsmatta, i hvil ken några tjog björkar tagit fäste. Hans kunde genom sina stugufönster se öfver till holmen, hvilken hörde till en grannes ägor. En dag vid islossningen satt han och såg på, huru kråkorna seglade på isstyckena i sundet; snön låg flackvis kvar på stränderna, men grönskan stack här och hvar fram i bergsskrefvorna. Han råkade kasta sina blickar öfver till andra stranden och blef där varse något, som rörde sig, hvilket väckte hans stora nyfikenhet. Några karlar släpade fram stenar och timmer, som var tillhugget och kantadt alldeles som till en stuga, men han kunde icke upptäcka någon farkost, som fört dit byggnadsämnen eller folk. Han fick ingen ro, förr än han skickat en karl öfver till grannen och frågat, hur det förhöll sig. Kunskaparen återvände med besked, att en främmande man från Estland hade köpt holmen och ämnade bygga där. Det var allt hvad Hans fick veta den gången. Men gången därpå fick han veta, att nybyggaren var ingen mindre än hans egen bror Kristian, som återvändt, medförande hustru, som han skaffat sig där borta i landena. Faran för Kristians frihet hade efter moget begrundande icke visat sig vara stor, då vittnen till den äfventyrliga plundringen af fartyget aldrig kunde företes och hela saken med båtarnes borrning och skötbåtens försvinnande inskränkte sig till böter, om nämligen brodern velat åtala.

Emellertid växte stugan i höjden och blef en så ståtlig byggnad, med bakhus och härbärge, att den ådrog sig alla förbifärdandes uppmärksamhet och Hans' ovilja.

En dag talade Hans till sin hustru och sade:

- Jag börjar tycka, att den här gamla stugan behöfver byggas på

- Det var inte länge sedan det gjordes, svarade hustrun. Men Hans var envis, och snart byggdes det. Han måste taga legofolk, som åto upp utsädet och gjorde slut på vinterströmmingen.

- Högmod går för fall, sade folket. Och på vintern satt Hans i sin stora stuga och halfsvalt. På våren fick han sälja en ko för att få utsäde.

Kristian lefde godt i sin stora stuga, men ägde hvarken åker, äng, skog, fiske, kreatur eller jakt. Hans och han träffades aldrig.

En afton tog prästen in till Hans på hemvägen från ett sockenbud och satte sig vid spiseln för att värma sig.

- Jag kan inte fdrstå, hur han kan ha sitt trankokeri borta i estland och sitta här hemma och sköta det, sade prästcn.

Hvilken han? frågade Hans.

Han däröfver; Kristian, bror din!

- Trankokeri? Han är repslagare, har han sagt åt grannen.

- Repslagare? Det var underbart! - Då har väl endera hört galet. Under öfverläggningarne härom bultade det på dörren, och befallningsmannen kom in. Han var ute i ärenden.

- Det är alldeles obegripligt, att man kan sitta på en kobbe här i skärgården och sköta grufvor in i tjocka Ryssland?

Allmän uppståndelse! Kristian var en skurk! Prästen måste öfver och tala vid honom, befallningsmannen måste ha reda på hvad han lefde af. Följande dag gjorde prästen och befallningsmannen ett besök hos Kristian. De blefvo mottagne på bryggan och ledsagade in i stugan, där allt var ståtligt och bländande som hos en rik man, så att alla frågor om hvad Kristian lefde af blefvo inställda. Golfvet var lagdt med täljda plankor, spiseln murad med skorsten och väggarne klädda med bonader. Hustrun var liflig och vacker, med hår som svart hundskinn, hvilket låg ner öfver ögonen. Hon gick omkring och skänkte grekiskt vin, medan Kristian omtalade de vidunderligaste äfventyr från sin resa, och hvilka prästen och befallningsmannen under inflytande af vinet funno fullkomligt trovärdiga. Det drog ut fram på natten, och prästen bar på ett par åror ner i båten, utdelande välsignelser till redskap och åbyggnader och icke minst välsignande Kristian, som skänkt en kalk af förgylldt silfver till kyrkan. Befallningsmannen, som i vängåfva fatt en jakthund, leddes af denne ner till båten, där han gick ed med fingren på en strömmingstrumma, att Kristian var den hederligaste karl i skären, och han skulle rätteligen ha suttit vid gården i det här draget.

En tid därefter kom Kristian, efter en utflykt i skären, hem med en stor segelbåt med två latinska segel, som kunde hålla nästan rätt mot vinden och inte behöfde tagas ner, när han vände.

Hans fick ingen ro nu mera. Han måste ha latinska segel. Hustrun hade väft lärft hela vintern till nya skjortor. Hans öfvertygade henne snart, att seglen voro viktigare. Men han hade äfven efter ryktet om det storartade mottagandet i broderns stuga kommit till den slutsats, att öl icke kunde bjudas af en besutten man åt främmande, då en backstugusittare bjöd på vin. Men vin var mycket dyrt, och striden blef skarp både inom honom själf och med hustrun. Han ansåg, att man kunde inskränka sig med mjölken, som han för öfrigt icke satte värde på, ja, han skulle gärna afstå helt och hållet sin del. Andra kon såldes.

Underliga rykten började emellertid att gå i krets och kommo igen. Man hade sett, att det spökade på Trollhättorna, och ingen vågade sig dit. Man hade sett eldar fara ut i hafsbandet. Samtidigt härmed inträffade ett skeppsbrott, vid hvilket den ovanliga omständigheten iakttogs, att ingen enda af besättningen bärgades. Ändå egendomligare föreföll det, att Kristian strax före strandningen arrenderat ett dåligt fiske vid de yttersta skären, hvilka hade mycket grunda strander och där ingen annan ville fiska. Han hade varit synlig där med ljuster och eld, men ingen kunde förstå, att man for med ljuster så långt ut.

