En sovereign

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

[redigera] I.

Den hungrande Mary’s gosse,
Den fattiga sömmerskans son,
Han stod där i City’s vimmel,
Den lille darrande John.

»En sovereign, sir!» -- så bad han
Med stämma af tårar kvald.
»De kasta mor ut på gatan,
Om hyran ej blir betald.»

Du lille barnslige toker,
Du illa att tigga lärt.
En sovereign -- skäms du inte?
En penny du skulle begärt.

En penny, det är ett offer
Inom det rimligas gräns,
Och kanske att miljonären
Kan sträcka sig till sex pence;

Men tigga en sovereign genast
Det är ingen måtta på.
För sådan en gyllne tingest
Vet du hvad allt man kan få?

En sovereign du, med refflor
Kring drottning Victorias porträtt,
I afton, då Grisi sjunger,
Det är en fåtölj på parkett.

Det är en fin liten middag
Med sköldpaddsoppa också,
Det är ett famntag af Fryne,
Det är ett rus af Cliquot.

En sovereign -- jo, jag tackar!
Du lille parfvel, gå hem!
Ej ens i det rika London
Är det så god råd på dem.

Men envist dröjde den lille,
Och då och då fick han mod
Att hejda en brådskande herre,
Som knappast hans ord förstod.

Förgäfves! O Gud i himlen!
Och mamma är sjuk och förgås!
O säg, hvar en sovereign finnes,
O säg, hvar en sovereign fås!

I växlarens fönster, gosse,
Där kan du skåda dig mätt,
Där ligga visst hundra stycken
Med samma höga porträtt:

Ett hufvud, hvars drag ej kvalen
Och skrynklorna mäkta nå,
Ohinnligt som guldets gudom,
Med svällande läppar två.

Det skymde och gasen tändes;
Då var det som hoppet teg.
En liten snyftande gosse
Gick hemåt med dröjande steg.

Hans blick mellan gatans stenar
Än letade liksom vild:
Tänk, om där lyste ett guldmynt,
Ett guldmynt med lyckans bild!

*


[redigera] II.

Nu fyrtio år förrunnit
Som droppar i tidens haf,
Alltsedan den lille gossen
Såg gräfvas sin moders graf.

Af släp och af svält var Mary
En skugga, vacklande matt,
Och knäcken hon tog i regnet,
På gatan husvill en natt.

En sovereign hade hulpit
Kanhända i rättan tid;
Så tänkte åtminstone Johnny --
Hans händer knötos därvid!

Hur hade ej världen skiftat
Se’n dess i stiltje och storm!
Det största liksom det minsta
Haft tid att förändra form.

En enda sak, döt var säkert,
Förblifvit sig alltid lik:
En liten gyllene tingest
I fönstret i växlarns butik.

Men gossen för fyrtio år se’n,
Den fattiga sömmerskans son,
Han var nu i Londons City
En storhet, den rike sir John.

Hans barndom bäddades ned i
De fattiges kyrkogård;
Där grät han sig läns vid grafven,
Där vardt han en man -- men så hård!

»Det sker inga under mera,
Sitt öra har Gud lyckt till.
Min mor gick till grund för guldet --
På guldet hämnas jag vill.»

Och så gick han ut i världen,
Och lyckan hans kraf var huld.
Så grep han med hatfull lystnad
Om strupen sin ovän -- Guld.

Där tusende duka under
En enda plär seger få;
Men hvarför just denne ensam?
Det svarar oss ingen på.

Bland tusende ensam korad,
Han såg på knä för sin fot
Den glänsande, grymma gudinnan,
Som ville hon där göra bot.

Guld, mera guld -- oupphörligt!
Det släckte ej hans begär.
Den grymma, som tog hans moder,
Var ännu hans gäldenär.

*


[redigera] III.

Han långsamt gick hem från Börsen.
Där hade en ovation
Nyss ägnats den nye riddarn,
Som offrat en hel miljon


På arbetare-bostäder,
På ångkök och lazarett --
Den firade filantropen
Fått titel af baronet.

Men innerst uti sitt hjärta
Han fann blott en känsla -- förakt,
Förakt för den blanka metallen,
Som råkat till sist i hans makt.

Han velat strö öfver gatan
De glänsande tingestar små,
De hårda kanter med refflor
Han velat trampa uppå!

Han gick i tankar allena
Sin väg öfver töcknig square.
En kväll för fyrtio år se’n
Förtviflad han irrat där.

Var hämnd nu tillräckligt tagen
För moderns smälek och slut?
Nej, nu först riktigt han kände
Ett kval, som ej slocknar ut.

Hans långa strid var förgäfves --
Hans seger en villa blott.
Det enda guld, som han tiggt om,
Det hade han aldrig fått.

Hvad voro all världens skatter?
Hvad brydde sig han därom?
Det fanns blott ett mynt, ett enda,
Det som den gången ej kom.

Hvad är det -- ser han i syne?
Hvad glimmar på trottoir’n?
Är han i en dröm förvandlad
Igen till ett letande barn?

En sovereign, blank från Myntet,
I gasskenet ögat slår.
Än är det den samma prägeln
I dag som för fyrtio år:

Ett hufvud, hvars drag ej kvalen
Och skrynklorna mäkta nå,
Ohinnligt som guldets gudom
Med svällande läppar två.

Där låg det i öppna handen,
Det brände liksom en glöd,
Det vägde så lätt som en njutning,
Så tungt som lif eller död.

Han kastade myntet på marken,
Den hungrande Mary’s son,
Och grät som ett barn, förtvifladt,
Den fattige, rike sir John.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Fjärde bandet'

Berättelser och Sägner


Hemlandstoner

Minnessånger och Tillfällighetsdikter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter