En vårfästmö

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

(Om jag hade haft någon.)

Det var den glans av solen,
en majdagsmorgon giver,
om hennes bara hår,
ett vårens vaj i kjolen
av törnroshäck, som kliver,
och vit syren, som går.

Och hon var het om kinden
av gången och av vinden
och badet som hon fått sig
av kalk och lut i grannars
kikut i glugg och dörr,
och blyg men ändå trotsig
och rödare än annars
och vackrare än förr.

Och ögats djärva gnista
bar bud om allt det varma
som spränger alla band,
när alla knoppar brista
och alla bäckar larma
i kvinnosjälens land.

Det var som hela våren
med lärkorna i täten
och sipporna i spåren
och snabb och glad i fjäten
drog ut att fånga mig
och kysste mig och lade
sitt bröst mot mitt och sade:
"Håll av mig, var när mig
och tag mig och bär mig
nu strax hem till dig!"