Ryktena växte och blefvo hotande. Men prästen och befallningsmannen, som voro flitiga gäster hos Kristian, togo hans ifriga försvar och vederlade smädelserna, och så föll snö öfver hela tilldragelsen.

När våren kom, hade Hans intet utsäde. Va brydde han sig icke om åkerlapparne, utan lät dem växa igen. Sin ende oxe slaktade han till dopet, som han höll i mars. Han var nu uteslutande hänvisad pa fisket. Det var ett osäkert bröd; det var som att spela. När han icke fick något, svalt han; när han fick rikligt, ställde han till gästabud. Svågern, som hade att fordra sin hustrus utlösning ur gården, oroade honom också.

När gångedagarne före påsk inföllo och prästen kom med heliga korset och gossarne sjöngo litanian omkring åkrarne för att välsigna säden, då blygdes Hans att bekänna, att åkern var osådd. Men när det sedan endast växte tistel i åkern, då sade folket, att Hans bedragit Kristi kors.

Året därpå fick Hans en son till. Då svedjade han af sista skogen och sådde rofvor i askan. Men Kristian satt midt öfver på sin strand och såg, hur den vackra ön förvandlades till ett naket skär. Han erfor hvarken smärta eller glädje, ty han fann endast lärorikt att se, huru saken utvecklade sig.

Om hösten fick Hans missväxt på rofvorna, ty skogen, som skyddat för nordliga vinden, var ju borta.

En dag, då nöden var stor och Hans farit ut på fiske, tog hans hustru en ekstock och rodde öfver sundet. Kristian mottog henne vänligt och bad henne stiga in i härbärget, där man brukade hålla hemliga samtal.

Hon beklagade sin stora nöd och bad om hjälp. Kristian hade intet att invända mot denna begäran, utan gaf en riklig hjälp till en ko, utsäde och dylikt. Svägerskan blef rörd och erkände, att Hans icke burit sig riktigt åt. - Det visste Kristian ingenting om; lade sig icke i andras angelägenheter, och så skildes man åt.

När svägerskan hade gått, sade Kristian till sin hustru:

- Olga, nu har jag intet mer här i landet att göra. Jag har sett straffet komma, utan att jag lyft hand mot mitt eget blod. Hans är tiggare; i vinter blir han tjuf, då han måste stjäla sin ved, efter han bränt upp skogen. Hans barn bli tjänare, såvida de icke bli något annat. Och det är rätt! Man lärde mig ljuga, och lagens handhafvare gjorde mig till röfvare. Jag var hederlig, men man tillät mig icke vara det! Nu kunde jag bli det, om jag ville, ty man har erbjudit mig att bli nämndeman, om jag ville köpa jord. Men jag vill icke äga något af denna jord, som människorna slåss om jag vill icke bli aktad af detta sällskap, som misstänker mig vara en skurk, men förlåter mig, därför att jag har murad spis och dricker vin. Icke blef jag rik på mitt samlade arbete, det vet du, ty en last med skinn och dun gör ingen rik. Hade jag lefvat för tre hundra år sedan, så hade jag blifvit sjöröfvare, och mitt namn hade gått berömdt och förbannadt omkring världen. Da hade jag i ärlig strid tagit mitt bröd mot insats af mitt lif, nu är jag vrakplundrare, likplundrare, som åtnjuter allas aktning utom min egen - och din, Olga. - Låtom oss lämna detta land, som icke hade plats för oss, då vi voro hederliga, men öppnade sina portar, då vi blefvo ohederliga. Låtom oss draga dit bort, där jorden ännu saknar ägare och där den i frihet födde kan beta sina hjordar, hvarhelst himlen vattnar gräset och solen lockar det till växtl Dina ögon, Olga, fråga mig, om jag icke skall sakna det gamla hemmet, där min barndom förflutit! Jag hade ingen barndom; ingen hälsade mig välkommen, när jag kom, och ingen säger farväl, när jag går. När jag såg dig, Olga, då började min barndom, och där du är, där är mitt hem!

*


Om aftonen spökade det på Trollhättorna, och en vådeld tände Kristians stuga. Vid skenet sågs hans största båt styra till hafs och hålla österut. Kristian satt till rors, men i fören satt hans unga hustru vid skotet och höll utkik.



SVENSKA ÖDEN OCH ÄFVENTYR
BERÄTTELSER FRÅN ALLA TIDEHVARF
AF AUGUST STRINDBERG
Typografisk utstyrsel af Arthur Sjögren, delvis efter
svenska boktryck från 14- och 15-hundratalet.
  • Odlad frukt - 1
  • En ovälkommen - 37
  • Beskyddare - 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94
  • På godt och ondt - 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124
  • Utveckling - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170
  • Paul och Per - 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
  • Nya vapen - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215
  • En triumf - 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226
  • En begrafning - 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234
  • Tschandala: Första delen - (onumrerad sida)
  • Tschandala: Andra delen - 280
  • De lycksaliges ö
    • De lycksaliges ö: Första kapitlet - 341
    • De lycksaliges ö: Andra kapitlet - 346
    • De lycksaliges ö: Tredje kapitlet - 352
    • De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet - 356
    • De lycksaliges ö: Femte kapitlet - 362
    • De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet - 366
    • De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet - 369
    • De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet - 376
    • De lycksaliges ö: Nionde kapitlet - 381
    • De lycksaliges ö: Tionde kapitlet - 384
    • De lycksaliges ö: Elfte kapitlet - 388
  • En häxa - 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460
  • Sista skottet - 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468
  • Vid likvakan i Tistedalen - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478
  • Stråmannen - 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527
  • En kunglig revolution - 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541, 542, 543, 544, 545, 546, 547
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter