En vaknatt

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I.

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!
O ängel med lysande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis
och bär mig till Paradis!

II.

Det är en nåd att svår och lång
vår väg, o Gud, du gjort,
att all vår gång blir tunga steg
mot evighetens port.
Men om, o Gud, du glömt en dag
på plågans bädd din son:
O rädens icke, det är jag,
du ropar fjärran från.
Om kval, om död, om allt du vill,
jag faller ned och ber:
Allt som gör ont, det hör oss till,
giv mer, o Gud, giv mer!

III.

En hemlighet är allt vårt liv:
en insekt surrar där åskan slog,
och barnen leka i gräset
där mor av förskräckelse dog.

Men aldrig än jag en hemlighet sport
så svår att lära sig hel,
som att älska den, som mig illa gjort
och begråta egna fel.

Och i natt i dom och ensamhet,
står höstens himmel klädd,
och en ande vars namn jag icke vet
har vaknatt vid min bädd.

IV.

Dock, Du som allt med vishet styr
med hög ofattlig lag,
så gott jag kan till Dig jag flyr,
när morgon vänds i dag.
Så är Du min förtröstan all,
du kärlek, som i allting bor,
i stjärnors eld, i havets svall,
i blicken hos min mor.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter