En tysk flickunge

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Därinne i salongen
 de gjorde fin musik,
 det skrek och skröt i sången
 och dröp av romantik.
 Det var så mycket "Weinen"
 och "Gluth" och "Heldenmuth"
 - jag gäspade i mjugg och gick
 i Wintergarten ut.
 
 Jag lät musiken låta
 och sökte mig en bänk
 och såg fontänen gråta
 sitt vemodsvåta stänk.
 Och palmen stod och drömde
 om Heinrich Heines tid.
 Det var "die blaue Blume" visst,
 som himlade bredvid.
 
 En kaktus stod och tänkte
 på "varats" gåta tyst,
 och under lagern blänkte
 en Kejsar-Wilhems-byst.
 "Der Heldenmuth", "das Denken"
 och romantikens låt!
 - jag var så led vid allting tyskt
 och svor en "Schwere Noth".
 
 Då hördes någon fräsa
 - vad nu, finns här en katt? -
 då stack det fram en näsa,
 då klang det som ett skratt.
 Då stack det fram en näsa,
 en käck och fin och späd,
 då kek det fram en liten en
 bakom ett mandelträd.
 
 Det var en liten pyssling,
 kokett och graciös,
 en tummelitens syssling,
 en liten lustig tös,
 och över vita gazer
 föll hennes blonda hår
 - det var en dam på si så där
 en åtta, nio år.
 
 Jag hade allt en aning,
 en dunkel aning om
 den högst diskreta maning,
 som från buskaget kom.
 Vi läste i varandra,
 vi kunde gott förstå,
 att det var kurra gömma, som
 vi bägge tänkte på.
 
 Nåväl, så gömma kurra,
 så kurra gömma då!
 Hon svängde som en snurra,
 hon skuttade på tå.
 Och jag smög listigt efter
 med långa tysta steg,
 och hon kröp in och gömde sig
 och höll sig still och teg.
 
 Hon lagade sig varligt
 bland blommorna en bädd
 - det var så rysligt farligt,
 hon var så rysligt rädd.
 Vi låddes, att hon råkat
 i någon jättes sal
 - hon var prinsessan Edelweiss
 och jag var Rübezahl.
 
 Och stackars hon blev funnen,
 o sorg, o nöd, o kval!
 - det vattnades i munnen
 på jätten Rübezahl.
 "Kom fram, kom fram, prinsessa,
 nu skall jag äta dig!
 Var snäll och gör dig riktigt söt,
 ty jag skall äta dig!"
 
 Hon kom på alla fyra,
 prinsessa som hon var.
 Då grep det oss en yra,
 en trolsk och underbar.
 Vi svängde och vi slängde
 som på den värsta bal
 - den vita fröken Edelweiss,
 den svarte Rübezahl.
 
 Då tystnade musiken,
 "det Heldenmuth" tog slut
 och hela romantiken
 kom röd och svettig ut,
 och vi, vi måste skiljas,
 "adé, adé, adé!"
 Vårt långa sorgliga farväl
 var allt en syn att se.
 
 Adé, adé, prinsessa,
 vi äro vänner vi!
 Du svettas ej som dessa
 heroiskt tyskeri,
 är ej Thusneldas dotter
 med kejsar Siegesgreis,
 men fén som drager folk till folk,
 prinsessan Edelweiss.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter